Skandalisera mera
Kapitel i boken "Bakom Skurkar & Skandaler", red: Patrik Engellau, Den Nya Välfärden (www.dnv.se) Kalla kulor förlag.
Skandalisera mera
Av Carl-Johan Westholm
En skandal som inte syns är knappast en skandal. Snarare ett nedtystat eller oupptäckt missförhållande. Eller något som pågått så länge att det tas för givet. Vad som är ett missförhållande är heller inte alltid entydigt, för alla inblandade eller utanförstående.
Det finns några saker som borde skandaliseras – alltså lyftas fram för att förändras. Och skulle det ske, skulle våra samhällen se ganska annorlunda ut.
Några exempel.
1. Politiska satsningars skandal.
Ofta hörs i media nyheter som att ”x-partiet vill satsa på y”, t ex centerpartiet vill satsa på småföretagen, socialdemokraterna på arbetsmiljön och moderaterna på försvaret. Det behöver inte vara fel. För då skulle detta inte sägas. Men de är halvsanningar, och de är ofta farligare än den rena lögnen, för den tror få på, eftersom den är så genomskinlig.
Vad som menas är att centerpartiet vill att skattebetalarna ska tvingas avstå pengar till småföretagen, inte att centerpartisterna själva ska göra det. Socialdemokraterna kommer inte att ge en krona av sina egna tillgångar för att förbättra arbetsmiljön – de vill tvinga skattebetalarna att göra det. Och det var länge sedan moderata krafter samlade in pengar till en pansarbåt, snart hundra år, när deras föregångare inte fick med sig riksdagsmajoriteten att tvångstaxera befolkningen för ökade försvarsutgifter.
Ytterst kan den som inte betalar skatt hamna i fängelse. Skatter och politik är inget idylliskt. Det är den civila förlängningen av kriget, där den starkare tar andras egendom.
För att hålla ihop samhällen behövs vissa gemensamma utgifter; samhällskontraktet innebär att alla gemensamt betalar enligt vissa regler. Men utgifterna kan bli så stora, att priset blir för högt. ”The power to tax is the power to destroy”, som Winston Churchill uttryckte det. Därför är det inte bara vilseledande av media att rapportera – och ledande politiker att säga – att t ex
”folkpartiet vill satsa på skolan” – när det inte alls är folkpartiet eller dess medlemmar som satsar på någon skola. Partiet vill bara att alla skattebetalare ska tvingas betala mer till skolan.
Många tror att skatter enbart handlar om ekonomi och politik, men skatter är framförallt en filosofisk och moralisk fråga. Vad är rätt av en majoritet i en demokrati att tvinga minoriteten att betala?
Dessutom: ”satsa på”. Varför är det nästan alltid detsamma som ökade utgifter, helst betalda av någon annan? Ju mer politikerna vill satsa, desto mer vill de höja skatterna.
När vill någon satsa på skattesänkningar?
2. Anonymitetens ”man”-skandal.
Det behöver inte vara fel att vara anonym. Men när det sägs att ”man måste göra mer för tillväxten, skolan, omsorgen, småföretagen etc” – då vore det intressant att få reda på vem ”man” är. ”Man” är, vid närmare granskning, någon annan, ofta ”politikerna”, eller andra i ledande ställning. Och dessa förväntas göra något.
Ett parodiskt exempel på ”man-sjukan” var radioreportern som rapporterade att ”i USA anser man”.
3. Den bristande ordmärkningens skandal.
I svenska språket finns uttrycket ”att märka ord”. Det är något fult. Det innebär att anmärka på någon annans sätt att tala, och uppfattas som att göra sig själv märkvärdig. Litet av Jante-lagen: du ska inte tro att du är någon bara för att du anmärker på ord.
Att märka ord behöver naturligtvis inte göras i privata samtal – de kan ofta få vara luddiga. Dessutom, att fråga vänligt vad någon menar uppfattas sällan negativt.
Men att i det offentliga samtalet acceptera luddigheter eller rena felaktigheter leder ofta till luddiga eller felaktiga beslut, som berör många människor.
4. Kvinnoförtryckets skandal.
Hör nyhetsuppläsaren berätta om de senaste gatudemonstrationerna i t ex Malaysia eller Irak. Titta på bilderna. Det fattas något. Bara män på gatorna.
Även om demonstranterna skulle få sin radikala reformvilja igenom, skulle kvinnornas underlägsna ställning i det offentliga livet och på arbetsplatser och hem inte ändras. Kvinnoförtrycket skulle fortsätta, eftersom männen utgår från sin egen grupps överlägsenhet.
Skandalen är både detta förhållande och att nyhetsuppläsaren inte noterar det i sin kommentar. ”Tiotusentals män men inga kvinnor demonstrerade igår mot besöket av USAs utrikesminister i Långtbortistans huvudstad.” En sådan nyhetsbeskrivning vore mer korrekt än att bara tala om ”tiotusentals demonstranter”.
Tusentals kvinnor könsstympas varje dag, deras egen identitet och människovärde förnekas. Det är dessvärre ingen nyhet utan en gammal tradition, men nyhetsrapporter bör också ha en balans. Det oförändrade förtrycket måste alltid observeras, det första steget till en förändring.
5. Det religiösa ledarskapets skandal.
Efter den 11 september 2001 har islams inspiration till olika terrordåd alltmer uppmärksammats.
Koranen är i mycket en krigshandledning, skriven i krig av Muhammed och kretsen kring honom. Det finns också avsnitt som manar till fredligt beteende och gästfrihet.
Men alla religioner, åtminstone de tre som kommer från Medelhavsområdet – judendom, kristendom och islam – består dels av föreskrifter och förbud som är en blandning av goda råd just för det läge som rådde när religionen stiftades, en anpassning till miljön. Att t ex inte äta svinkött när det ofta gav upphov till sjukdomar var inget dåligt råd. Och dels en metafysisk del, bortom det tillfälliga.
We are told that St Paul said, ”Wives, obey your husbands:” but he also said, ”Slaves, obey your masters.” It was not St Paul´s business, nor was it consistent with his object, the propagation of Christianity, to incite any one to rebellion against existing laws.
John Stuart Mill’s kommentar i The Subjection of Women från 1869 är dessvärre mycket aktuell fortfarande.
Det är ett andligt fattigdomsbevis när religiösa ledare inte kan skilja mellan temporära föreskrifter och eviga löften. Svenska Kyrkan har fortfarande grupper som inte kan acceptera kvinnor som präster. För svenska samhället är följderna begränsade. Men när islamska ledare predikar slöjtvång för kvinnor, trots att det därtill inte lär stå i Koranen, är det lika groteskt, men kan få större följder. Och när ortodoxa judar driver tanken på ett StorIsrael av religiösa skäl, har vi redan sett verkningarna.
Till råga på allt verkar det som att statens reaktion, t ex den franska, är ett slöjförbud. Medan däremot religiösa läror skyddas för skarp kritik. Orimliga föreställningar respekteras även i rent materiella frågor, om de kallas religiösa.
Ingen uppgift är idag större för de olika religionernas ledare än att skilja mellan viktigt och oviktigt, mellan det religiösa och det världsliga, mellan det eviga och det tillfälliga. Istället har under senare år denna underlåtenhet orsakat mer skada än kanske någonsin tidigare långt utanför de rent religiösa områdena, eftersom många religiösa ledare har anspråk på hur politiken ska bedrivas.
De tre medelhavsreligionerna släpar på ett tidsbundet arv av sexualskräck - njutningslystnad fördöms, askes upphöjs till ideal. Kollektiv religionsutövning sker ofta med män och kvinnor åtskilda. Kvinnoförtrycket i de mest uppenbara och mest milda former får kvasireligiösa motiveringar och upphöjs ofta till samhällelig norm.
6. Skandalen med den odefinierade Staten.
Ofta sägs att det är viktigt med en judisk stat, en palestinsk stat – en svensk stat tas ofta för givet som något positivt, oavsett omständigheter. Europas Förenta Stater är ett exempel på en ännu inte förverkligad statsbildning. Men är inte denna diskussion om olika stater vilseledande?
En totalitär judisk stat, totalitär palestinsk stat, totalitär svensk stat eller ett totalitärt Europa – vill någon ha det? De flesta svarar nej. Det var inte så de menade. De menade något annat: en idyll på ett visst geografiskt område där alla var ense och bestämde om allt och ingen tvingades till något. Men denna idyll finns inte. Och kan inte finnas.
En stat definieras av att den har laglig rätt att bruka tvång och våld mot sina invånare. I en demokratisk rättsstat sker detta med stor restriktion. Men om principen är att majoriteten egentligen i en demokrati ska kunna tvinga minoriteten till vad som helst, då blir även en demokrati besvärlig för en del invånare. I en stat med minimalt tvång spelar det inte stor roll vem som styr. Juden i en arabisk minimal stat har ändå sin frihet, och araben i en judisk minimal stat likaså sin. Juden i en allomfattande judisk stat har det inte, ej heller araben i en allomfattande arabisk stat.
Men hur är en stat judisk eller arabisk – eller svensk? Staten kan fastställa ett språk som talas och upprätthålla viktiga kulturella traditioner, och även en statsreligion.
Om religionsfrihet råder, är det språket och de kulturella traditionerna som avgör ett lands nationalkaraktär. Religionen har avpolitiserats.
För de människor som vill leva i frihet, är det viktigare att staten är begränsad än att den bygger på samma kultur, religion och tradition som de själva.
Fram till Luthers reformation tävlade katolska kyrkan med kejsare och furstar om makten. Kyrka och stat är numera i praktiken åtskilda i länder som har kristen befolkning. Men i länder med islamsk kultur är Turkiet det enda där staten inte är islamsk. Islam som religion är politisk, den gör anspråk på statsmakten. Den har samma politiska ambitioner som den medeltida katolska kyrkan. Den är idag i vissa länder en omodern ritual med modern vapenteknologi.
Att som ofta sker kategoriskt säga att ett folk eller en grupp har ovillkorlig rätt till en egen stat borde inte vara det mest självklara. Oavsett vilka skäl som kan motivera en statsbildning, kan staten bli totalitär, en diktatur styrd av majoriteter eller minoriteter – eller en formell demokrati som i praktiken griper in i privatlivet och ekonomin så starkt att individuella fri- och rättigheter blir undantag.
Men staten kan också bli en rättsstat, inte förtrycka någon. Att tala i allmänna termer om rätten till en egen stat avser ofta en god stat men kan dölja ett kollektivt monster.
7. Skandalerna hänger ihop.
Sammanblandningen av politik och religion är en krutdurk, som blivit allt farligare i dagens värld. Religiösa ledare ger heliga motiveringar till hur politiken ska bedrivas, t ex enligt den medeltida sharialagstiftningen.
Så blandas de olika skandalerna samman i en jäsande brygd av statsdyrkan, religiösa maktanspråk och kvinnoförtryck. På det individuella planet också sexuella neuroser, fruktan för njutning och hedersmord. En ond etik prisar döden. Dödsdriften leder till självmordsbombningar.
De svåraste missförhållandena verkar ofta vara de som inte uppfattas som skandaler.
---ooo---
tisdag 01, juni 2004