Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
juni 2019 (1) maj 2019 (1) mars 2019 (2) februari 2019 (1) december 2018 (1) november 2018 (2) september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Vad rätt du tänkt. Eftervalsanalys 2002
Rapport i oktober 2002 till Moderata Ungdomsförbundet. I tidskriften "Blått" 3/2002. Av Carl-Johan Westholm.
Förord
Moderata ungdomsförbundet har bett mig att skriva ner några reflektioner efter höstens val, inför Moderata Samlingspartiets partistämma den 8 november. Följande rader täcker långt ifrån alla aspekter; jag väljer att lyfta fram det som ibland inte kommit fram, och det som i mitt tycke borde kommit fram mer. Inlägget är i första hand inte partipolitiskt utan verklighetsbeskrivande och ideologiskt. Slutsatserna berör mer än ett parti och också andra aktörer än politiska partier.

1. Vad hände i valet i september 2002?

Den stora förändringen var att moderaterna gick tillbaka. Den stora icke-förändringen var att ställningen mellan de traditionella blocken blev närmast orubbad - två välkända observationer.

Närmast onoterat är följande. Efter en period av kraftigt stigande reallöner steg inte det sammanlagda väljarstödet för s och v. Detta förefaller vara ett trendbrott. Socialdemokratiska regeringar har som regel kunnat påräkna stigande röstetal när reallönerna stigit. Detta är en varningssignal för s.

Borgerliga majoritetsregeringar i Sverige sedan 1930-talet, kanske sedan den allmänna och lika rösträttens införande på 1920-talet, har bara bildats vid två tillfällen: 1976 (med omval 1979) och 1991. Bägge gångerna har borgarna haft hjälp av andra frågor. Kärnkraften 1976 och det populistiska partiet Ny demokrati 1991 – företeelser som gjorde det psykologiskt lätt för fler s-väljare än vanligt att ta steget över blockgränsen. Men det behövdes tydligen något utöver det sedvanliga budskapet. Detta är en varningssignal för de borgerliga partierna.

Vilka följder valutgången får för den politik som regering och riksdag kommer att föra och för idé- och opinionsutvecklingen är i flera avseenden för tidigt att döma. På kort sikt blir det knappast några större förändringar. Grupper inom partier som går starkt framåt eller bakåt kan utnyttja läget för att främja egna idéer, som tidigare setts som inaktuella. Enskilda opinionsbildare och organisationer kan göra avgörande insatser. Händelser i ekonomi och omvärld kan få överraskande effekter. Folkopinionen förändrar sig långsamt, och över längre tid. För bestående förändringar fordras antingen inflytande från en internationell verkande grundläggande trend – ”tidsandan” - eller en långvarig upplysningsverksamhet inom Sverige, inte bara från partier, med lättförståeliga och riktiga verklighetsbeskrivningar och tydliga slutsatser.

2. Vad är utgångspunkten?

Utgångspunkten för denna rapport är inte att svara på frågan hur uppnå m 20+.
Om det inträffar på andra borgerliga partiers bekostnad, vilket är den enkla vägen, har i praktiken inte mycket hänt. Utgångspunkten är istället att förändra den politik som statsmakterna för, och den opinion som finns hos ledande företrädare för partier, organisationer och massmedia. Målet är att medverka till en djupgående reformering av det svenska samhället – från överpolitiserad enhetlighetssträvan till mänsklig utveckling i sin rikaste mångfald.


3. Vad bör hända? Tre faror och sju möjligheter.

Låt oss först se på några faror, sedan möjligheterna.

Tre faror

Första faran. Etikettsraseriet. Namn på företeelser är viktiga för kommunikation och för snabb förståelse. Men alltför stor tilltro till termer i stället för att se innehållet i beteckningen bakom kan leda helt fel. ”Konservativ” och ”liberal” är inga entydiga begrepp. ”Nyliberal” inte heller (är det minskade anslag till knattefotboll, latinamerikansk militärjunta eller minimal stat?) Och vad är en ”nykonservativ”? ”Framstegsvänlig konservatism” stod det länge på framsidan av Svensk Tidskrift, som en indirekt påminnelse om att ”icke-framstegsvänlig konservatism” existerade.

Vad skiljer en socialkonservativ från en socialliberal? Och en socialkonservativ från en värdekonservativ från en värdeliberal?

”Jag är konservativ, i Burkes anda, att förändra för att kunna bevara”, sade dåvarande högerledaren Gunnar Heckscher i en valintervju i TV:s barndom i Sverige. Men, tillade han, när jag är i USA kallar jag mig inte ”conservative”. (”Liberal” i USA motsvarar ofta en slags europeisk socialdemokratisk light-version)

”Varför jag inte är konservativ”, är slutkapitlet i Nobelpristagaren Friedrich Hayeks monumentala bok ”Frihetens grundvalar” (Ratio, 1983). Han påminde ständigt om värdet av det gradvis framväxande, den spontana ordningen, och om omöjligheten i grandiosa politiska projekt.

”Nysvensk” används idag ibland som beteckning på invandrare. ”Nysvenska rörelsen” på 1930- och – 40-talet var den benämning svenska nazister föredrog på sig själva.

NSDAP på 1930-talet var en förkortning för Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet. ”Högerextremistiskt”, säger många historielösa idag – fast det hade socialiseringar på programmet. ”Vänster- och högerextremism” finns, men t ex ”socialdemokratisk extremism” talas det inte om.

”Venstre” i Danmark är ett borgerligt parti, men det är inte detsamma som Vänsterpartiet i Sverige. Det finns fler exempel på etiketters tvetydigheter.

När Moderata Samlingspartiet bytte namn från Högerpartiet, utgick många av de som fattade beslutet att förkortningen snart skulle bli ”Samlingspartiet”. Men det blev Moderaterna. Partiets företrädare i Sverige har haft svårt med att hitta ett namn. ”Allmänna valmansförbundet” hette det till en början. Det ”moderata” antyder en sak: nej till all extremism.

En fara som bör undvikas är därför, inte minst internt, att debattera med etiketter istället för med innehåll.




Andra faran. Problemformuleringen. Att ha en egen lösning på andras problem, eller på problem som andra formulerat, det är att inta en defensiv position. Lars Gustafsson, som 1979 myntade utttrycket ”problemformuleringsprivilegiet” tog exemplet med en överfull restaurang. ”För få bord och stolar? Nej, inte alls, kan restaurangägaren svara. Det är för många gäster”.

Den ena formuleringen är inte sannare är den andra. Men någons formulering blir ofta dominerande. Och därmed lösningen. Känns följande igen: Problem i den offentliga sektorn? Lösningen är ofta ”more of the same”.

Det är viktigt att vända på frågan, att ta initiativet att möjlighetsformulera.

Tredje faran. Stämningsläget. Pessimism och modstulenhet lurar före varje svårighet, i varje skede och efter varje misslyckande. Det kan leda till uppgivenhet, och långtgående anpassning till en omgivande verklighet, som visserligen uppfattas som i behov av förändring, men där möjligheten till förändring antas vara liten. Det sannolika blir det som kallas ”realistiskt”. Borgerlighetens diskreta skam är att låta andras idéer och positioner bestämma den egna realismens och pragmatismens gränser, en pragmatism på andras villkor. ”Att sticka ut” anses som ofint.

Men ”bättre lyss till en sträng som brast, än att aldrig spänna en båge”. Vill en person eller en grupp åstadkomma något stort, som verkligen kräver en ansträngning, då kan på förhand sägas att målet inte är realistiskt. För vore det det, då skulle det nås mer eller mindre automatiskt.

Det betyder naturligtvis inte att varje propå som är orealistisk är bra just därför. Det finns många orealistiska saker som aldrig förverkligats, och tur är det. Men ”realismen” i en politisk vision gör den varken sämre eller bättre, bara mer eller mindre svår att förverkliga.

Det goda och eftersträvansvärda i ett visst förslag måste sättas i förgrunden. Ju mer det finns att göra, desto större anledning att göra mer.

Sju möjligheter

Första möjligheten. Massmedia intresserat. Ett parti som råkat i svårigheter är för massmedia likt blod i havsvattnet för en haj – det drar till sig intresset. Moderata Samlingspartiet kan alltså räkna med att få mer uppmärksamhet en tid framöver. Denna period av extra massmedial fokusering bör utnyttjas, så länge den varar, för positiva budskap.

Andra möjligheten. Hisstestet. Ibland sägs att ett företags affärsidé ska kunna beskrivas för en obekant i en hiss, mellan ett par våningar. Om det inte går, håller inte idén. Därmed inte sagt, att det är det enda som behövs för att företaget ska nå framgång. Men det är ett minimum. (Försök med Ikea, Tetra Pak m fl ) Håller de politiska partierna i Sverige för hisstestet? ”Vård, skola, omsorg” säger Göran Persson. Han behöver inte säga att s vill förbättringar – det antar de flesta som hör orden. ”Lägre skatter” – i Sverige uppfattar många det som ett hot, inte som ett löfte. Bägge exemplen visar hur speciell Sveriges politiska kultur är, internationellt och historiskt.

Vad är motvikten, den rätta hälsningen i hissen? ”Politik är inte allt”. Visst, men bortsett från att det är en negativ beskrivning, förstår många inte den bakomliggande tanken. Ett effektivt slagord måste kombinera enkelhet och en bärande intellektuell och moralisk motivering, som kan utvecklas av de idébärare som tänker noga igenom det yttre, och vars ställningstagande till slut avgör om tanken håller eller inte.

Kanske något i stil med ”Individens frihet går före politikens godis”. Många kommer att fråga, vad är ”politikens godis”, men just därför kan det vara meningsfullt. En förklaring efterfrågas. En slogan som låter sig uttalas utan att väcka en tanke är ofta verkningslös. Att det gäller frihet under ansvar är dessvärre inte alltid underförstått av alla som hör ordet frihet.

Det är också möjligt att denna mening bör kombineras med ”frihet och trygghet”. Det senare kan avse mat för dagen, en minimistandard, eller inkomstbortfallsförsäkring, som är något annat än det politiska godisätande som konstant ökar suget efter mer på andras bekostnad.

Många andra formuleringar bör prövas. Viktigt är att den som klarar hisstestet bäst, verkligen används genomgående, alltid och av alla. Olof Palme var här en mästare. Genom att monomant upprepa vissa formuleringar, fick de ett publikt genomslag, och dessutom för många ett därigenom antaget drag av djup sanning.

Hisstestet är ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för framgång.

Tredje möjligheten. Politiska engagemangets paradox. Den första dagen i maj månad varje år – Första Maj enligt det kalenderpolitiserade språkbruket – sjungs bland annat ”Ty Internationalen åt alla lycka bär”. Ingen liberal eller konservativ tror att om all politik blev som han eller hon ville, så skulle alla därmed bli lyckliga. Men det sjunger socialisterna, av tradition. Det är politiken som livslögn. Men livslögner kan bära långt.

För den som anser att statsmakten ska vara begränsad, att politiken ska spela mindre roll i människornas liv, är det egna politiska engagemanget något av en paradox. En kollektivist ser med glädje politiska strider – det är ju det verkliga livet, höjden av medborgaranda, ”maximal politisk participation”, som nutida statsvetare ofta uttrycker det. Men mycket högt valdeltagande kan tyda på demokratins kris, noterade Herbert Tingsten i ”Political Behaviour” (1936). Den politiska massmobiliseringen i Weimartidens Tyskland var inget hälsotecken.

Det är märkligt hur litet den omtalade ”public choice”-skolan slagit igenom i universitetsundervisning och vardaglig politisk diskussion. Det blir lätt en övervikt inom politiken av dem som vill ha mer politik, inte mindre. Det politiska engagemangets paradox för de som vill ha mindre politik i ett samhälle förtjänar att belysas mer. Alla politiker är inte lika. Men uppfattar alltid allmänheten det?

Fjärde möjligheten. Kill your darlings. Om något gått snett, brukar företagsdoktorns råd också innefatta en kritisk genomgång av populära föreställningar eller verksamheter. Det tas inte alltid nådigt upp, vilket visar att det just är fråga om älsklingsteman – om de sedan ska anses förbrukade eller blivit feltolkade, måste noggrant övervägas. Här ska tre saker beröras, som inte bara återfinns inom m.

Darling no 1. ”Gynna”-syndromet. Ofta hörs någon säga, att ”vi måste gynna småföretagarna”, ”Vårt parti vill gynna villaägarna, hyresgästerna, låginkomstagarna, studenterna, kvinnorna, de ensamstående och familjen (eller familjerna) etc”. Det är som om de politiska partiernas uppgift är att vara en blek kopia av olika branschorganisationer, som i allmänhet förväntas kräva fördelar på andra gruppers bekostnad. För det första förtjänar en grupprepresentant respekt bara om den vill förhindra diskriminering av den egna gruppen; i annat fall går den utsugarens ärende, att ta något från någon annan. För det andra är det en avgörande skiljelinje i samhället mellan de som ser på politiken som en kamp mellan särintressen, där allt är legitimt, bara det är legalt, dvs en majoritet bakom – och dem som hyllar principen ”rätt åt alla – orätt åt ingen”.

Människor som av sjukdom eller ålder inte kan reda sig själva behöver statsmaktens stöd, gärna genom ett försäkringssystem. Men talet om att politiken ska ”gynna” än den ena, än den andra, försvagar denna grundfunktion.

Småföretagare, till exempel, ska inte gynnas av staten. Det räcker med att staten slutar diskriminera dem.


Darling no 2. Tillväxten. Med 3,5 procents tillväxt per år, fördubblas BNP på tjugo år. Ingen fördelningspolitik i världen kan ge de fattiga massorna – eller låginkomsttagarna – en sådan standardhöjning. Men därav följer inte att staten bör ha ett tillväxtmål. Tillväxten är inget kollektivt självändamål. Om det mesta av ersättningen för ett arbete går till den som arbetar – inte till andra i form av skatt och arbetsgivaravgifter – då får var och en stor möjlighet att själv bestämma tillväxten i den egna ekonomin. Därigenom skulle troligen den största totala tillväxten i ekonomin ske. Men om så inte blir fallet, då är det ändå bra, eftersom det individuella resultatet är följden av vars och ens egen val.

Till det kommer, att BNP- måttet är trubbigt, inräknar offentlig och privat produktion och konsumtion med samma värde, utesluter svarta sektorn och allt hemarbete etc. Men detta är bisaker. Det väsentliga är individens frihet, inte ett nationalekonomiskt mål.

I en raspig inspelning från ett tal på Skansen i mitten av 1930-talet talar Rickard Sandler, socialdemokratisk statsråd i olika funktioner under 1920- och 1930-talet. Han berör hotet från söder, de entusiastiska människomassor som hyllar sin ledare, och det ekonomiska uppsving som tagit sin början där. Han frågar, om Sverige kommer att ha en lika bra ekonomisk utveckling framöver som Tyskland. Det vet vi inte, säger han. Men även om Sverige skulle utvecklas ekonomiskt sämre än Tyskland, är det ändå att föredra. För vi har ett bättre styrelseskick, vi har vår rätt och frihet.

När John F Kennedy svor presidenteden en kall januaridag i Washington 1961 tog han upp USA:s förhållande till andra, mindre ekonomiskt utvecklade länder. Ska vi hjälpa dessa länder, frågade han. Ja, men är det därför att vi själva tjänar ekonomiskt på det? Nej. Är det för att USA stärker sin position runt om i världen? Nej. Är det för att de ber om det? Nej, sade Kennedy. Vi ska göra det, därför att det är rätt.

Ekonomiska system är ytterst politisk filosofi, en fråga om rätt och fel. Ekonomisk politik är ett medel, inte ett mål.

Darling no 3. Europa. Innan Sverige blev medlem i EU, användes ofta kritik av enskildheter i EU som argument av dem som var mot ett svenskt medlemskap. De som önskade svenskt medlemskap framhöll istället naturligt nog fördelarna, men avstod från att betona kritiska synpunkter. När Sverige sedan blivit medlem, förefaller denna inställning kvarstå – trots att ett argument för svenskt medlemskap var möjligheten att därigenom påverka EU; vilken poäng är det annars att kunna påverka, om man inte vill eller kan föreslå förändringar?

EU blir vad EU-ländernas regeringar gör den till, ibland vägledd av EU-kommissionen. Ytterst vilar det EU gör och blir på en folkopinions acceptans inom EUs medlemsländer, men dess genomslag sker långsamt och indirekt.

Det finns 8 000 lobbyister i Bryssel, de flesta vill ha fördelar för den egna gruppen på andras bekostnad, några få vill främst undvika diskriminering av den egna gruppen. Nära nog ingen bedriver lobbying för principer om lika behandling av unionens medborgare. Atmosfären är förhandlingsmässig. Det märks i EUs konstitutionella debatt, som handlar om hur EU ska utöva sin makt och dess beslutsfunktioner, inte om maktbegränsning, medborgarnas frihet från makt – vilket är den klassiska definitionen på en konstitutionell fråga.

EUs historia är en dragkamp mellan de som vill liberalisera och de som vill politisera Europa. EU blir som de idéer som styr EU-politikernas tänkande.

Av någon anledning har de som vill politisera Europa fått ett möjlighetsprivilegium. De har lyckats få igenom beteckningen”europeisk” på centralisering till Bryssel. De som är emot kallas ”EU-skeptiker”. Det är som om den svenska regeringens politik skulle uppfattas som ”svensk”, oppositionens som ”Sverige-skeptisk”.

Här finns ett lysande tillfälle för partier och näringslivsorganisationer att göra rent hus med en förledande och fördummande vokabulär – att ”europeisk” är detsamma som centralisering till Bryssel.

Femte möjligheten. Undvik skatteextremism. Som Winston Churchill noterade, ”the power to tax is the power to destroy”. I ett historiskt och internationellt perspektiv är de svenska skatterna extrema.

Talet om att höga skatter inte påverkar ekonomin strider mot sunt förnuft. Skatter är en kostnad. Kostnader finns med i varje ekonomiskt beslut, liksom intäkter. Skulle skattekostnaden vara den enda kostnad som inte påverkar hur löntagare och företagare agerar?

Den franske socialistiske presidenten Mitterrand satte som mål att få ned skatterna till 40 procent av BNP. Ett förstahandsmål att få ned skatterna i Sverige till högst en tredjedel av BNP är rimligt – ett skattetryck som motsvarar det som fanns på Tage Erlanders statsministertid. Då växte svensk ekonomi bra – och Erlander hävdade inte att han var statsminister i ett land utan välfärd. Tvärtom var ”Sweden – the Middle Way” ett begrepp redan innan Erlander tillträdde 1946. Men det fundamentala är, att skatteextremismen är omoralisk. Det mesta av ersättningen för ett jobb ska alltid gå till den som gör jobbet.

Sjätte möjligheten. Glöm inte goda tankar. Staffan Burenstam Linder gjorde på 1980-talet en viktig åtskillnad mellan välfärdsstat och välfärdssamhälle. I 1991 års regeringsdeklaration betonades att samhället är större än staten. Hans L Zetterberg skrev för några år sedan en rapport för m om ”det allsidiga samhället”, om hur olika ideal och beslutsformer finns i konst, vetenskap, religion, affärer, politik, familj.

Värdet av dessa tankar verkar inte ha tagits tillvara tillräckligt. De hörs sällan en återklang av dem. Men goda tankar förtjänar att återges ofta.

Sjunde möjligheten. Globaliseringens hot och löften. Totalitära tolkningar av religiösa läror har i det unga 2000-talet ersatt 1900-talets ateistiska politiska trosföreställningar som motivering till den allsmäktiga och enhetsdyrkande statens våldsmonopol. Demokratin har vunnit fotfäste över allt större områden, samtidigt som kvarvarande passiva envåldshärskare aktiverat sig och träder in på världsscenen.

I tider av snabb teknisk förändring, nya folkvandringar, ekonomisk omvälvning och ökad social rörlighet blir det särskilt viktigt för många människor att ta förnyad ställning till vad som är rätt och fel. Detta är en strålande möjlighet att presentera goda idéer. Många upplever globaliseringen som ett hot, när den är ett löfte. Idéer har konsekvenser.

Carl-Johan Westholm