KOMMENTAR | Könskvotering
Många trendöverkänsliga personer lutar nu åt att staten bör könskvotera sammansättningen av t ex bolagsstyrelser. Men få tycks ha uppfattat den motsatta trenden, att staten har upphört med den lagstadgade femtioprocentiga representationen för vardera könet i ett äktenskap.

Mer könskvotering i det ena fallet, mindre i det andra. Går det att resonera med någon annan utgångspunkt än att det egna personliga tyckandet eller dagens notering på trendbörsen ska upphöjas till allmän lag? Ja, ytterst avgör synen på gränserna för statsmakten.

Den ena linjen är att staten så långt möjligt bör avstå från att könskvotera varje form av civilrättsliga avtal. Då förverkligas varje medborgares egen uppfattning om vem som är rätt samarbetspartner i familjeliv och näringsliv, även om en stor majoritet av medborgarna för egen del skulle ha andra preferenser. Det är en klassiskt liberal linje.

Den andra linjen är att regering och riksdag har rätt att lägga sig i enskilda avtal och föreskriva lämplig könssammansättning, oavsett de ingående parternas egna åsikter. För närvarande avstår den politiska majoriteten från att göra det i äktenskapen, men vice statsministern lovar att föreslå riksdagen att göra det i bolagsstyrelserna. Det är en totalitär linje: allt är politik. Och politik är att vilja.

Att med lag könskvotera bolagsstyrelserna behöver emellertid inte vara slutmålet. I förlängningen borde lika många av varje kön starta nya företag. Den entreprenör som tillhör ett överrepresenterat kön kan då ställa sig i kö och invänta att någon av motsatt kön ska registrera ett nytt bolag, så att det egna kan godkännas av patent- och könsregistreringsverket, utan att könsjämvikten rubbas.
Absurt? Visst. Men logiskt utifrån ett strikt könskvoteringstänkande.

Fördelen med enhetligt sammansatta styrelser är att beslut är lättare att ta, eftersom styrelseledamöternas bakgrund och erfarenheter leder till likartade observationer och slutsatser. I kanske nitton fall av tjugo gör det inget, kanske t o m är positivt i den svenska konsensuskulturen, där "att sticka ut" uppfattas som ett illavarslande tecken på dåligt omdöme.

Men i det tjugonde fallet, när det inte borde vara lätt att bli ense, blir styrelsen ändå snabbt enig om ett dåligt beslut, därför att den avvikande ledamoten saknas, som med sin annorlunda bakgrund och observationsförmåga skulle ha sett faran eller möjligheterna i tid.

Det ligger alltså i ägarnas eget intresse att en bolagsstyrelse blir allsidigt sammansatt. Här verkar fortfarande mycket gå i traditionella banor i Sverige, vare sig det gäller kön, typ av utbildning eller andra erfarenheter. Men det är en kanslihusfördom att den som uppfattar den sneda rekryteringsbasen som ett problem måste ropa på politiska åtgärder. Har Sverige för få regleringar?

Riktigt intressant och politiskt inkorrekt blir kvoteringstanken i Sverige först om den knyts till den närmast sekelgamla överrepresentation som socialdemokratin nästan ständigt haft i regeringsställning.

Trots bara någon gång över, men ofta något under, femtio procent av rösterna har socialdemokratin för det mesta besatt hundra procent av statsrådsposterna. Troligen finns det miljontals borgerligt röstande män, som gärna hade bytt ut manliga socialdemokratiska statsråd mot kvinnliga borgerliga, om möjligheten funnits.

Men sådan kvotering kommer säkert inte att tillämpas på maktens urkälla. Den ställer enbart krav på andra.
- Carl-Johan Westholm