Tor Ragnar Gerholm gick bort den 23 juni. Han föddes i New York 1925, och nekrologer i DN och SvD har uppmärksammat hans verksamhet som professor i kärnfysik och vidsträckta insatser i samhällsdebatten. Många skilda arenor lystes upp av hans energiska, entusiasmerande sanningssökande. Vi har särskild anledning att minnas honom som inspiratör till näringslivets engagemang i mer renodlat intellektuella frågor.

Det var 1978 som Sture Eskilsson och jag som medhjälpare i SAFs avdelning för samhällskontakt inbjöd TR, som han kallades av sina vänner, för att diskutera möjligheterna att mer involvera den akademiska världen i samhällsdebatten. Resultatet blev ett seminarium om ”Anti-intellektualismen i Sverige” som hölls 1978 i Nynäshamn. Det blev starten till Ratio, finansierat av Näringslivets Fond. Uppsala universitets just avgångne rektor Torgny Segerstedt tackade ja till att bli ordförande, och TR blev en av de sex ursprungliga ledamöterna. Seminariet dokumenterades i Ratios första bok.

Till SAFs första kongress 1977 skrev TR en av de tyngsta rapporterna, ”Att väl förvalta jorden”. Som nära Hudson Institute i USA och framtidsforskaren Herman Kahn kunde TR som ingen annan i Sverige belysa bräckligheten i Romklubbens domedagsprofetior. Många råvaror skulle ta slut inom ett par decennier, det var dess dagspolitiskt populära bekymmerspunkt.

TRs grundmurade förankring i naturvetenskap gjorde honom inte fackblind utan extra vidsynt. TRs livssyn kom fram i slutet av rapporten till de 900 ombuden på SAF-kongressen:

”Men liksom vetandet uppenbarligen inte har lyckats ersätta tron – och enligt min mening aldrig borde ha försökt göra detta – så skall heller inte tron falskeligen drapera sig i vetandets mantel.”

TR medverkade vid de årliga Ratioseminarierna, de flesta på ett höstlikt Yxtaholm i Sörmland – ofta med egna skrivna bidrag. I ”Rationalitetens gränser” (utkom våren 1987) hade TR kallat sitt bidrag ”Förnuftets drömmar föder monster”, efter ett berömt citat.

Jag är, sa TR, ” övertygad om att vi nu befinner oss i slutet av en epok – den manipulativa rationalitetens epok. Här i Sverige har denna period kommit att förknippas med socialdemokratins långa och obrutna innehav av den sociala ingenjörskonstens mål och medel. Men det faktiska skeendet har i realiteten haft ganska litet med olika politiska partiers maktinnehav att skaffa.”

Hans slutsats var att ”säkert skulle vi må bättre om den manipulativa rationalitetens själlösa pragmatism ersattes av en mera långsiktig samhällssyn som i blickfånget också inkluderar människornas existentiella vara, nu och i framtiden. Och förvisso vore det ett framsteg om den bigotta vetenskapstron, scientismen, ersattes med en mera öppen och tolerant, i grunden skeptisk, livsåskådning. Bärigheten i de sanningar vetenskapen tillhandahåller, motiverar, synes det mig, en sådan betydligt mera ödmjuk hållning än den hittills gängse.”

Tio sidor före denna slutsats varnar TR (inom en parentes) läsarna för de kommande tio vetenskapsteoretiska sidorna. Många läsare brukar ju förlora intresset för sådana resonemang – så de kan om de vill avbryta läsningen, skriver han.

De sista raderna inom parentesen är typiskt TR. Sådan var han, så tänkte han:

”(….Men låt mig ändå, innan vi skiljs åt, få säga att den som inte medvetet strävar efter att för sig själv blottlägga den egna livsåskådningens metafysiska grundvalar, den människan kommer aldrig att kunna förstå sig själv och sina föreställningar om den värld vi lever i. Farväl.)”

Carl-Johan Westholm
Verkställande ledamot i dåvarande bokförlaget Ratios vetenskapliga råd