Förbundskansler Angela Merkel och de andra 26 regeringscheferna i EU-länderna skålade i champagne i Bryssel i midsomras. Skål för ett skickligt ledarskap – eller?

Det finns två motsatta tolkningar. ”Detta kommer att förstärka föreställningen hos européerna att den europeiska konstruktionen är ett maskineri organiserat bakom deras rygg av jurister och diplomater.”

Det handlar alltså om den omarbetade fördragstext – som inte längre får kallas för ”konstitution” – som EU:s 27 regeringschefer enades om i midsomras.

Vidare, enligt samma person: ”Det är ett kamouflage, kosmetiska förändringar. Den allmänna opinionen ska ledas att acceptera något som den inte känner till, därför att vi vågar inte presentera det direkt.”

Så stod det i en artikel i Le Monde i juni. Var det någon isolerad knäppgök, det vill säga någon utanför det politiska etablissemanget, som lyckats få in en så kallad europafientlig artikel? Knappast. Skribenten var den noble Valery Giscard d’Estaing, tidigare fransk president – och inte känd som någon barrikadernas man eller som någon EU-kritiker. Det enda folkliga hos honom är väl att han kan spela dragspel. Han var ordförande i det konvent som utarbetade det förslag till EU-konstitution som sedan alla 27 regeringar antog men som röstades ned av väljarna i – ja, just Frankrike och Holland.

”EUs ledare hade beslutat att dokumentet skulle bli oläsligt” – sa Italiens förre premiärminister, Europavännen Giuliano Amato på ett möte i Bryssel dem 12 juli. För då skulle nämligen Gordon Brown, Storbritanniens nye premiärminister, kunna säga att det här är inget nytt utan en typisk Brysseltext. Alltså behövs ingen folkomröstning. Bakgrunden är att en folkomröstning i Storbritannien skulle med stor sannolikhet ge ett Nej – och därmed skulle hela förslaget falla igen. Och det får bara inte hända. Kosta vad det kosta vill, enligt andra.

Därför var det väldigt smart av regeringscheferna – det är den andra tolkningen – att klä det gamla dokumentet i en ännu krångligare språkdräkt. Det här skulle nästan vara komiskt, om det inte vore så allvarligt.

Européerna har aldrig varit närmare varandra, genom ökad handel, billiga resor, språkkunskaper, internet etc. Internationellt samarbete är heller inget konstigt. Men är samarbete bara detsamma som omröstning, och sedan bestämmer den som fått flest röster? Det tror bara den som aldrig gjort ett skapandes grand utanför en politisk organisation.

Även erfarna EU-positiva politiker är bekymrade – är det ett tecken på att EU:s nuvarande kurs kan vara närmare ett haveri än vi anar? Eller att EU har bestått provet, och kan ”fortsätta framåt”, som det brukar heta? Kommer européerna att nöja sig med något, som måste manövreras av de politiska ledarna?

Samma dag i juni som regeringscheferna skakade hand i Bryssel, avled fysikprofessorn Tor Ragnar Gerholm. Han skrev för tjugo år sedan en essä om ”den manipulativa rationalitetens själlösa pragmatism”. Han var då ”övertygad om att vi befinner oss i slutet av en epok – den manipulativa rationalitetens epok”.

Det verkar som om denna term, ”den manipulativa rationaliteten”, beskriver hur EU arbetar när européerna inte självmant vill ”fortsätta framåt”.

På kontinenten är midsommar ingen höjdpunkt. Men det är möjligt att årets midsommar i Bryssel var en vändpunkt.

Carl-Johan Westholm