Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
maj 2019 (1) mars 2019 (2) februari 2019 (1) december 2018 (1) november 2018 (2) september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Fåtalsväldets järnlag
Krönika november 2007 Falu-Kuriren, Mora Tidning m fl
- Nå, undrade den respektfulle radioreportern i början av 1950-talet, var det något som statsministerns kollega i England sa som ni särskilt fäste er vid?
- Mja, svarade Tage Erlander, just hemkommen från London, och drog på svaret som om han skulle berätta en Värmlandshistoria:
- Ja, premiärminister Churchill sa att en politiker aldrig skulle tveka att driva en fråga, även om det skulle gynna det egna partiet.

Folkets röst styr partierna. Men vad sägs om följande observation:

” I England exempelvis har oppositionen samma enkla men motståndskraftiga struktur som det parti som för tillfället har makten, dess program är klart formulerat och omfattar bara praktiska och kortsiktiga frågor (däremot inga ideologiska), det har en stark disciplin och står under en ledare vars strategiska skicklighet är betydligt större än hans ideologiska insikter. Oppositionspartiet satsar helt på att störta regeringen och själv ta makten men att i övrigt låta allt förbli vid det gamla – med andra ord är målet att byta ut en grupp inom de härskande klasserna mot en annan.”

Detta skrev Robert Michels för drygt 90 år sedan i sin klassiska bok om partiväsendet. Den kom på svenska 1983 (Ratio/Timbro) med ett förord av professor Hans L Zetterberg. I denna myntade Michels uttrycket ”oligarkins järnlag”.

Oligarki (fåtalsvälde) var oundvikligt även i demokratiskt styrda organisationer, menade han. Den valda ledningen får ett informationsövertag och kan belöna de lojala – därför blir inte bara en stark minoritet passiv, utan även en majoritet, som inte kan greppa läget lika bra som ledningen. Det är ju ledningen som har försteg, som kan ta initiativ, som förhandlar med andra, som mest trovärdigt kan vinkla sina beskrivningar så att de passar den egna positionen.

Det är bara teokratiskt styrda organisationer som ger ledningen en starkare legitimitet än demokratiska organisationer. De förra åberopar Gud, de senare Folket.

Folkets röst gör sig hörd med grundlagsenliga mellanrum. Håller partiledningen inte sig väl med folket, blir partiet nedröstat i nästa val. En partiledning som har folkets stöd kan mer eller mindre diktera vad partiet ska tycka.

I många länder har partierna alltmer blivit valmaskiner som anpassar sig efter den rådande opinionen. ”Lyssna på rörelsen”, sade Erlander till efterträdaren Palme på partikongresen 1969. Olof Palme var ändå en viktig opinionsbildare som andra lyssnade på, liksom den dåvarande moderatledaren Gösta Bohman.

Idag är arbetsfördelningen en annan. Nya idéer uppkommer inte i kommittéer eller partistyrelser utan ofta hos think tanks. De drivs av aktionsgrupper och media. Traditionella intresseorganisationer vars ledningar inte ser skillnaden mellan lobbying (korridorspring hos politiker) och opinionsbildning (observationer, analyser och förslag utifrån tydliga principer), sådana organisationer tappar i inflytande och respekt – utom hos dem som älskar remissyttranden och taktiksnack.

När Göran Persson tillträdde som statsminister förklarade han att ett uttryck han verkligen njöt av var ”Votering är begärd och ska verkställas”. Det har blivit litet mindre av det njutningsmedlet nu.

För folk i gemen är det troligen skönare att de flesta beslut i livet inte är av den arten att någon kan begära att votering ska verkställas.

Carl-Johan Westholm