- Nå, undrade den respektfulle radioreportern i början av 1950-talet, var det något som statsministerns kollega i England sa som ni särskilt fäste er vid?
- Mja, svarade Tage Erlander, just hemkommen från London, och drog på svaret som om han skulle berätta en Värmlandshistoria:
- Ja, premiärminister Churchill sa att en politiker aldrig skulle tveka att driva en fråga, även om det skulle gynna det egna partiet.

Folkets röst styr partierna. Men vad sägs om följande observation:

” I England exempelvis har oppositionen samma enkla men motståndskraftiga struktur som det parti som för tillfället har makten, dess program är klart formulerat och omfattar bara praktiska och kortsiktiga frågor (däremot inga ideologiska), det har en stark disciplin och står under en ledare vars strategiska skicklighet är betydligt större än hans ideologiska insikter. Oppositionspartiet satsar helt på att störta regeringen och själv ta makten men att i övrigt låta allt förbli vid det gamla – med andra ord är målet att byta ut en grupp inom de härskande klasserna mot en annan.”

Detta skrev Robert Michels för drygt 90 år sedan i sin klassiska bok om partiväsendet. Den kom på svenska 1983 (Ratio/Timbro) med ett förord av professor Hans L Zetterberg. I denna myntade Michels uttrycket ”oligarkins järnlag”.

Oligarki (fåtalsvälde) var oundvikligt även i demokratiskt styrda organisationer, menade han. Den valda ledningen får ett informationsövertag och kan belöna de lojala – därför blir inte bara en stark minoritet passiv, utan även en majoritet, som inte kan greppa läget lika bra som ledningen. Det är ju ledningen som har försteg, som kan ta initiativ, som förhandlar med andra, som mest trovärdigt kan vinkla sina beskrivningar så att de passar den egna positionen.

Det är bara teokratiskt styrda organisationer som ger ledningen en starkare legitimitet än demokratiska organisationer. De förra åberopar Gud, de senare Folket.

Folkets röst gör sig hörd med grundlagsenliga mellanrum. Håller partiledningen inte sig väl med folket, blir partiet nedröstat i nästa val. En partiledning som har folkets stöd kan mer eller mindre diktera vad partiet ska tycka.

I många länder har partierna alltmer blivit valmaskiner som anpassar sig efter den rådande opinionen. ”Lyssna på rörelsen”, sade Erlander till efterträdaren Palme på partikongresen 1969. Olof Palme var ändå en viktig opinionsbildare som andra lyssnade på, liksom den dåvarande moderatledaren Gösta Bohman.

Idag är arbetsfördelningen en annan. Nya idéer uppkommer inte i kommittéer eller partistyrelser utan ofta hos think tanks. De drivs av aktionsgrupper och media. Traditionella intresseorganisationer vars ledningar inte ser skillnaden mellan lobbying (korridorspring hos politiker) och opinionsbildning (observationer, analyser och förslag utifrån tydliga principer), sådana organisationer tappar i inflytande och respekt – utom hos dem som älskar remissyttranden och taktiksnack.

När Göran Persson tillträdde som statsminister förklarade han att ett uttryck han verkligen njöt av var ”Votering är begärd och ska verkställas”. Det har blivit litet mindre av det njutningsmedlet nu.

För folk i gemen är det troligen skönare att de flesta beslut i livet inte är av den arten att någon kan begära att votering ska verkställas.

Carl-Johan Westholm