Drömmen om fridsfursten
Krönika december 2007 Falu-Kuriren, Mora Tidning m fl
Vad vilar vår civilisation på? Fred brukar sättas först. Naturen där alla krigar mot alla utan regler ersattes av kulturen, materiell och intellektuell utveckling i frihet under gemensam ledning.
Varför krigar då folk fortfarande, och varför slåss människor?
Det svenska språket skiljer mellan frid och fred. Frid finns hos individer, fred hos samhällen. Det finns fredsforskning men inte fridsforskning (eller är det psykologi?). ”Frid” kan föra tanken till juldikter med tomten som går kring stugknuten.
Varför slogs sydstaterna mot nordstaterna i amerikanska inbördeskriget 1861-65? Varför tror många att Serbien kommer att slå till mot provinsen Kosovo, om den utropar sig till nation – trots att mindre än en tiondel där är serber? Varför bråkar Turkiets regering och kurder? Varför blir det inte fred i Mellanöstern?
Och varför blev det inte krig mellan Norge och Sverige 1905 – utan en fredlig unionsupplösning?
Förr i tiden blev det ofta krig därför att ett folk ville ta ett annat som arbetskraft. Men vem vill numera t ex invadera Frankrike av det skälet? Idag krigas ännu om naturtillgångar, mer eller mindre förtäckt, främst i Mellanöstern och Afrika. En tredje förklaring är att en grupp vill tvinga en annan att tro och leva på ett visst sätt (Lenin, Hitler, Bin Laden).
Fred kan vara fruktan värd, om det är ett samhälle där några lämnas i fred att förtrycka andra.
Om Sveriges grundlagar skulle börja gälla i konfliktområden, skulle i många fall inget avgörande inträffa. Kriget skulle fortsätta - därför att en grupp fruktar en annan.
FN-deklarationen talar om mänskliga rättigheter, men anger inte gränser för överföring av ekonomiska resurser, där den upplevda gränsen mellan skatt och stöld avgör om överföringen accepteras – frid – eller inte – ofred.
Staten är den legitima utövaren av våld. Den har rätt att ta, och rätt att bura in brottslingar, dvs de som olovligen tar. En sådan stat i rövarhänder, om så demokratiskt valda, finns det skäl för andra att frukta.
Människors våldsbenägenhet, inte minst hos många män, är kanske genetisk. Den kan övervinnas med god vilja. Den i sin tur måste stödjas av ett gott sinnelag. Det kan kallas frid.
Gamla Testamentet och Koranen skrevs ofta under krig i öknen. Där fruktade olika folk freden. Den kunde betyda slaveri eller landsflykt. Profeten Jesaja drömde om ”fridsfursten”.
Goda ledare är gudagåvor. Men i moderna tider med demokrati räcker det inte med fridsamma statsmän, och enbart rösträkning leder inte till fred. De allra flesta måste känna frid - inte kräva för mycket av andra, men inte heller sakna medkänsla. Bara fridsamma människor kan leva tillsammans i frihet.
Många krig skulle undvikas, om det vore möjligt för en skräckslagen minoritet att få leva i en fridsam rättsstat som vänligt styrs av andra. Men ofta upplevs den enda möjligheten vara att kämpa för ett eget ”hemland”, som hårdfört styrs av den egna gruppens skrävlande företrädare.
Frid och god vilja är viktigare än fredsprocesser.
Carl-Johan Westholm
söndag 16, december 2007