Opium för Ohly
Krönika Januari 2006 Barometern, Falu-Kuriren
Opium för Ohly
På Första maj 2002 i Beijing delades som vanligt ut hedersutmärkelsen ”Arbetets hjältar”. Det nya var att för första gången några företagare var bland de hyllade.
Vad hade hänt? Hur kunde det kommunistiska Kina hedra arbetsköpare och utsugare?
Ett par år tidigare satt jag på en officiell middag i Folkets Sal i Beijing, bredvid en av det kinesiska UD: s protokollchefer. Jag råkade nämna att ”Statens Gästhus”, där den svenska delegationen bodde, var imponerande. Ett vanligt rum var stort som en svit på ett lyxhotell.
- Vill du hyra? frågade han. Vi driver det som ett ”Profit Center”.
Jag tänker på detta ibland när kamrat Ohly i det svenska Vänsterpartiet försöker förklara varför han är och inte är kommunist.
I Beijing tvekar man inte. Där är man kommunist. Säger man. Men är man det?
På Vänsterpartiets kongress i Sverige är man inte kommunist. Säger man. Men är man det inte, i alla fall?
Ohly tar numera avstånd från begreppet ”kommunist”. Man han strävar fortfarande efter det klasslösa samhället och gemensamt ägande av produktionsmedlen.
I själva verket tar han inte alls avstånd från begreppet utan från termen ”kommunist”.
Kina är en diktatur, med ägandet koncentrerat hos statliga och delstatliga företag och hos ett fåtal privatpersoner. Dessutom finns vanliga aktiebörser i t ex Shanghai och Hong Kong.
Det går att köpa in sig i kinesiska företag. Kastrups flygplats, som är ett bolag, är t ex delägare i en kinesisk flygplats.
Bankerna håller enorma mängder US-dollar i lager och rullar fordringar på olönsamma storföretag framför sig.
Det finns många rika kineser, men inte många av kineserna är rika. Av 1 300 miljoner är uppåt hälften utfattiga på landsbygden. De står i kö för att få jobba i storstäderna.
En annan kö finns i Bejing för att köpa nya Rolls-Royce – på en av världens största delmarknader för lyxbilar. Men trafikstockningarna på gatorna rår inte ens limos på.
Hur var det Churchill sa för över sextio år sedan?
- Både London och Moskva lever i överflöd. Gott om bilar i London. Gott om p-platser i Moskva.
Ohlys företrädare var välkomna gäster i åtskilliga statliga gästhus i öster innan de blivit ”profit centers”. Hade hans parti fått styra Sverige är det nog troligt att trängselskatten aldrig blivit aktuell, genom att problemet inte uppkommit. Men resten?
Marxismen är en religion, och som sådan med Marx’ ord ett opium för folket. Men människor behöver drömma om bättre villkor, om ett bättre samhälle, om bättre liv.
Ohly vill likt en bokstavstroende i varje religion inte gärna pröva de gamla skrifterna mot dagens verklighet. Det gör ont i själen. Och därför spjärnar han emot, på ett så till synes otaktiskt sätt. Men syndens lön är döden. Och Ohly vill inte synda mot sina ideal och överge dem och dö.
Den kinesiska regeringen – antas det - tappar greppet över sitt stora land om den skulle ta avstånd från kommunismen. Maokulten hålls därför vid liv, eftersom den betonar Kinas enhet.
Hyckleriet finner olika former. Men inga stora samhällsförändringar kan ske utan idéer, hos någon eller några – och till slut hos många.
Den som inte drömmer skapar inget nytt. Den som drömmer men inte vaknar upp kan skapa en mardröm av verkligheten.
Carl-Johan Westholm
söndag 01, januari 2006