Gods och kursgårdar

Är Sverige ett av världens mest jämlika samhällen? Varje valår brukar det dyka upp artiklar i utländska tidningar som hävdar det. Och regeringen solar sig i glansen. Utom på första maj, då det gäller att demonstrera mot de rådande klassklyftorna.

Statistiken säger nästan ingenting om tillståndet. Även om kvällstidningarna en gång om året brukar publicera siffror på svenskars förmögenheter. Men mellan 500 och 1000 miljarder kronor antas vara placerat i utlandet, oåtkomligt för myndigheterna - utom för dem som sätter sina pengar på ett bankkonto, för det rapporteras, till skillnad från aktieinnehav.

Men svenskar behöver inte gå över gränsen med egna tillgångar för att dessa inte ska vara förmögenhetsskattepliktiga. Det räcker med att köpa vissa aktier. Den som tog ut pengar från banken och t ex köpte Boliden för 1 miljon kronor några dagar före årsskiftet, slapp 15 000 kronor i ren förmögenhetsskatt, eftersom Bolidens värde skattemässigt är noll kronor. Som bonus fördubblades marknadsvärdet dessutom på Boliden under januari. En miljon blev alltså två.

Nu gäller det ju att ta hem en kapitalvinst på aktier, alltså sälja i tid. Skatten på denna miljon i kapitalvinst är 30 procent. 700 000 netto är inte så dumt det heller.

Men stopp! Luktar inte det här ”platt skatt”? Jovisst. Vi har platt skatt här i landet på kapitalvinster. Det vill säga procentsatsen på det beskattade är densamma, oavsett storleken på det beskattade.

De som följt skattedebatten på sistone har emellertid fått reda på att ”platt skatt” är orealistiskt och ”politiskt omöjligt” att införa i Sverige. Men det gäller alltså skatten på arbete. På kapital har vi redan platt skatt - även om ingen använder det uttrycket.

Det här är ett exempel på vår enögda och vinklade skattedebatt. Vissa saker ska sägas till leda. Andra saker ska inte ens uppfattas.

I arbetarepartiet socialdemokraternas Sverige är skatterna på inkomsterna för en lågavlönad butiksanställd dubbelt så höga som på inkomster av aktier i butiken.

Finansminister Nuder lovar i varje DN-artikel att inte sänka skatterna, för vår svenska modell är ju så bra. Vi kan nog lita på det.

Hur är det? Istället för krånglig statistik är det enklare att kolla med blotta ögat.

På 1960-talet började allt fler herrgårdar att förfalla i Sverige. På 1970-talet blev de kursgårdar, på 1980-talet konferenshotell. Numera har de privatiserats. I det avseendet är vår nuvarande statsminister både mycket trendig och representativ. Han tänker inte bosätta sig i någon kursgård, efter väl förrättat värv, som Tage Erlander gjorde.

Den typiska reaktionen i Sverige är, att den som pekar på den ökade ekonomiska ojämlikheten, får motfrågan: ”Jaså, du vill beskatta de rika mer.”

Min motfråga är: ”Kan svenskarna vara grundlurade?”

Varför kan inte svenska folket utöva sin ”urgamla rätt att sig själv beskatta” genom att beskatta var och en som en förmögen person?

Då skulle skattetrycket halveras för alla utom de som redan betalar låga skatter – och långt fler bli rika, utan att fler behövde bli fattigare.

Det är en mänsklig rättighet, och borde vara en medborgerlig rättighet, att det mesta av ersättningen för ett jobb alltid går till den som gör jobbet.

Dessutom skulle en arbetsgivare då vara i den trevliga situationen, att det mesta av lönen till den anställde verkligen går till den anställde. Ingen dum idé, om man säger så.

Carl-Johan Westholm