Staten ska nu börja samköra register för bidragstagare och skattebetalare. Men länge ansågs det hota "den personliga integriteten".

Att låta staten upprätta ett DNA-register, som enbart ska användas för att undersöka om en person kan knytas till ett brott, har diskuterats länge. Till en början togs DNA enbart på dem som dömts för grova brott.

Fortfarande finns inget register över samtliga medborgares DNA - det skulle, hävdas det, hota den personliga integriteten.

I Storbritannien är många intensivt emot att införa personnummer (som vi haft i Sverige i 50 år).

Hade Hitler haft personnummer på sina medborgare, hade det onekligen varit enklare att hålla reda på vilka som skulle skickas till K-läger.

Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut, som Lord Acton uttryckte det.

Det finns alltså skäl att vara misstänksam mot anspråk på att Storebror Staten genom den tekniska utvecklingen eller Lillebror (Grannen i huset mittemot) ska få avlyssna oss. "Få avlyssna", förresten. Mycket kan ske utan att någon enda vet, utom den som gör det, och hör det.

Läsa andra e-mails över gränserna är nödvändigt för försvaret, menar regeringen – ”ständigt uppdaterad” har fått en ny innebörd.

Vad som uppfattas som ett hot mot den personliga integriteten, eller omvänt ses som den naturligaste sak i världen, är inte sällan en följd av vanans makt över tanken.

Om Staten kollar om en medborgare svartarbetar och samtidigt går på bidrag, den kollen är ett hot. Visst, men ska inte brottslingar störas?

Om Staten tar det mesta av en inkomstökning i skatt - det nämns inte alls som något hot mot den personliga integriteten. Det är till och med enligt många ett tecken på rättvisa, särskilt den finaste av alla rättvisor, den så kallade ”sociala rättvisan”.

Nej, med mössan i ena handen och knytnäven i andra byxfickan, tvekar vi moderna demokrater - medan tekniken snart medger att vi alla kan få personnumret inopererat med en sökbar datalänk i överarmen.

"Alla ska med" - som det hette så vackert en gång.

Carl-Johan Westholm