Om ett politiskt parti år efter år betonade att Sverige måste gå framåt och tala med en röst, om vikten av att vara en god svensk, att säga ja till Sverige – då skulle detta flum efter en tid inte längre bemötas med tystnad. I stället skulle många fråga vad som dolde sig bakom.

Just dessa ord används ofta av Europavänner. Jag är också Europavän, men jag är ingen vän av flum. Den intellektuella hållningslöshet och politiska manipulation som kännetecknar framtagandet av Lissabonfördraget saknar motstycke bland demokratier i modern tid. Det har mottagits med tystnad i Sverige.

Irland ska som enda land folkomrösta om fördraget den 12 juni. Ett antal EUländers parlament har redan voterat igenom det. Den svenska riksdagen säger ja till hösten – om inget oväntat inträffar.

Lissabonfördraget tillkom sedan förslaget till ny EU-konstitution avvisats i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna. För att minska risken för folkomröstningar gjordes Lissabonfördraget närmast oläsligt, med massor av hänvisningar, enligt EUkonstitutionens fader, den förre franske presidenten Giscard d’Estaing. Det är ingen större skillnad mellan konstitutionsförslaget och Lissabonfördraget.

Oavsett vad som sägs är detta ett stort steg mot Europas förenta stater. Över 70 procent av besluten i riksdagen anpassas redan till
Bryssel. Den svenske statschefen borde byta titel till greven av Stockholm.

Politiska beslut har en tendens att centralisera och likforma. ”En god europé” vill att Europas länder alltmer ska ha samma av allting, till exempel samma försvars-och säkerhetspolitik, samma utrikespolitik och samma lagar och skatter, så kallad harmonisering.


Det ena behöver inte följas av det andra – om inte avsikten är någonting större. Det finns en supernationalistisk ådra i det mesta. Till och med korruptionen bedöms mildare, bara den är europeisk.

En vanlig invändning mot EU, som Lissabonfördraget påverkats av, gäller det omtalade demokratiska underskottet.

Därför finns inslag i fördraget som ger de enskilda medlemsländernas parlament ökad insyn och något ökat inflytande.

Men är det nog? Och är det rätt väg? Om det vore rätt väg, då borde vi Europavänner vara nöjda om vi fick en direktvald president i EU, och om EU-parlamentet utser EU:s regering.

Men centralism är centralism, om än i demokratiska former.

Världens regeringar behöver samarbeta. Men till och med den tuffaste uppgiften för dagens EU – klimatfrågan – kunde EU:s länder bli eniga om, trots vetorätt för alla regeringar.

Bara för att jag är kritisk tycker jag inte att Sverige ska lämna EU. Men om Frankrike lämnade EU en period, det vore bättre. Jag gillar Frankrike, och dem som där bor, men deras kulturella arv av politisk dirigism och nationell ärelystnad har inte varit bra för Europasamarbetet – och inte för Frankrike heller.

Jag hoppas därför att irländarna röstar nej till Lissabonfördraget. Då slipper den svenska riksdagen ta ställning. Då har EU en chans att
komma med något bättre. Det är tragiskt att ett fördrag, som en del regeringschefer säger är så viktigt, samtidigt smusslas fram.

”Slå vakt om den svenska modellen” och ”säg ja till Europa” är kodorden som ska öppna politikens huvudport.

Men vart? Kan geografiska termer i längden befria oss från att tänka självständigt?