Statsblinda i villande skog

”Rädslan för frihet gör att vi önskar oss en härskare som förser oss med en känsla av ett ordnat liv.” Så skrev för något år sedan Nina Chrustjeva, barnbarnsbarn till Nikita Chrustjev, som ledde Sovjetunionen på 1950- och 60-talet.

”Det finns inget större frihetsvärde än vår gemensamma sektor.” Så sa Sveriges statsminister den 1 maj förra året.

Vilket yttrande beskriver bäst den attityd som finns också hos de flesta ledande borgerliga politiker i Sverige?

Nina Chrustjeva, om hon vore svensk politiker, skulle kunna uppfattas som en förlegad Bertil Ohlin eller Gösta Bohman, kanske även av deras efterträdare. Centerns Maud Olofsson har däremot chockerat genom att flera gånger säga att staten inte alltid är god - inte heller i Sverige. Hon kan nog aldrig bli maktgalen.

En färgblind ser inte skillnad mellan t ex rött och grönt, och är omöjlig att diskutera färger med. Många i Sverige ser inte att staten kan både hjälpa och stjälpa – utan ropar på staten så fort de snubblar på en svårighet. Statsblindhet är vanligare än färgblindhet.

Det staten gör är en fråga om rätt och orätt – att inte förstå det är att vara moralblind och statsblind. Jag utvecklade temat närmare i skriften ”Se staten!” (Timbro), som kom i höstas.

Om partiernas främsta roll är att sätta upp ett vått finger och söka nå makten, då måste andra sätta upp varnande händer, och tänka nytt. Annars blir allt vid det gamla.

Tidigare vågade partier mellan valen komma med nya förslag, men de kan lätt missförstås och misstänkliggöras.

Det här ger möjlighet till nya roller för gamla branscher.

Främst inom forskning och särskilt samhällsvetenskap, skulle man kunna tro. Men forskarna är beroende av statsanslag. När sa någon samhällsvetare något nytt senast? Vem vågar utmana (hu, så oseriöst!) det konventionella? Vilken forskare får statsanslag för att kritisera den svenska modellen – vad som nu än menas med den?

Media då? Finns där möjlighet att envetet bilda opinion, även för minoritetsåsikter?
Ja, inte minst för politiskt korrekta åsikter, som inte delas av de flesta svenskar.

Men nya media bryter fram med den nya tekniken. Vid det senaste presidentvalet i USA kunde några bloggare efter ett par timmar avslöja en bluff hos en av de mest etablerade amerikanska TV-journalisterna. Att komma fram med en rättelse genom TV:s växel – det skulle inte gått lika snabbt.

Organisationer av olika slag har också fått större chanser. Men bara om de inte sömngångaraktigt kräver största möjliga favörer för den egna medlemskretsen.

Inte minst näringslivets organisationer har en nyckelroll. Men då gäller det att inte göra självmål och som t ex skogsbolagen kräva återreglering av energisektorn – för att få billigare energi.

Statsministern förklarade sig omedelbart redo att fundera på uppslaget. Han tyckte att marknadsekonomin misslyckats där och fann det intressant att näringslivets företrädare tyckte detsamma.

Men energisektorn är hårt politiserad sedan länge, t ex är två tredjedelar av energipriset nätavgift och skatter. Och Vattenfall är statligt.

Vad blir nästa steg? Att de som köper skogsbolagens produkter ber staten tvinga skogsbolagen att sänka sina priser? De är väl inte dumma. Kan den ena så kan den andra.

De som gillar makt kan mysa i Rosenbad och i skogsbrynet, medan de statsblinda villar bort sig. Välmenande, och utan karta och kompass, tar de statsblinda riktning mot närmaste träd - under ivrig försäkran att de är pragmatiska och opolitiska.

Carl-Johan Westholm