Det var en gång en stridspilot i Royal Air Force som efter krigsslutet 1945 blev industriell uppfödare av kycklingar. Han hette Antony Fisher, hade framgång och blev snart förmögen. Nu skulle han åter byta bana och gå in i politiken.

Han frågade därför professor Hayek i London om råd. Denne hade blivit berömd för sin bok ”Vägen till träldom”, som varnade för planekonomin, hur den hotade frihet och demokrati.

- Nej, gå inte in i politiken, sa Hayek. Din insats behövs bäst i en näraliggande bransch, den som återförsäljare av idéer.

Kanske sa Hayek, att inget är starkare än en idé vars tid har kommit – och citerade därmed fransmannen Victor Hugo. Att få en idé är stort, men att få dess tid att komma kan vara lika viktigt.

Den f d stridspiloten och kycklingfarmaren öppnade plånboken och grundade Institute of Economic Affairs (IEA) i London 1955.

Det kom igång ett par år senare. Och 1977, efter 20 år, kunde man läsa hur denna lilla verksamhet blivit respekterad och ofta citerad, från att ha behandlats nedlåtande.

En vårvinterdag 1977 på flyg till London fann jag just det omdömet i nyaste The Economist. Jag skulle träffa den som Antony Fischer anställt att leda IEA: Ralph Harris. Jag reste på uppdrag av Näringslivets Fonds VD Sture Eskilsson, som också var min chef på avdelningen för samhällskontakt på Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF).

Skulle något liknande startas i Sverige? Det var frågan.

Ska Näringslivets Fond avvecklas eller utvecklas? Det är den fråga ni ställde, sa Bertil Kugelberg, Näringslivets Fonds ordförande, till oss senare. Utvecklas! – utropade han, och lade förmodligen till sitt favoritord att det var ett ”sällsport” tänkvärt förslag.

Så kom Timbro igång 1978. Tio år efter 1968 års studentoroligheter, som var flummets och ofrihetens kollektiva känslosvall.

Det sägs ibland att utan löntagarfonderna hade inte näringslivets opinionsoffensiv ägt rum.

Visst ger en tydlig fiende extra syre till elden. Men utan uthållig tillförsel av bränsle slocknar lågan. Och det fanns en eld.

Elden var en genomtänkt och bergfast övertygelse hos oss som var med att här gäller det mer än några pensionspoäng.

Men goda idéer utan resurser är som fjärilar, vackra men utan större miljöpåverkan.

Den sällsport (!) lyckosamma konstellationen på de svenska idéernas stjärnhimmel av SAFs ordförande Curt Nicolin och dess informationschef Sture Eskilsson – bägge själva med egen glöd - gjorde att ett antal unga begåvningar fick resurser att arbeta med och känna för ”Fri företagsamhet – Bra för Sverige”, ”Satsa på dig själv”, ”I morgon kapitalism”, ”Skapande Sverige”.

Institutioner i alla ära. Utan två andra saker som börjar på I, Idéer och Individer, hade Timbro kanske fyllt 30 år – men utan någon historia att vara stolt över, och utan att ha bidragit till Sveriges moderna historia. Uppdraget är inte slutfört.

Carl-Johan Westholm