Saab och Volvo – blodflöde eller vattenbrist?
Krönika december 2008 Falu-Kuriren, Mora Tidning m fl
Är det kört för bilindustrin? Nej, inte överallt, men kanske i Detroit och Sverige – fruktar många.
Politikerna i produktionsländerna är hårt pressade. Gör något, nu! Staten bör inte passivt åse hur 100 000 industrijobb försvinner i Sverige, om man räknar in oss, säger underleverantörerna. Och nog kan det tyckas att det krävs under för att rädda biltillverkningen här.
Men låt oss se vad som sker i det som synes ske, för att tala med Erik Gustaf Geijer.
Om både byggnadsindustrin och biltillverkningen är i plötslig kris – då är det i första hand inte där som problemet ligger, även om det kan synas så.
100 000 industrijobb försvann i Sverige också 1992. Den 17 maj 1991 hade kursen på kronan knutits till eurons föregångare ecun. Odramatiskt till en början, men sedan höjdes räntorna i Tyskland för att försvara en felaktig kurs på den nya ecu-anknutna D-marken efter återföreningen. Kronan höll på att försvagas, men fick det inte. Här skulle knytningen till trosbekännelsen ”Europah” upprätthållas. Kosta vad det kosta ville.
Räntorna i Sverige höjdes gradvis upp till 500 (femhundra) procent tills kronan släpptes fri från ecu-anknytningen den 19 november 1992. Kronan dök genast med 20 procent. Och den återhämtning som ensamt tillskrivits finansminister Göran Perssons besparingskur började automatiskt.
Nu är finansminister Anders Borg upprörd över EU-kommissionens senfärdighet. Med rätta. Den tycks inte se skogen för alla träd.
Blir det ont om pengar, kan ändå godisbutiken få ett besök. Men inte byggmästaren eller bilhandlaren. Där handlar det om för stora summor.
Grundproblemet är att det finansiella systemet delvis torkat in. Då blir människor desperata.
Självklart är det en av statens huvuduppgifter att säkra betalningsströmmar. Men statsbidrag till bilindustrin blir eviga om inte grundproblemet löses.
Att Saab och Volvo blöder är delvis självförvållat. Företagen är bundna till amerikanska vanekonservativa biltillverkare, storskaliga på vägen, i verkstaden och i löne- och bonuskuverten. Det företagsfinansiella blodflöde som följt av denna fantasilöshet bör inte skattebetalarna bidra till.
Men vattenbristen i det övergripande finansiella systemet som är grundorsaken måste regeringar och riksbanker snabbt göra något åt. Vi har sedan en tid en förödande deflation, vars omfattning inte mäts i statistiken.
Först när banker och finansmarknad åter fungerar, kommer bilindustrins verkliga problem och egna möjligheter upp till ytan.
Carl-Johan Westholm
måndag 08, december 2008