Vann den svenska modellen?
Krönika Oktober 2006 Barometern, Falu-Kuriren
Vann den svenska modellen?
Välfärdsstaten vann valet, eftersom det var så liten skillnad mellan partierna. Det verkar det vara enighet om, både i Sverige och utlandet, och oavsett om bedömaren gillar ”den svenska modellen” eller inte. En och annan insändare typ ”Besviken sosse” befarar visserligen katastrof, men bland professionella kommentatorer är beskrivningen likartad. ”Den svenska modellen” vann.
Men ibland när alla är eniga om något, kan alla ha tagit miste. För både svenska och utländska kommentatorer verkar sätta likhetstecken mellan den svenska modellen och dagens välfärdsstat.
”Sweden, the Middle Way” – den boken utkom på 1930-talet. Då var skatterna omkring 15 procent av ekonomin mot 50 procent idag. När Tage Erlander försvarade välfärdsstaten och vann val på 1950-talet var skatterna hälften mot idag.
Den svenska modellen visade upp sig redan då, men yngre och slankare.
Vi skulle alltså lugnt kunna lämna allt grubbel om ”den svenska modellen” vann eller inte. Det är ju en definitionsfråga. Och partierna slåss inte bara i Sverige om väljarna i mitten.
Det är sant. Liksom att avgörande i längden kommer att vara verkligheten, inte språkbruket, för verkligheten är till slut alltid logisk.
Men språket kan fördumma, försena och förslöa. Den intressanta frågan - som nästan ingen ställer - är om den svenska modellen har kvar sin livskraft.
Varje arbete kan uppfattas som en tjänst åt det offentliga. Då kan man säga att vad den arbetande får behålla av inkomsten är provision. Sett på det viset är en ”provis” på 30 procent i Sverige inte illa. Denna ”provis” i övriga EU-länder idag är mellan 30 och 50 procent.
De som inte arbetar får ingen provis, men kan istället ses som arbetsgivare, eftersom de suger ut det arbetande folket – med marxistisk terminologi. I stället för utdelning på aktier lyfter ägarna i socialsverige bidrag från AB Välfärdsstaten.
Det går inte i längden att hålla för stort avstånd mellan basen och överbyggnaden, för att tala med Marx. Det arbetande folket kommer att göra uppror. Till en början vid sidan av politiken, kvittolöst - så småningom genom politiken, vid valurnorna.
Att upproret inte kommit ännu beror dels på att många är både ägare och anställda, vilket har ökat samhörigheten. Dels på ”nyttiga idioter” (Marx’ uttryck) som håller systemet gående, d v s alla skickliga tekniker och företagare som åstadkommit en makalös utveckling med en produktivitet som ökat så mycket att den både kan finansiera ökade reallöner, ökade reala vinster och ökade reala bidrag.
Detta är idag den nya modellen, som finns i Sverige och andra EU-länder. Men hur blir det i fortsättningen?
Kommer företagare och löntagare i Sverige och resten av EU att se sig själva som förmånligt provisionsavlönade statstjänstemän i första hand, och jobba häcken av sig?
Eller kommer de att uppleva sig som extremt högskattebetalande arbetare, där någon annan snor det mesta av lönen, för att ge ägarna arbetsfria inkomster?
Vilket synsätt som blir rådande kommer att bestämma framtiden för modellen, inte vilka partier som just nu vinner val. Både partier som vinner och förlorar har möjlighet att påverka, liksom andra opinionsbildare. Men talet om en entydig och oförändrad svensk modell ger ingen vägledning.
Carl-Johan Westholm
söndag 01, oktober 2006