Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
mars 2019 (2) februari 2019 (1) december 2018 (1) november 2018 (2) september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Vann den svenska modellen?
Krönika Oktober 2006 Barometern, Falu-Kuriren
Vann den svenska modellen?

Välfärdsstaten vann valet, eftersom det var så liten skillnad mellan partierna. Det verkar det vara enighet om, både i Sverige och utlandet, och oavsett om bedömaren gillar ”den svenska modellen” eller inte. En och annan insändare typ ”Besviken sosse” befarar visserligen katastrof, men bland professionella kommentatorer är beskrivningen likartad. ”Den svenska modellen” vann.

Men ibland när alla är eniga om något, kan alla ha tagit miste. För både svenska och utländska kommentatorer verkar sätta likhetstecken mellan den svenska modellen och dagens välfärdsstat.

”Sweden, the Middle Way” – den boken utkom på 1930-talet. Då var skatterna omkring 15 procent av ekonomin mot 50 procent idag. När Tage Erlander försvarade välfärdsstaten och vann val på 1950-talet var skatterna hälften mot idag.

Den svenska modellen visade upp sig redan då, men yngre och slankare.

Vi skulle alltså lugnt kunna lämna allt grubbel om ”den svenska modellen” vann eller inte. Det är ju en definitionsfråga. Och partierna slåss inte bara i Sverige om väljarna i mitten.

Det är sant. Liksom att avgörande i längden kommer att vara verkligheten, inte språkbruket, för verkligheten är till slut alltid logisk.

Men språket kan fördumma, försena och förslöa. Den intressanta frågan - som nästan ingen ställer - är om den svenska modellen har kvar sin livskraft.

Varje arbete kan uppfattas som en tjänst åt det offentliga. Då kan man säga att vad den arbetande får behålla av inkomsten är provision. Sett på det viset är en ”provis” på 30 procent i Sverige inte illa. Denna ”provis” i övriga EU-länder idag är mellan 30 och 50 procent.

De som inte arbetar får ingen provis, men kan istället ses som arbetsgivare, eftersom de suger ut det arbetande folket – med marxistisk terminologi. I stället för utdelning på aktier lyfter ägarna i socialsverige bidrag från AB Välfärdsstaten.

Det går inte i längden att hålla för stort avstånd mellan basen och överbyggnaden, för att tala med Marx. Det arbetande folket kommer att göra uppror. Till en början vid sidan av politiken, kvittolöst - så småningom genom politiken, vid valurnorna.

Att upproret inte kommit ännu beror dels på att många är både ägare och anställda, vilket har ökat samhörigheten. Dels på ”nyttiga idioter” (Marx’ uttryck) som håller systemet gående, d v s alla skickliga tekniker och företagare som åstadkommit en makalös utveckling med en produktivitet som ökat så mycket att den både kan finansiera ökade reallöner, ökade reala vinster och ökade reala bidrag.

Detta är idag den nya modellen, som finns i Sverige och andra EU-länder. Men hur blir det i fortsättningen?

Kommer företagare och löntagare i Sverige och resten av EU att se sig själva som förmånligt provisionsavlönade statstjänstemän i första hand, och jobba häcken av sig?

Eller kommer de att uppleva sig som extremt högskattebetalande arbetare, där någon annan snor det mesta av lönen, för att ge ägarna arbetsfria inkomster?

Vilket synsätt som blir rådande kommer att bestämma framtiden för modellen, inte vilka partier som just nu vinner val. Både partier som vinner och förlorar har möjlighet att påverka, liksom andra opinionsbildare. Men talet om en entydig och oförändrad svensk modell ger ingen vägledning.

Carl-Johan Westholm