Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
juni 2019 (1) maj 2019 (1) mars 2019 (2) februari 2019 (1) december 2018 (1) november 2018 (2) september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Perspektiv på krisen: verktygen effektiva, mätinstrumenten dåliga
Artikel i decembernumret av Liberal Debatt (som skrevs i månadsskiftet oktober-november)
Mycket har skrivits om finanskrisen. Mycket repeteras. Men det går att göra några nya reflektioner, delvis så självklara att de inte görs, delvis oklara, och därför outsagda.

Först det självklara:

Om en global jordbävning orsakat lika stora skador som de fruktade förlusterna på världens finansmarknader, då hade börskurserna inte dykt som idag – snarare hade byggföretagens värderingar skjutit i höjden och arbetsmarknaden för byggnadsarbetare sett ljusare ut. Ändå hade läget varit värre. Realkapital hade förstörts.

En jordbävning är några sekunders eller timmars verk. Dagens finanskris förstör realkapital medan den pågår.

Sedan det oklara:

En jordbävning har seismologiska orsaker, en finanskris logiska och psykologiska. Jorden bävade på stenåldern av samma orsaker som idag. Men dagens finanskriser har påskyndats av den teknologiska utvecklingen, vilket inte till alla sina konsekvenser verkar ha uppmärksammats. Regeringarna, som lärt av erfarenheterna av den likviditetsminskning som förvärrade 30-talskrisen, öser nu ut pengar. En del oroar sig för ökad inflation - troligen i onödan.

Tekniken har gett ekonomins aktörer superstyrka. Styrinstrumenten är moderna men inte mätinstrumenten. Det är som att ha en månraket med bränsle till planeten Mars plus en tubkikare.

Krisen utlöstes snabbare än de flesta anat – men kan det vara så att lösningen också kan gå snabbare än vad de flesta tror? Om det är så, hur ska det förklaras?

Inflationen är en funktion av mängden pengar gånger omloppshastigheten. En stor sedel i madrassen under ett decennium orsakar ingen inflation, men en stor sedel som byts varje timme kan få oöverskådliga följder, särskilt om många som är med i kedjan inte är medvetna om längden.

Ju lägre transaktionskostnader i en ekonomi, desto bättre är det. Allt fler av olika människors önskningar kan uppfyllas – för kunder, producenter, långivare, löntagare. Men om den ökade transaktionsmängden medför minskad transparens, då byggs gradvis upp en osynlig osäkerhet om vem som äger vad, till vilket pris och till vilken kalkylerad risk.

Till slut leder de finansiella instrumentens missvisning till att den skapande ekonomin krockar med isberget. Att sedan både feltänkta politiska regler och privatfinansiella beslut påskyndat processen hindrar inte att den troligen skulle ha inträffat ändå, fast senare. ---

Ungefär så här långt brukar analyserna gå. Men sedan? Låt oss gå vidare.

Min tolkning:

Om denna tolkning stämmer, att mängden pengar samverkat med fler nya finansiella instrument än statistiken räknat med – fantompengar - då har omloppshastigheten varit högre än den antagna. Då har också den verkliga inflationen varit högre än den uppgivna.

Då är det inte heller förvånande att ekonomin tvärnitar. Så har det alltid varit när hög inflation tas ned av de penningvårdande myndigheterna. Men denna gång är det inte centralbankerna som kylt ned transaktörerna, det är istället krocken med isberget: när fantompengarna inte ökade som tidigare.

Regeringar och centralbanker värmer nu upp den av plötslig ishavskyla drabbade transaktionsekonomin. Är det välmotiverat?

Det finns två olika svar. Det ena är att inflationen måste minska, och det kan bara ske genom att den ekonomiska aktiviteten minskar. Priset är en period med högre arbetslöshet och lägre eller ingen tillväxt. Det är den s k stålbadsskolan.

Om den har rätt, och dessutom den verkliga inflationen varit högre än de flesta trott, då kan vi se fram emot en trist tid, för hög inflation är i längden ohållbar och föder gärna sig själv. Därför är regeringarnas kamp mot inflationen nödvändig och mot depressionen fåfäng.

Det finns ett annat svar. Det är att först se vad målet är med ekonomin, både för politiker som har statens tvångsmakt som medel och för alla marknadskrafter, d v s alla som arbetar och köper, lånar ut och lånar in, frivilligt.

Målet är uppenbart. Arbetskraft ska kunna arbeta, boende ska kunna bo, kunder ska kunna köpa och handeln sälja, företagare ska kunna starta och driva företag, långivare och låntagare ska kunna komma överens. Så många som möjligt av alla önskvärda ekonomiska avtal ska kunna träffas. Det är alltså raka motsatsen till depression.

Visst, säger nu stålbadarna. Det vill vi också. Men det är omöjligt. Alla måste först stålbada. Och det tar tid.

Dessbättre finns en invändning mot stålbadarna. För det finns en genväg. Ju snabbare förväntningarna om priset på varje produkt hamnar på otaliga nya tillfälliga jämviktslägen där bägge parter möts, desto snabbare kommer allt fler produkter att tillverkas och säljas.

Stålbadarna har rätt och fel:

Men genvägen är öppen inte bara för regeringar och centralbanker, utan för oss alla. Vi måste snabbt – där har stålbadarna rätt – inse att finanskrisen innebär en kraftig omfördelning av ekonomiska tillgångar. Den är inte resultatet av fördelningspolitik utan av fantompengarnas turbolopp.

Vi kan ogilla denna omfördelning, och motarbeta den politiskt - eller som säljare och kunder på marknaden inte acceptera nya fakta. Ju längre vi håller fast vid den gamla prisbilden, desto smärtsammare blir omfördelningen. Drar den ut på tiden blir den ännu kraftigare. Bostäder står tomma längre, arbetsplatser likaså, arbetslösheten ökar, de flesta av oss förlorar.

Men så behöver inte ske. Centralbankerna behöver inte frukta att inflationen ska öka, eftersom fantompengarna inte längre växer. Centralbankerna kan utgå från att även med fler sedlar, så kommer dessa inom aktuella gränser att dämpa nedtagningen av den faktiska men svårmätbara delen av inflationen. Och ju mer den reala produktionen växer, desto mer krymper avståndet till den växande penningmängden – inflationen minskar.

Just nu och för en tid framöver är inflationen alltså inget spöke. Fantompengarna finns det däremot all anledning att sätta ljuset på - alldeles oavsett om man är kapitalist, socialist eller någonting mittemellan.

Fantompengarna – derivaten på fantomspråk – hade ett marknadsvärde av 516 000 miljarder dollar i mitten av 2007, strax innan sub-prime-krisen började synas. Ett belopp som hade mer än fördubblats under de tre föregående åren. Det är nära tio gånger världens samlade bruttonationalprodukt, och mellan tummen och pekfingret tre gånger världens tillgångar till marknadspris.

Ett felaktigt uppfattat penningvärde och penningsystem kan orsaka både felaktiga politiska och kommersiella beslut. Det kan i sin tur leda till nya missuppfattningar och ödesdigra vägval.

Hur snabbt omvärlden kan förändras kan vi se på fenomenet Sovereign Wealth Funds.. Så sent som i våras var detta statliga fonder som satsar de egna skattebetalarnas pengar i lönsamma företag i andra länder. Sarkozys förslag om sådana fonder i fransk eller eu-regi satsar de egna skattebetalarnas pengar i olönsamma företag i det egna landet. Ur askan i elden.

Kärnfrågan är följande:

Det mätbara är inte det viktigaste. Det avgörande är att skaparkraften får lyfta oss ur krisen, så snabbt som möjligt. Men om centralbanker och politiker mäter det mätbara felaktigt, då kan mycket mänsklig energi förbrukas till ingen nytta, eller inte brukas alls.


Carl-Johan Westholm