För att komma ur finanskrisen föreslås finanspolitiska stimulanser – skattesänkningar, bidragsökningar och tidigarelagda offentliga investeringar – och penningpolitiska räntesänkningar. En akut åtgärd därutöver är att regeringar använder skattebetalarnas pengar för att öka bankernas aktiekapital.

Men har inte utformningen av två nödvändiga regleringar gravt underskattats, både som bidragande orsaker till krisen och möjliga botemedel?

Det gäller regeln om bankernas kapitaltäckning för sin utlåning och regeln om hur tillgångar värderas i företag. Dessa regler kom att samvariera ödesdigert. Först genom sin turboeffekt på utlåningen, sedan genom sin panikeffekt på inbromsningen.

Ett exempel.

En bank tillåts låna ut drygt tio gånger det egna kapitalet. Banken kollar: är låntagaren – företaget – solitt? Javisst!

Företagets innehav av fastigheter och aktier har stigit i värde. Dess vinst redovisas inklusive orealiserade värdestegringar, ”fair value”.

Avsikten när detta infördes för några år sedan var att öka transparensen. Följden blev att inte bara fågeln i handen utan även de tio i skogen syntes. Dessvärre räknades de senare som infångade.

Banken lånar alltså ut drygt tio gånger det egna kapitalet – till företag som sedan kan se ett par fåglar flyga bort. Då blir företagen inte lika kreditvärdiga längre. Alltså sägs något lån upp. Om företagen då inte kan betala tillbaka, minskar bankens egen vinst, och dess aktiekurs går ned. Företag, som har en del aktier i banken, får nu ytterligare försämrat resultat – här flög ännu en fågel sin kos. Banken säger upp ännu ett lån. Företagen avstår från en investering, minskar antalet anställda etc.

Några företag kom för sent till banken i högkonjunkturen. Banken hade redan lånat ut till drygt tio gånger egenkapitalet. Då fixade banken att allmänheten, fonder och kommuner köpte företagsobligationer – mot säkerhet även i de företagens skogsfåglar. Nedgångar i marknadsvärdet på dessa lån kunde försäkras genom s k credit default swaps (CDS).

När några fåglar sedan lyfte, blev de som lånat ut pengarna oroade. Några ville sälja. Kursen på obligationerna sjunker. Och ännu mer påverkas CDS. Det blir en självgenererande spiral nedåt, som har lika litet med den reala ekonomin att göra som den tidigare spiralen uppåt.

Den brittiska regeringen har gått in med statligt ägarkapital i Royal Bank of Scotland. Men den tillåter samtidigt banken att avvika från att redovisa en del krympande tillgångar enligt ”fair value”. Det senare beslutet tycks innebära ungefär lika mycket för utlåningskapaciteten som ägartillskottet. Banken kan alltså överleva och behålla osäkra fordringar en längre tid, i hopp om att dessa ska öka i värde.

Mot denna bakgrund känns det angeläget att uppmärksamma följande:
1. vad olika redovisningsregler betyder för att förvärra eller mildra krisen,
2. hur bankernas befintliga och önskvärda kapitaltäckningsregler ser ut,
3. vad Sverige ensamt och tillsammans med EU kan och bör göra i fråga om dessa regleringar.

Detta förefaller vara en uppgift för Riksbanken att utreda och kommunicera. Slutsatserna kan ha större betydelse än räntesänkningar. Och staten behöver inte fylla på med skattepengar som aktiekapital i bankerna.

Carl-Johan Westholm
Ordförande i Lage Jonason AB,
Tidigare bl a VD i Företagarna och Svensk Handel