Flamma stolt mot dunkla skyar?

”Det är i folkets rasegenskaper, som vår förmåga och kraft ytterst bottna. För en nation är bevarandet av rasens goda egenskaper av utomordentlig betydelse i den ständigt fortgående tävlingskampen mellan folken.”

Citat ur ett rasistiskt partiprogram? Nej, ur 1933 års svenska soldatinstruktion.

Det återfinns i Maja Hagermans nyligen utgivna ”Det rena landet”.

Sverige var först med att inrätta ett statligt institut för rasbiologi 1922, efter en flerpartimotion av bl a Hjalmar Branting. Tidigare hade professorer mätt olika individers huvudformer, både levande och av kranier i forngravar. Var det samma skallformer på nu levande som på vikingatiden? Då var befolkningen i Sverige sig lik över årtusendet, oblandad av utländska impulser – det rena Sverige.

När rasforskningens resultat började ifrågasättas, blomstrade forntidsintresset i konsten och kulturlivet, noterar Hagerman: ”Och för de flesta människor var det en fullständigt främmande tanke att ras skulle kunna vara en sak och kultur och folkgemenskap något helt annat.”

Broslagningen ras-folk-nation är problematisk.

Men – vilket Hagerman inte betonar - det verkligt allvarliga blir när det slås en brygga till staten. Staten har legitim rätt att utöva våld.

”Ett rike, ett folk, en ledare”, hette det i Tyskland på 1930-talet. Vad är naturligare om inte mer enhetlighet i landet? Staten och samhället blir samma sak. Rent och snyggt.

Sverige förskonades från denna utveckling. Här kom statsvetarprofessor Rudolf Kjelléns ord från 1912 om ”folkhemmet” att tas om hand av socialdemokratin och Per Albin Hansson, och länkas in i folkrörelser och även i det nya folkpartiet 1934 – medan Hitler till att börja med byggde vägar och en Volkswagen.

”Flamma stolt mot dunkla skyar” – så skaldade K G Ossiannilsson till den första Svenska flaggans dag den 6 juni 1916.

Skallmätningarnas tid är förbi, och Sveriges forntid ger inte ett särskilt skimmer över vardagen för dagens svenskar. Ytterst få tänker rasbiologiskt när svenska flaggan hissas.

Den svenska flaggan är politiskt neutral. Att hissa flaggan har inget med vad man tycker om den sittande regeringen.

Men vi har fått ett annat flaggproblem.

I dagarna undrar riksdagens talman om den svenska flaggan ska få sällskap av EU-flaggan i plenisalen. Partierna är oense.

Det borde vara enkelt. Sverige är med i EU. Alltså bör EU-flaggan visas.

Men EU-flaggan är inte bara en symbol för Europa i största allmänhet, t ex i Bulgarien och Rumänien som under fyrverkerier blev EU 26:e och 27:e medlemmar på nyårsnatten. Där är EU-flaggan efterlängtad. Äntligen!

Flaggan är dubbel. Den är i gamla EU-länder för många också en symbol för att regeringar och parlament fortlöpande lämnar över allt mer av sin makt till överstatliga organ i EU.

De som applåderar kallar sig själva Europavänner – de som är tveksamma eller emot kallas för EU-skeptiker och sägs vara ”mot Europa”.

Så länge som de förra beviljar sig ensamrätt till ”Europa”, så länge kommer EU-flaggan inte att vara en samlande symbol.

För hundra år sedan trodde många att en nordisk eller germansk skalle hade en särskild form. Idag tror många att endast en viss form av politiskt enhetstänkande är europeiskt.

Den tron kan också flamma stolt, mot dunkla skyar.

Carl-Johan Westholm