Att det ska vara gratis att smutsa ned är ingen kapitalistisk inställning


År 1968 var studentupprorens år. Men radikalast var inte den nyvänster som ropade ”känner du stanken, från Enskilda Banken”. Frasradikalast, ja. Men inte radikal i tanken, om ordet ”radikal” tas för vad det är; att gå till roten med något (radix = rot).

Det året utkom nämligen Erik Dahméns bok ”Sätt pris på miljön”. Erik Dahmén satt på morgnarna i ett rum på Stockholms Enskilda Bank och hjälpte Jacob och Marcus Wallenberg att öppna posten. På eftermiddagarna begav sig professorn till sitt rum på Handelshögskolan.

Dahmén, som avled för ett par år sedan, föreslog att de som orsakar miljöskador också bör betala för dem. Miljöavgifter stimulerar innovationer och förbättrar miljön.

Men ”kostnadsläget” är redan för högt, klagade Industriförbundet i den debatt som följde. Naturskyddsföreningen tillade att det skulle det bli alltför komplicerat att prissätta naturen och administrera ett avgiftssystem. Stora belopp satsas redan på att minska utsläppen, menade industrin. Miljövänner såg samtidigt miljöavgifter som ett sätt för nedsmutsare att komma undan med hjälp av plånboken. Ska miljöförstörare kunna köpa sig fria?

Men Erik Dahmén hade rätt, och fick rätt.

Miljöpolitik går inte enkelt att placera i den traditionella vänster-höger skalan, säger den konventionella visdomen. Ändå tenderar vänstern i dag att glädjas åt miljöproblem, för då finns det något att reglera. Som en spegelbild reagerar en del marknadsekonomiska tänkare med ryggmärgen – är vänstern för, så måste vi vara emot.

Är människan orsaken till den globala uppvärmningen, blir det till synes vänsterläge i politiken igen, i form av statliga ingrepp.

Hur är det, egentligen?

Den dåliga nyheten är att miljöhoten i dag verkar större än någonsin. Den goda nyheten är att om några människor kan göra något åt dem, så är det just vi nu levande, med hjälp av dagens hisnande tekniska utveckling.

Många miljöproblem har redan klarats av, vattnet i många svenska sjöar är renare än på länge, luften bättre. Medan till exempel luften i Hong Kong är sämre än någonsin; så dålig att den numera gör investerare tveksamma att bo och verka där.

Skulle jorden gå under inom överblickbar tid på grund av människornas verksamhet kan vi nog vara säkra på att vi inte har observerat tecknen i tid. Det är ju det som mänskligheten oroas över som vi kan förhindra.

Ännu famlar många politiker efter lösningarna. De införda europeiska utsläppsrätterna blev fel prissatta; de borde ha sålts ut till högstbjudande. Förre statsminister Perssons Oljekommission, vars förslag nu går på remiss, verkar vara ett hastverk.(Se Hans Bergströms artikel i tidskriften Neo 1/07).

Kanske är den globala uppvärmningen överskattad – eller mest en effekt av över sekler varierande solstrålning. Kanske finns lösningen imorgon på ett sätt som inte syns i dag. Det sunda förnuftet säger att om vi människor andas och äter förorenat, så mår vi inte bra. Om föroreningarna minskar, minskar också påverkan på klimatet.

Att det skulle vara gratis att smutsa ner, det är ingen kapitalistisk inställning. Snarare kommunistisk, eftersom luft och vatten ägs gemensamt, och ingen företagare då tjänar pengar på att hålla rent.

Det alla äger, äger ingen. Det ingen äger, vårdas dåligt.

Carl-Johan Westholm
är fil dr i statsvetenskap och företagare