Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
mars 2019 (2) februari 2019 (1) december 2018 (1) november 2018 (2) september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Borgerlighetens diskreta skam, och indiskreta skamlöshet
Mitt kapitel i "Med öppet visir. En vänbok till Janerik Larsson" (Ekerlids förlag, utgivn dag 2009-09-10):

"Finanskrisen är också en belöningskris -
Borgerlighetens diskreta skam, och indiskreta skamlöshet".
Är finanskrisen en kris för kapitalismen? Det beror på.

Jag myntade omkring 1980 på Svenska Arbetsgivareföreningen uttrycket ”borgerlighetens diskreta skam”, d v s att skämmas för välförtjänta framgångar. Företagsamheten i Sverige blygdes sina belöningar. Ordet ”vinst” skulle undvikas.

Vi har senare sett motsatt fenomen: belöningar utan anledning. Skandiaskandalen innebar bland annat att chefer fick förtida ersättning som del i uppskruvade vinster (”embedded values”), som skulle komma i en avlägsen framtid, om vissa antaganden visade sig riktiga.

Andra exempel är där bonus utbetalas som en andel i vinst, fast företaget går med förlust. Motiveringen har ibland varit att bonusen gäller ett tidigare vinstrikt år. Men när utbetalningen sker ett år när ekonomin vänt, blir kontrasten väl stark för de aktieägare som inte får utdelning eller de anställda som mister jobbet.

Vi har också sett fall av storskalig finansiell brottslighet:

- Parmalat i Italien, där företagsgrundaren Tanzi svindlade motsvarande 140 miljarder kronor (starka ägare är inte alltid en garanti för starka företag).
- Siemenskorruptionen i Tyskland.
- Madoffs pyramidspel på Manhattan, där nyinsatta pengar gick direkt som utdelning till gamla insättare tills värden för 400 miljarder kronor var borta.
- Miljardbluffen i indiska storföretaget Satyam.
- Sir Allen Stanfords misstänkta pyramidspel, med 60 miljarder kronor försvunna.

Statsvetare förknippar stora kriser med att ett system minskat sin funktionsduglighet, och kanske förlorar hela eller delar av sin legitimitet.

Ekonomer menar att ett system är i kris när det inte längre bär sina egna kostnader, när det blivit för dyrt, och ineffektivt. Denna materialistiska historieuppfattning kan också beskrivas i klasstermer, alltså den välkända marxistiska klasskampen där den ekonomiska basen inte längre stödjer den politiska och ideologiska överbyggnaden.

Med konsultslang: systemet ”levererar inte”.

Ett par historiska observationer:

- När shahen av Iran upphörde att betala underhåll till mullorna, gjorde de revolt.

- När Rysslands ekonomiska elit 1917 märkte krusningarna på ytan av vad som var i görningen, och tsaren inte var vuxen sin uppgift, då fortsatte de att dansa och dinera. De flyttade mellan gårdar och gods allt längre bort från det tilltagande mullret från de egendomslösa. De burgna förstodo intet och blevo straffade.

Lyckan ligger i jämförelsen, skrev Strindberg i Giftas, även olyckan. En duktig anställd VD som jämför sig med företagets ägare finner sig ofta underbetald. En vanlig anställd finner ofta VD överbetald.

Så var det inte riktigt för drygt 30 år sedan i Sverige. Det är den första skillnaden mot då.

Då var både ägare och anställda direktörer i samma grupp, mot alla andra. ”Kapitalet” försvarade sig lamt, och ingen av dess representanter skulle visa upprördhet över av att vara för dåligt betald, åtminstone inte offentligt. De klagade över skatterna, men så länge som utländska styrelsearvoden inte beskattades i Sverige var protesterna måttfulla. När den regeln avskaffades, blev det fart på ”Hälften kvar”- kampanjen.

Idag kan ägare, styrelser och anställda direktörer tvista på bolagsstämmor om olika belöningsprogram. När detta skrivs (2 april) hör jag på radio hur Mikael Lilius på Fortum inför bolagsstämman i protest avgår som VD – han är ursinnig på huvudägaren den finländska staten som ena stunden berömmer hans arbete och den andra sätter ett tak på hans bonus.

Det har hänt åtskilligt sedan Mikael Lilius jobbade för den svenska kooperationen och senare sågs vandra i Aseas lokaler på Hamngatan i Stockholm.

Duktiga VD-ar i stora bolag jämför sig gärna också med folket i investmentbankerna och riskkapitalbolagen. Åtminstone när tiderna är goda.

Diskret var en gång borgerligheten i sin känsla för sina förtjänster. Indiskreta är nu en del av dess företrädare över sin självklara rätt till belöningar, oavsett förtjänst. (Johan Norberg beskriver i ”En perfekt storm” ett groteskt amerikanskt belöningsmaskineri i gränslandet mellan politik och finansföretag – korruptionens Eden).

Nu kan någon med rätta invända att vad borgerlighet är, det inte är entydigt. Och även om det vore detsamma som företagsamhet, så är inte all företagsamhet skrävlande okultiverad och begär mer utan krav på egna prestationer.

Tvärtom är den mesta företagsamheten motsatsen. Men den indiskreta skamlösheten märks mer än de diskreta välgärningarna i vardagen. Därmed orsakar den indiskreta skamlösheten en extra skada. Dess företrädare uppfattas som typiska företrädare för företagsamheten, men dessa wonderboys svärtar ner den, genom att inte förstå dess etik och förefalla dela kollektivisternas uppfattning att marknadsekonomi är roffarkapitalism och nollsummespel.

När finansmarknaderna gick i baklås 2008 blev effekterna som vid en starkt deflationistisk penningpolitik. En orsak var att fel uppförande och egenskaper hade belönats.

Finanskrisen är bland allt annat därför också en belöningskris. Vinster har behandlats enligt den kapitalistiska principen, förluster enligt den kommunistiska. Up front för ledningen, förlusterna tar ägarna, eller långivarna, eller till slut skattebetalarna.

En inneboende svaghet hos kapitalismen är att den inte automatiskt försvarar sig själv.
En socialist försvarar socialismen. En kapitalist försvarar inte alltid kapitalismen.

Det är som om socialisternas fyrop om kapitalistlakejer har en poäng. Kapitalismen behöver organisera sitt systemförsvar; den som gör den mest guldkantade karriären gör det inte genom att försvara systemet utan genom att arbeta i det. Socialistens karriärväg är enklare, ty ”Internationalen åt alla lycka bär” gäller inte bara på Första maj. Arbete och systemförsvar går hand i hand.

Den andra stora skillnaden idag jämfört med 1970-talet är att åtminstone i Sverige är det stor folklig acceptans för att Ikeas och H&Ms ägare tjänar miljarder. Men folk gillar inte om anställda VD-ar får för mycket betalt, i miljoner.

Svenska folket har i denna del utvecklat en genuin ägarkapitalistisk förståelse för entreprenörskapets, innovationens och risktagandets roll. Här har Jante dött. Även skattesystemet är i denna del representativ. Vi har närmast en rå socialliberal modell, med klassisk liberalism och låga skatter för de riktigt rika, och höga skatter och bidrag för det socialiserade folkflertalet. Det förra har bidragit till tillväxten i ekonomin, det senare till motsatsen; arbetsfördelningen för flertalet familjer har länge varit ineffektiv, om den inte varit svart – avdragen för hushållsnära tjänster är nu en intressant öppning, som skulle kunna kombineras med större trygghet via socialförsäkringar, statliga, ömsesidiga eller privata.

Många företagsledare är inte ägare utan anställda tjänstemän. Det är varken nytt eller särskilt svenskt. Men därtill kommer förhållandet att mot dessa anställda VD-ar i tillverkande eller säljande företag står en motpart av ägare, vars beslutsfattare under senare år i allt högre grad också består av anställda tjänstemän, fast i olika finansföretag som fonder och försäkringsbolag. Den ökade offentligheten kring dessa två gruppers belöningsnivåer har, tvärtemot mångas avsikt, inte bromsat utan snarare ökat belöningarna; de två grupperna jämför sig med varandra och påverkar varandras villkor.

Samtidigt underlättas argumentationen i de ännu förekommande nationella centrala, formellt branschvisa, löneförhandlingarna av att utdelningarna – som på 1970-talet ofta sattes upp mot lönesumman, för att inte tala om vinsterna mot lönesumman – dessa utdelningar till stor del går direkt tillbaka till löntagarnas pensionsfonder. Så vad bråkar man om?

Ja, vad bråkar man om i Sverige? Man bråkar som vanligt om ära, makt och pengar, i olika proportioner, alltefter tycke och smak. Utgången är ganska säker. I längden brukar det som lönar sig växa, i mellantiden kan det som belönas breda ut sig. Verkligheten är till slut alltid logisk, men full av känslor, riktiga och felaktiga bilder av verkligheten, det som varit och är, och vad folket, dess ledare och allmänna opinionen tror ska komma.

Det sannolika är att något osannolikt händer. Vem kunde tro 1868, när svenskar blandade bark i brödet och fick pengar från insamlingar i London, att åren 1870-1970 skulle Sverige ha den högsta tillväxten i Europa och den näst högsta i världen efter Japan? Ett exempel som jag repeterade otaliga gånger på 1980-talet.

Men mycket går så mycket snabbare nu. Som Bill Gates antagit: de närmaste 10 åren kommer att medföra lika många teknologiska förändringar som de föregående 30.

Vad människor har i huvudet betyder mycket. Vad de har i sinnet är avgörande för hur kunskapen och förmågan används. Sambandet mellan frihet och ansvar är grundläggande.

Är finanskrisen en kris för kapitalismen? Den är det och kan i ännu högre grad bli det, om ansvarslöshet belönas (”vi ska inte jaga syndabockar”) och friheten sedan beskärs (”vi måste ha mer regleringar”). Den diskreta skammen och den indiskreta skamlösheten bygger upp varandra, och river ner förståelsen för marknadsekonomin.

”Framgångsrika ledare, entreprenörer och uppfinnare kan påräkna endast en bråkdel av värdet av sin insats för egen del. Detta är kapitalistisk etik till gagn för de många, och en förutsättning för att höga inkomster ska vara etiskt försvarliga.” (Curt Nicolin 1989)

”Frihet är det bästa ting, som sökas kan, all världen kring, för den frihet väl kan bära”, som biskop Tomas i Strängnäs skaldade 1439. ”Frihed er det bedste guld” – heter sången på danska.

Carl-Johan Westholm