Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
maj 2019 (1) mars 2019 (2) februari 2019 (1) december 2018 (1) november 2018 (2) september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Framtidsblick. Tillväxt, javisst, men vad för slags? Och vem bestämmer?
Anförande av Carl-Johan Westholm vid Tillväxtdagen i Tjust den 1 juni 2006, Gränsö Slott, Västervik. ((de med dubbel parentes markerade avsnitten uteslöts i den muntliga framställningen))
Tack för inbjudan att tala om framtiden. Winston Churchill sa vid ett tillfälle, att det som utmärker en god ledare, det är att tydligt kunna säga vad som kommer att hända imorgon, i nästa vecka, i nästa månad, om ett år – och sedan förklara varför det inte blev så. Jag ska försöka blicka in i framtiden, och sedan, redan idag, förklara varför jag kan ha sett fel.

Men hur långt fram i tiden är det meningsfullt att göra prognoser? ”One week is a long time in politics”, sa en annan brittisk premiärminister, Harold Wilson. ((Hans eftermäle har blivit att han var besatt av att läsa opinionsmätningar och tidningskommentarer, och att det märktes på hans misslyckade regeringar under 1960-talet och 1970-talet.))

En motpol kanske var Chou-en-Lai, en kinesisk premiärminister vid sidan av Mao Tse Tung. I ett samtal med en västerlänning kom de in på franska revolutionen 1789. Vad han tyckte om den? – För tidigt att bedöma, sa Chou. Det har ju bara gått 200 år.

Tio år från nu, år 2016, kan verka avlägset. Men samma tid bakåt, år 1996, kan ibland verka som igår. Det sägs att prognosmakare ofta överskattar hastigheten i en förändring, men å andra sidan underskattar styrkan.

Samtidigt menar många, att tidigare undrade människor mest om hur det kommer att gå. Men idag frågar många också: ”vad har hänt”? Att förstå vad som har skett är nödvändigt för att kunna förstå vad det är man ser, när man blickar framåt.

Därför tror jag att det viktigt att ta fasta på några handfasta förändringar i verkligheten, och människors föreställningar om verkligheten och om vad som är rätt och fel. Att peka ut en viss tidpunkt kan däremot utmana löjet. På 1920-talet kom det ut en då uppmärksammad bok ”Der Untergang des Abendlandes”, dvs Västerlandets undergång. Författaren Oswald Spengler besökte en gång Lund och presenterade sin undergångsprofetia. Efter domedagsföreläsningen blev det tyst. Till slut räckte en Lundastudent upp handen, och frågade, om den tyske professorn möjligen visste något mer exakt när undergången skulle inträffa.

I Västerviks historia ser vi både hur geografi, ny teknik och ändrade idéer i människors huvuden har varit avgörande för utvecklingen. En gång, när det gick fortare och lättare att fara på vatten än på land, var Sverige och Finland nära förbundet, liksom tidigare Skåne och Danmark. Västervik uppstod av sig självt, i en spontan ordning, därför att Västervik låg så bra till vid havet. Det låg ju ganska centralt vid den dåtida västkusten. Baltikum var den östra sidan. Svenska kungar har försökt påverka statsbilden över seklerna, men sällan lyckats.

Danskar har däremot angripit dessa trakter flera gånger. Vid Stensö udde, 14 mil härifrån, strax söder om Kalmar, landsteg Gösta Eriksson, mer känd som Gustav Vasa, den 31 maj 1520 för att med tyskt kapital i bakgrunden få bort danskarna i dåtida Sverige. På den tiden kunde Danmark tjäna på att invadera Sverige. Skulle Danmark tjäna på det idag? Knappast. Men nationell självhävdelse, gruppidentifikation och liten respekt för enskilda människors liv och egendom har följt människorna genom historien fram till modern tid, och är fortfarande avgörande orsaker till många konflikter.

Drygt tvåhundra år efter Gustav Vasas död 1560, när den krigiska epoken med Gustav II Adolf och Karl XII var passerad, började den första stora ekonomiska reform i Sverige, som fortfarande står sig. Tidigare hade arvsskiftena i bondefamiljerna, för att vara så rättvisa som möjligt, inneburit att varje arvtagare skulle få lika mycket av varje slags jordlott – vilket efter några generationer betydde att alltfler fick många men mycket små jordstycken. Det blev då praktiskt nödvändigt att bruka jorden samtidigt. Varje by blev ett strålande exempel på ett levande lokalsamhälle, med en fungerade ekonomisk demokrati, där alla vuxna män skulle vara ense om vad som skulle göras. Jordbruket i varje by harmoniserades. Blev man inte ense, fick flertalets röst gälla. Vissa hade starkare röster än andra, liksom i dagens svenska politik.

En ko producerade 600 liter mjölk per år. Ett korn som såddes gav upphov till 3,7 korn senare. Hur skulle det kunna vara på annat sätt? Det går väl inte att styra naturen?
Men hundra år senare, 1870, hade varje kossa ökat sin mjölk från 600 till 1000 liter per år. Och ett korn i jorden, som tidigare gav 3,7 nya korn, gav nu 5,1 nya korn istället i genomsnitt.

Vad hade hänt? Jo, staten sände ut lantmätare som med lagen i ryggen omfördelade jorden till större enheter, det så kallade storskiftet. Storskiftet följdes senare av enskiftet. Motstånd fanns på många håll. Så kom 1827 lagen om laga skifte, med regler om högsta tillåtna antal brukningsdelar. På så sätt motverkades en ytterligare ägosplittring, samtidigt som gårdarna flyttades ut från den gamla bygemenskapen.

Den ekonomiska demokratin på landsbygden gav vika för individuellt beslutsfattande. Den bonde som hade en egen idé om vad som skulle sås och skördas, och hur och var och när, kunde nu göra det. Han var inte tvingad att samarbeta med andra. Han gjorde det ofta frivilligt, men tvånget var borta. Därigenom kunde nya idéer testas i verkligheten, innan en majoritet hade övertygats om dess förtjänster. Tillväxten började, därför att det fanns frihet att experimentera, att göra annorlunda och nytt.

(1) Skiftesreformerna var det första systemskiftet vid födseln av det moderna Sverige. Det rörde två grundläggande saker: jorden och äganderätten.

Västerviks geografiska läge blev inte lika intressant, när ångfartygen kom i bruk i mitten av 1800-talet, står det i kommunens officiella historieskrivning på nätet. Men jag misstänker också att (2) det andra systemskifte som ägde rum i Sverige inverkade, då den dåvarande svenska modellen med skråväsen och hårda arbetsmarknadsregleringar byttes ut mot näringsfrihet och avskaffande av stadstullar.

Detta andra systemskifte gällde inte jorden och äganderätten, utan äganderätten till arbetet ovanjord, alltså hantverket, handeln och den begynnande industrin. Men inte nog med att sjöfarten inte blev lika fördelaktig som tidigare, jämfört med transporter på land. Industrialismen minskade fattigdomen men den syntes mer när massorna flyttade in till storstäderna. Då ändrade människor uppfattning om verkligheten och om vad som var rätt och fel.

Ofta hör man att idéer inte spelar roll, de är bara något för flummiga filosofer och grubblande personer med opraktiskt vuxenliv. Men utan det kommunistiska manifestet från 1848 hade det knappast blivit en rysk revolution 69 år senare.

Huvudstaden Stockholm kom att ligga på Sveriges baksida, efter den ryska revolutionen 1917, som satte stopp för uråldriga handelsförbindelser österut. Denna kommersiella inklämdhet kom att vara till 1989, då Berlinmuren föll. Sedan dess har Stockholm återfått sin naturliga geografiska mittpunktsplacering, även om naturligtvis flyget har minskat värdet för persontransporter med båt.

Idéer är liksom timmerstugor, de kan vara både bra och dåliga. Allt kommer an på kvaliteten. Ingen skulle väl döma ut alla timmerstugor bara för att det finns fallfärdiga ruckel. På samma sätt är det med idéer. Bara för att det finns oförargligt flum, bör inte skadeverkningar av onda idéer viftas bort. I gengäld kan värdet av en god idé, i affärslivet som i politiken, vara livsavgörande för miljoner människor. Men det är ofta långt mellan en idé och dess förverkligande. Därför tror en del att det inte går att ändra världen, Sverige, eller Västervik – eller ens närmaste omgivning. Men ändå sker förändringar.

Jag har redan berört de två första systemskiftena i vårt land, när de två första svenska modellerna gick i graven. Men det skedde inte utan motstånd. Att skråväsendet skulle försvinna var inte alls sannolikt eller realistiskt, från början. Tvärtom. Det innebar trygghet. Det fanns t ex regler om hur många skomakare och smeder, tunnbindare och snickare, målare och bagare det skulle få finnas i Västervik. Då fanns det därmed alltid efterfrågan på deras produkter – ingen överetablering tilläts. Skrået tog in bara ett visst antal gesäller och mästare. Ingen fick arbeta utanför skrået.

Bönderna fick inte bedriva yrkesfiske. En motivering var, att fisket skulle kunna visa sig så lönsamt, att de försummade jordbruket, och att följden kunde bli hungersnöd, eller åtminstone brist på jordbruksprodukter, i städerna. Ja, det är lätt att fantisera om att låna röster från någon av dagens valtalande politiker, till att framföra ett sådant budskap. ”Vill vi verkligen riskera att folk ska svälta, bara för att några få bönder ska få berika sig själva och fiska, och dessutom ta jobbet från yrkesfiskarna?”

Att sälja varor hur som helst gick naturligtvis inte heller för sig. Hur skulle det ha sett ut? Nej, istället fanns det särskilda dagar om året då bönderna fick komma in till städerna och köpa och sälja. Värnamo marknad har ju blivit berömt för Snoilskys dikt. Per och Kersti hade sparat i sex år för att kunna gifta sig. Det sjätte året besöker de marknaden för att köpa till det kommande gemensamma boet. Men de hade sparat i Karl XII:s nödmynt, som visade sig värdelösa. Då, 1719, var verkligen också Sverige fattigt. Och förblev så i 150 år. Strax efter avregleringen drabbades delar av Sverige 1867 och 1868 av osedvanligt extremt väder, med värme och torka. Londonborna samlade in pengar till det svältande svenska folket 1868. Då hade Sverige sedan tre år haft sin tvåkammarriksdag.

Därefter följde hundra år av storslagenhet – av storslagen tillväxt. Mellan 1870 och 1970 hade Sverige den snabbaste ekonomiska tillväxten i världen efter Japan och snabbast i Europa. Vid sekelskiftet 1900 hade en fjärdedel av befolkningen emigrerat till Amerika. En del kom tillbaka med nya idéer. Emigrationen slutade men idéimporten fortsatte. T ex på 1920-talet med den Kalmarbördige Ivar Kreuger, som återvände efter en tid i USA och med de erfarenheterna bl a kunde bygga det nya NK-varuhuset i Stockholm i armerad betong, på rekordtid.

Under dessa hundra år var skatterna i Sverige länge lika låga som i utlandet. Men Sverige och världen i övrigt var under tiden från 1920-talet och framåt ändå långt ifrån ett marknadsekonomiskt ideal. De bägge världskrigen, det kommunistiska Sovjetunionen och övriga östblocket var både orsaker till och delar av ett internationellt ekonomiskt system med höga tullar på världshandeln.

Tullar på varor och tjänster har minskat gradvis de senaste femtio åren, men EUs jordbrukspolitik är en rest av det politiska motståndet mot frihandel på livsmedel, som uppkom i slutet av 1800-talet när ny teknik, järnvägar, gjorde frihandeln möjlig.

Betalningar över gränserna fick inte göra hur som helst, efter det första världskriget. Tekniken före datorernas intåg tillät det dessutom inte heller.

De första och andra systemskiftena hade föregåtts av livlig debatt. Men det tredje systemskiftet, som vi just har bakom oss, illustrerar talesättet att ”vad stort sker, sker tyst”.

(3) Det tredje systemskiftet inträffade när riksdagen 1989 beslöt att avskaffa valutaregleringen. Då höjdes knappast några röster däremot. Det var nog också förutsättningen för att den avskaffades, enligt vad en riksdagsman sa till mig då, och nyligen bekräftade till mig. Jag tror, sa han, att de flesta av mina kollegor i riksdagen inte hade en aning om vilken betydelse det skulle få.

Tidigare skulle alla utlandsbetalningar anmälas. Effekten av nationella valutaregleringar på kapitalmarknaden kan liknas vid en närgången världsregering, som kollar alla penningtransaktioner. ((Innan Margaret Thatcher avskaffade valutaregleringen i Storbritannien, hade hon fått löfte från de privata bankernas chefer att alla statstjänstemän som förlorade sina jobb på den engelska centralbankens stora valutaregleringsavdelning skulle få börja hos de privata bankerna.)) Av kapitalströmmarna över nationsgränserna är det idag bara några få procent som avser betalning för varor och traditionella tjänster. Resten är betalning för pengar, eller hantering av pengar. Det skulle krävas gigantiska valutaregleringsavdelningar för att hantera dem. Det är ungefär som med telefonväxlar. Om de fortfarande sköttes manuellt, skulle en stor del av befolkningen sitta i växlarna, eftersom det är så många fler samtal idag.

Samtidigt med denna revolutionerande avreglering av kapitalmarknaden i västvärlden, har kapitalismen gjort sitt intåg i Ryssland och i Kina och Indien, och inte sällan förenats med den kvardröjande korruptionen från kommunisttiden, eller av ännu äldre årgång.

((På Vietnamkrigets senare del, under 1960-talet, talades det mycket om ”eurodollars”, dvs det överskott av amerikanska dollar som Västeuropa hade. Idag har Kina världens största tillgångar utanför USA av amerikanska dollar. Man skulle kunna tala om Chinadollars. Men orsaken är inte någon amerikansk krigföring, även om Irak kostar en del, utan det förhållandet att kineserna säljer, via sina statliga och privata företag, många produkter till väst och får ett överskott som inte konsumeras. Istället placeras det i USdollars. Det kan behövas, då det inte är säkert att den kinesiska valutan är så övervärderad som det ofta påstås, om hänsyn tas till att många kinesiska banker håller många inhemska företag under armarna.))

De fria valutaströmmarna i världen har inskränkt regeringarnas makt över kapitalet. Men politikens makt över arbetet är fortfarande stort.

Därför tror jag att (4) det fjärde systemskiftet kommer att ske – inte på kapitalmarknaden – utan på arbetsmarknaden, liksom för 150 år sedan.

Nu, liksom då, har vi en arbetsmarknad som har blivit alltmer detaljreglerad. Samtidigt kommer impulserna utifrån starkare. Då hade vi ett överskott av arbetskraft från jordbruket, som emigrerade till Amerika. Nu har överskottet på arbetskraft emigrerat till AMS-riket.

Vi har många invandrare, men många av dem får inte arbeta till de löner de själva vill komma överens om med arbetsgivare. Det skulle sänka lönenivåerna för de redan fast anställda, menar de starka fackliga organisationerna LO och TCO. I stället får dess medlemmar behålla sina arbeten och löner, före skatt, men i gengäld betala mer i skatter, för att bekosta arbetslöshetsbidrag till dem som inte får jobba för lägre löner. Den sammanlagda effekten blir att färre jobb efterfrågas och utförs. De höga skatterna fungerar som de inrikes stadstullar som en gång fanns i Sverige.

Nu måste understrykas, att detta märkliga förhållande inte är någon typiskt svenskt. Vi har visserligen i Norden en stor facklig anslutningsgrad, men den reella rörligheten på arbetsmarknaden är av genomsnittligt västeuropeiskt snitt. Våra fackliga organisationers ledningar är teknikvänliga och samförståndsinriktade, och det har gjort att lagar och avtal ofta har tolkats på ett för alla parter bra sätt ute på de enskilda arbetsplatserna.

Det är visserligen sant att regeringens sysselsättningsmål på 80 procent av den vuxna befolkningen inte kommer att uppnås i år, och det är visserligen sant att mer än en miljon svenskar som skulle kunna arbeta varje dag inte gör det. Men detta är inte någon speciell svensk sjuka – även om det kan låta så i valtider. Det är ett allmänt fenomen i västeuropa. I själva verket har Sverige en större andel av befolkningen över 55 år som arbetar än de flesta länder i västeuropa. Ungdomsarbetslösheten är skrämmande hög i Sverige, men också i det av ungdomskravaller och bilbränder drabbade Frankrike – och i det lugnare Tyskland och Italien.

Då kan man fråga sig: hur går det här ihop? Kan det verkligen bära sig? Och svaret är hittills ja. Den tekniska utvecklingen har varit så stark att den medgett ökade reala löner till dem som arbetar, ökade reala vinster till företagens ägare, som är både privatpersoner och inte minst pensionsfonder och försäkringsbolag – och ökade reala bidrag till de arbetslösa.

I själva verket skulle man kunna säga, att hade inte den tekniska utvecklingen gått så snabbt, så skulle det sedan länge ha blivit sociala oroligheter, till följd av den politiska misskötseln, systemfelet. För ett systemfel är det, när en så stor andel av arbetskraften i västeuropa inte är med, trots att så många vill vara med.

Det är en annan sak om en person själv avstår från att förvärvsarbeta, men inte tvingar andra att betala hans utgifter. Det är fel att moralisera över ett sådant val. Att inte behöva arbeta för sin försörjning är ju en dröm för många. Problemet i västeuropa är att alltför många tvingas arbeta också för andras försörjning. När det mesta av ersättningen för ett jobb går till någon annan än den som gör jobbet, då drabbas en nerv i det ekonomiska systemet. På samma sätt som när tullar och skrån för hundrafemtio år sedan hindrade många att arbeta för sin försörjning.

Systemskiftet på den västeuropeiska arbetsmarknaden, där Sverige ingår, liksom hela den östeuropeiska, kan inträffa inom fem år, eller femton år. Men det kan naturligtvis också utebli, eller dröja väldigt länge. Vilken skulle i så fall vara den troliga förklaringen, och hur skulle det märkas?

Antingen händer något totalt oförutsett, eller så gillar många inte förändringen, och det blir ett motstånd. ”Man vet vad man har, men inte vad man får” – men man anar att det man får är sämre. Och ”man” i det här fallet är de grupper som har ett fast jobb på arbetsmarknaden, som är fackligt organiserade, och som värdesätter trygghet på jobbet. Detta är en lättförståelig inställning. Den har med framgång praktiserats av ett stort antal verkställande direktörer i deras anställningskontrakt. Men vad som går för en person går inte alltid i längden för alltför många, och sällan på en gång för alla. Alla ska med, men alla får inte plats på trygghetståget.

Räddningen blir den tekniska utvecklingen, tillsammans med hushållens ökade skuldsättning. På den gamla tiden brukade det sägas att bönder levde fattiga men dog rika; de hade ju inga lån, det tillät inte de små inkomsterna, men de hade en fast egendom. Imorgon kommer alltfler att leva rikt, men dö barskrapade. Se t ex de senaste lockropen att betala fastighetsskatten med konstant ökad belåning på villan – vilket inte behöver vara fel. Det är ju upp till var och en.

Samtidigt har vi i västvärlden och i Japan för första gången i modern tid en generation som ärver en tidigare generation utan att dessa ärvda pengar behövs för att betala kostnader för genomlidna krig och större naturkatastrofer. Alla ärver visserligen inte mycket, men den medelklass som tidigare ärvde det nedamorterade huset, använde ofta detta kapital för sitt eget boende. Det går istället till fondsparande – och för att i Sverige betala barnens första bostad, eftersom deras löner inte räcker till en insats i storstädernas bostadsmarknad. Hyresmarknaden där är reglerad, så få hyreshus har byggts. Samtidigt har inflyttningen fortsatt, inte minst av utländsk arbetskraft. En del lever på bidrag. Andra ger ett bidrag: i Stockholm startas nära 40 procent av nya företag av invandrare.

Men kommer den tekniska utvecklingen att ensam dra lasset, när hushållens skuldsättning ökar? Människor lever längre, vilket få beklagar, men samtidigt ökar andelen som behöver vård och omsorg. Hur ska det gå ihop?

För bara några veckor sedan kom det första tecknet på en tillnyktring, och från en grupp som vet vad den talar om. Svenska Kommunalarbetarförbundet, som i femton år drivit kravet på 30 timmars arbetsvecka, beslöt att överge denna det sena 1900-talets kanske mest upprepade ståndpunkt. Dess ordförande förklarade att visserligen hade det varit trevligt om alla medlemmar kunde få arbeta 30 timmar i veckan och få betalt för 40, men det var nu inte längre meningsfullt eller möjligt. Tvärtom ville en del som jobbat deltid gå upp på heltid, i arbete och lön. Socialdemokratiska kvinnoförbundet kom strax med ett liknande uttalande.

Kommunalarbetarförbundets arbetsgivare tillverkar inte prylar utan tar hand om människor. Sådant tar tid, och går inte att rationalisera lika lätt som tillverkning av mobiltelefoner eller tvättmaskiner. Dessutom är det svårt att vårda människor på distans. Det går att operera via satellit och datorer, men inte ge en spruta, servera mat, tvätta och städa.

((Tandläkare i Sverige har fått priskonkurrens från kollegor i Polen och Baltikum. Hjärtoperationer kan utföras lika bra i Indien som i Sverige till mindre än halva priset. Men personlig service i vid bemärkelse kräver fysisk närvaro, om kunden inte är riktigt i form och kan tanka ner vad som behövs från nätet.))

En bra arbetsmarknad, för arbetsgivare och köpare, uppfattas som otrygg för arbetstagare. Det är svårt att tänka sig att näringslivet i ett land kan gå bra om en stor del av de anställda inte mår bra. Ett lands företagsamma minoritet måste också trivas. En företagare har svårt att känna glädje i att det mesta av kostnaderna för arbetskraften går till något annat än betalningen för utfört arbete. När sjukfrånvaro, ofta orsakad av något utanför arbetet, och massor av andra utgifter ska belasta dem som ger ett arbete, då ges det inte mycket arbete. I själva verket är den gamla vänstertermen ”arbetsköpare” mer klargörande om vad ekonomi handlar om än ”arbetsgivare”. Blir något för dyrt, köps det allt mindre.

Om det mesta av ersättningen för ett jobb går till den som gör jobbet – då blir det fler som vill jobba och fler som vill anställa. Trivseln på jobbet skulle öka, eftersom många idag inte törs lämna trista jobb och byta till något trevligare – dagens s k trygghetslagar gör att nyanställda blir först i kön om det blir några som måste lämna en arbetsplats p g a nedskärningar.

Lösningen på ett smidigt fjärde systemskifte, vore logiskt att koppla ihop detta med det tredje. Med en fungerande kapitalmarknad kan försäkringslösningar nås som ökar rörligheten på arbetsmarknaden, som gör att fler kan och vill jobba, och får jobb. Det är kapitalmarknaden som kan ge människorna tryggheten i privatekonomin, när arbetsmarknaden ändras allt snabbare. För att tala direktörsspråk:
försäkringsdirektörer bör betala sina egna försäkringar, inte försäkringsbolaget. Och på
skattebetalarspråk: varje arbetsför medborgare bör betala sin egen trygghet, inte andras.

Tryggheten skulle kunna ordnas med olika privata, kooperativa och statliga försäkringar.LO har stort inflytande över Folksam, och innan staten tog över socialförsäkringarna hade fackföreningarna en egen organisation för dessa.

Staten skulle kunna hjälpa till genom att den som ett år mister en inkomst, kan få tillbaka på skatten för inkomsten året innan. Alltså en generös utvidgning av den s k ackumulerade inkomstskatt som finns idag – kopplat med det självklara att det mesta av en inkomst alltid ska gå till den som har inkomsten. Vi har ju platt skatt på 30 procent på kapitalinkomster. Varför ska arbetsinkomster beskattas mer? En tillfällig besökare skulle ju kunna tro att vi har kapitalistlakejer i regeringen, som beskattar löntagare dubbelt så hårt som rentierer.

Stannar besökaren något längre tid i vårt land, kommer han att upptäcka en rörande enighet bland partierna om att ändra så litet som möjligt av den förda politiken. Den skulle kunna kallas för den råa socialliberalismen, dvs liberalism och låga skatter för de allra rikaste, och socialism och höga skatter och bidrag för medelklassen och arbetare. Vill en politiker verkligen förlora ett val i detta säregna land i Norden, bör han eller hon kunna misstänkas för att sänka skatterna, för då står olyckan utanför dörren.

Liberalismen för kapitalägarna beror just på att valutan kan röra sig fritt. H&Ms ägare kan lätt lämna landet, men han betalar ingen förmögenhetsskatt på sina 80 miljarder svenska kronor. Det gör däremot många småaktieägare, om de råkar ha en nedamorterad villa som för upp dem i en förmögenhetsskatteklass över mångmiljardärerna.

Men kan den ena, så kan den andra. Svenska folket beräknas ha uppåt 2 000 miljarder kronor i förmögenhet utomlands, för att undkomma skatt. Förmögenhetsskatten är en ren förlustaffär för statskassan och också för alla dem som inte har en förmögenhet, för om den avskaffades, skulle mycket kapital komma tillbaka till Sverige, och ge kapitalinkomster, kapitalinkomstskatter och skapa jobb i Sverige. Men frågan uppfattas som så känslig, att inte ens den borgerliga Alliansen vill avskaffa den på en gång.

En annan känslig sak är kollektivavtalen. Jag tror att de måste i grunden reformeras, ja egentligen lämnas i monter på Nordiska Museets avdelning svensk folktro under 1900-talet. Vad tror vi om myndiga och välutbildade människors förmåga att fatta beslut, när löner och anställningsvillkor ska centraldirigeras från Stockholm? Det är litet märkligt i en tid av kritik mot direktörernas anställningsvillkor, att så få vill att vanliga jobbare ska få sluta egna avtal med sin arbetsgivare. Självklart kan en jobbare vara kvar i facket, och facket kan hjälpa henne i förhandlingarna – på samma sätt som jurister hjälper den som ska teckna under ett VD-kontrakt.

Det tredje systemskiftet, avregleringen av valutabetalningarna, har också tillsammans med den teknologiska utvecklingen medfört att en ny typ av företag sett dagens ljus, s k platform companies – en slags modern variant av det gamla förlagssystemet. Med det menades inte något bokförlag, utan att på 1700- och 1800-talet lades en mängd arbeten ut på enskilda gårdar på landet, arbeten som senare kom att utföras på särskilda platser för fabrikation, s k fabriker.

Bland dessa ledande s k platform companies i världen finns glädjande nog ett par med svensk anknytning: Ikea och H&M. Plattformföretag kännetecknas av att ledning och design finns på ett håll, medan produktionen sker någon annan stans i världen. Det här hänger ihop med en omvälvande förändring i förhållandet mellan leverantör och säljare, som ägt rum de senaste femton åren. Tidigare åkte t ex en försäljare ut till butikerna och erbjöd prover på nästa säsongs kollektion. Numera kommer säljarna till leverantörerna med krav att producera vissa saker till ett visst pris. Säljarnas makt har ökat – de finns ju närmare kunderna, de vet vad som säljer. Dessutom sker skiftena i beställningarna från säljarna allt oftare. En H&M butik ska helst ha något nytt varje dag, för att locka även den som var där dagen innan att titta in igen.

Kylskåp säljs också alltmer av plattformsföretag – det går att köpa kylskåp som det står Ikea på. Kanske det går att köpa en Ikea-bil om tio år, modell Vastervik, eller den lyxigare modell Granso?

Världens största detaljhandlare Wal-Mart är ett annat formidabelt plattformsföretag. Det sägs att Wal-Mart har fler anställda i USA i sina butiker och lager än antalet lärare i USA. Mycket av det Wal-Mart säljer tillverkas i Asien.

För sex år sedan talades de mycket om den s k nya ekonomin. Många snabbväxande it-företag kraschade, men inte en större andel än kraschade biltillverkare i bilismens barndom hundra år tidigare. Vid sidan av politiskt beslutade systemskiften, är vi inne i en pågående teknologisk och en pågående mental omvandling

Först den teknologiska omvandlingen, som gör att utvecklingen går allt snabbare. Att tillverka bomull var en gång väldigt dyrt. Men det blev billigare. Kostnaden sjönk med 90 procent. Det tog 70 år. Många menade en gång att konfektionsindustrin gjorde mer för den synliga jämlikheten än den politiska demokratin. Alla fick råd med bomullskläder.

Det blev senare, på slutet av 1800-talet, billigare att tillverka järnvägar. Stålproduktionspriset sjönk med 90 procent, men inte på 70 utan på 20 år. Då kunde järnvägarna bli lönsamma.

Idag sjunker priset på elektroteknisk kapacitet med 90 procent på mindre än fem år. Och det fortsätter att halveras var 18:e månad, enligt Moore’s lag.

Samtidigt blir tyngden av det nya som tillverkas, minus det gamla som inte tillverkas, ofta noll. USAs BNP fördubblades i dollar räknat mellan 1980 och 2000. Men den fysiska tyngden var densamma. Nya produkter är lättare, lättare bilar, telefoner etc. Och framförallt väger ju tjänsterna inte mycket. Kunskapens börda är lätt att bära, är ett gammalt ordspråk.

Vi har alltså en tyngdlös tillväxt, men också en jobblös. Nya jobb skapas, men på många håll inte fler än de som försvinner. I Sverige är vi t o m fortfarande färre som jobbar än för tio år sedan. Men i USA är det fler.

Den tyngdlösa tillväxten är närmast en naturlag. Den jobblösa tillväxten är följden av en ekonomisk lag. Inte för att all tillväxt i framtiden behöver vara jobblös. Men om en del
av tillväxten, arbetet, beskattas extra hårt, då är det självklart att arbetsköparna köper mindre av just denna del, eftersom den kostar mer.

Den mentala omvandlingen gäller synen på kvinnor, barn och män. Förtrycket av kvinnor är fortfarande utbrett i stora delar av världen. Det baseras på sekellånga fördomar, som en gång uppfattades som rationella, när medellivslängden var låg, männen ofta var i krig och kvinnorna fler än männen och större delen av livet gravida. Inte sällan blandades kvinnoförtrycket i en skummande brygd av religiösa och sexuella föreställningar.

Kvinnorna har en nyckel till att utbreda frihet och rätt i en stor del av världen. Villkoren för reproduktion är minst lika viktiga som villkoren för produktion. Västeuropa kan förvänta sig en folkminskning, om inte det föds fler barn. Alternativet är att det vandrar in fler kvinnor och män, de flesta flitiga och välutbildade, men dessvärre har några av dem medeltida föreställningar om kvinnors och mäns roller i familj och arbetsliv. Tillsammans med en onaturlig skatte- och bidragspolitik kan detta skapa problem, istället för möjligheter. Invandringen kommer att påverka Sverige långt mer än att en fjärdedel av befolkningen lämnade landet för 100-150 år sedan. Men långsamt, alltför långsamt, men dock, omvandlas mentaliteten till förmån för kvinnors rätt och frihet i hela världen.

Vad händer då i Västervik? Redan på kort sikt händer följande:

När en företagare anställer, ökar inkomsterna av kommunalskatten. Tänk om kommunen skulle dela med sig av ökningen, och minska kommunalskatten för arbetsgivaren? Det skulle snabbt bli en vinst för alla parter, för kommunens finanser, för den nyanställde och för företagaren. Fler skulle jobba och betala skatt.

Men, säger någon. Det här är kanske bra. Men finns det möjligen något annat som Västervik skulle kunna göra, som inte skulle upplevas som kontroversiellt?

Varför inte göra era nackdelar till fördelar? Här är glest med folk, men gott om plats. Här finns ingen operascen, men en fantastisk natur. Även Västerviksbor subventionerar Operan i Stockholm, f ö. Varför inte bjuda andra, på er natur?

Hur vore det om kommunen köper in och skänker några öar på 50 eller 99 år till t ex en stad i Kina och en i Baltikum. Där kan invånare från dessa områden få företräde att bygga och bo, och i första hand personer med idéer, alltså entreprenörer. Det finns fler rika kineser än det finns rika smålänningar.

Men kanske är det inte fler människor som gör livet ännu bättre här. Överbefolkade delar av Rivieran och Kalifornien är inget att efterlikna.

Är inte, ytterst, det bästa varje människas egen tillväxt, livskvaliteten att vara älskad av sina närmaste och tycka om sina grannar och trivas i sin miljö. Att veta att ingen vill någon annan illa men många vill dig väl, för att du själv vill andra väl.

Nutidsmänniskan, i Europa och de utvecklade industri- och handelsländerna har mer prylar än tid, vill gärna uppleva mer. Upplevelseföretagen har framtiden för sig. De är reseföretag, hotell och restauranger, parker, stuguthyrning, konst och kultur i vid mening, eventarrangörer etc.

Tillväxt kan mätas under resan från fattigdom till välstånd. Men om tillväxten pressas på uppifrån, eller utifrån, är den då lika mycket värd? Knappast. Om tillväxten hindras, därför att det mesta av ersättningen för ett jobb går till någon annan än den som gör jobbet, då är det värre än ett brott, det är en dumhet, för att låna Voltaires ord.

Ekonomisk tillväxt är inget mirakel. Det västtyska undret efter andra världskriget under ledning av den liberale ekonomiprofessorn Ludwig Erhard var inget onaturligt. Det är resultatet av människor i frivillig samverkan. Det var Östtyskland som var onaturligt, ett politiskt, ekonomiskt och, framför allt, omänskligt monster.

Alla de systemskiften som vi idag pekar på som orsaker till att tillväxten ökat, har varit skiften som först ökade friheten – sedan kom tillväxten.

Frihet är det bästa ting, som sökas kan, all världen kring, för den frihet väl kan bära - skrev min favoritbiskop, biskop Tomas i Strängnäs på 1400-talet. I Danmark sjungs den dikten i skolorna, på en melodi från 1920 av Carl Nielsen: ”Frihed er det bedste guld”, heter det där. Vare sig friheten leder till guld eller inte, är friheten alltid i längden viktigare än guld.

På litet längre sikt gäller följande för Västervik: Historien visar, att mänsklig utveckling i sin rikaste mångfald leder till de största framstegen.

Frågan om Västervik och tillväxten påverkas också av hur det går i omvärlden. Allt i Europa kan inte bestämmas i Västervik, men mycket i Europa påverkar Smålandskusten.

Först kommer friheten, sedan tillväxten.

---000---

Fotnot: För en övertygande och mångsidig framställning av tillväxt, se Johan Norbergs ”När människan skapade världen”, som kom ut på Timbro den 30 maj 2006.
Siffrorna om mjölkproduktionen: ”Rätten att slippa samarbeta”, artikel i Entreprenör 4/2006 av Jonas Frycklund och Carl-Johan Gadds bok ”Den agrara revolutionen”, Natur & Kultur, 2000.
Om frihetens historia, se David Gress: ”Det bedste guld”, Indsigt, 2005

Kommentar i efterhand: Jag hade ingen aning om att den kinesiska storsatsningen var på väg i Kalmar med företaget Fanerdun. Ibland blir spådomar eller gissningar, särskilt s k orealistiska, verklighet snabbare än s k realister anar.