Den svenska triangelns fall
Krönika september 2010 Falu-Kuriren, Mora Tidning m fl
Oavsett vad man själv tycker om dessa tre storheter i Sverige, är intrycket ett historiskt fall i status och betydelse.
Den första storheten är LO och det socialdemokratiska partiet, som troligen går mot ett nytt valnederlag.
Den andra storheten finns i ekonomin: familjen Wallenberg. Kritiken i Bengt Ericsons uppmärksammade bok ”Den nya överklassen” (Fischer & Co) har kunnat höras i flera år, inte minst från andra företagare.
Den tredje storheten är kungahuset. Trots kronprinsessbröllop och mediepådrag finns en fallande opinionstrend för monarkin.
Dessa tre har under de senaste hundra åren utgjort en närmast officiell treenighet, som burit upp varandra och varit det svenska samhällets yppersta spets. Det har skett med andras beundran och bugande. Det har lönat sig att vara vän med denna guldtriangel.
Ingen stat har vittrat bort, som Marx profeterade. Men dess grundpelare kan bytas ut. Över en längre tid skönjs en långsam scenförändring i Sverige, medan de gamla och stora vilat på arvet.
För en uppåtgående verksamhet krävs mod. Det hade dessa tre en gång, att bryta ny mark.
För att föra vidare krävs tålamod, att se vad som fortfarande håller, att hålla ut, förnya och att ha långsiktighet och en etisk kompass, som omgivningen noterar, inte bara i högtidstal. Nobless och rikedom förpliktar.
Även förändringar i omgivningen skakar guldtriangeln. Allt fler välutbildade och välinformerade medborgare undrar vad det är för märkvärdigt och speciellt med det som glimmar. De unga blir inte så lätt impade. Kanske menar allt fler att de tre stora inte är samhällspyramiden längre, utan en sliten förgylld treenighet?
Ibland blänker istället irritation och övermod i de högsta företrädarnas framträdanden.
Det kan vara synd om människor, även när de står på topp. Sin topp. Vemod och svårmod skymtar.
Carl-Johan Westholm
lördag 11, september 2010