Dags för samlingsregering?
Krönika Juni 2006 Barometern, Falu-Kuriren
Om ett block i höstens val i Sverige får 55 procent av rösterna, då kommer det att heta att det är en överlägsen seger. ”Folket är enigt”.
Om däremot en omröstning på en bolagsstämma slutar med att 55 procent röstar ja och 45 procent mot – då uppfattas det som en knapp seger för ena sidan. ”Ägarna är splittrade”.
Hur kan det komma sig, att samma övervikt i ena fallet uppfattas som stor, och i det andra fallet som liten? Förmodligen därför att i företag är man van vid större enighet – och de ägare som inte tror på företaget, de säljer sina aktier. I företaget är lösningen ”Exit” vid oenighet, i politiken är det ”Voice”. Beskrivningen hämtad från titeln på en klassisk bok av Albert Hirschman: ”Exit, Voice and Loyalty”. Det är lojaliteten som avgör om minoriteten lämnar, eller stannar kvar och försöker ändra beslutet med att höja sin röst.
Det är nu femtio år sedan som Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten drev en kampanj för samlingsregering. Förebilden var Schweiz, erfarenheten Sverige under krigsåren 1939-45.
Då var motsättningen mellan regering och opposition i Sverige större än idag. Landet hade till och med en självklar s k oppositionsledare, folkpartiets Bertil Ohlin, som varit handelsminister i samlingsregeringen under kriget.
Nu är skillnaderna mellan blockens program minimala. Det kan också vara ett argument mot samlingsregering – den vinnande sidan ligger nära den förlorande, så den förda politiken kommer ändå att tillgodose bägge sidor.
Ett starkt argument mot samlingsregering brukar vara att motsättningarna kan döljas, och politiken blir oklar. Det argumentet har däremot mist sin styrka, då partiernas anpasslighet till marginalgrupper redan gjort politiken oklar.
I vissa frågor är anpassligheten däremot sällsynt dålig. Det gäller när ett stödjande småparti bedriver utpressning mot en regering för att få igenom en hjärtefråga. Miljöpartiet och Botniabanan är ett exempel.
En samlingsregering skulle sätta stopp för sådana beslut mot folkflertalets vilja.
Men skulle inte en samlingsregering ytterligare befästa politikerna som en klass för sig, med egna lättgräddfiler?
Jo, men det skulle kunna motarbetas med ett antal nya lagar.
Den första att en person bara får sitta högst två mandatperioder i följd i riksdagen, och i regeringen (liksom USA:s president).
Den andra att en tredjedel av riksdagen kan utlösa folkomröstningar i frågor, både när de gäller grundlagen (som idag) och icke-grundlagsfrågor (nytt). Dessa frågor kan samlas upp i en folkomröstningsomgång varje år med att antal frågor att kryssa för på valsedeln.
Den tredje är att staten under inga omständigheter finansierar opinionsbildning i landet. I en demokrati ska åsiktsbildningen vara fri från statsmakten. Bort alltså med t ex presstöd, partistöd och alla myndigheter som producerar åsikter.
En fjärde reform är att offentliga topptjänster inte avgörs av en kompis utan av kompetens.
Men, säger kanske någon, vem ska då ha råd att syssla med politik? Om den invändningen är bärande, är den ett tungt inlägg i skattedebatten. Och säger väldigt mycket om risken för korruption är liten eller stor i Sverige.
Carl-Johan Westholm
fredag 02, juni 2006