Ordens makt över politiken
Liberal Debatt november 2010 (5/2010)
Politiken har inga definitionsdomstolar, som slår fast vad som är liberalt. Till skillnad mot naturvetenskap, där de aktiva har nytta av att termer och begrepp är entydiga och uppfattas på samma sätt av olika personer, är politiken en kamp om makten och makten över orden.
En gång affischerade folkpartiet om ”Sociala reformer utan socialism”, och betonade sin ”socialliberalism”. När sedan boken ”Imorgon kapitalism” (Ratio) kom ut på svenska 1980, var det som att svära i kyrkan. ”Blandekonomi” var ju den svenska modellens ideal. ”Nyliberalism” blev strax en modeterm, och snart för andra ett skällsord som ersatte ”fascism” när det var bråttom. ”Nyliberalism” kom att beteckna både indraget kommunalt stöd till knattefotboll och stöd till militärjuntan i Chile, samtidigt.
När högerledaren statsvetarprofessorn Gunnar Heckscher 20 år tidigare utfrågats i TV om han var konservativ, svarade han, att han var det i Burkes anda: ”förändra för att bevara”. Men, tillade han, när jag besöker USA kallar jag mig inte konservativ.
Den allra märkligaste förvandling av någon svensk politisk term under de senaste hundra åren har nog ordet ”nysvensk” genomgått. Nysvenska rörelsen var på 30-talet den nationalsocialistiska avläggaren i Sverige. Numera är en nysvensk en invandrare.
Även en idé som uppfattas som evig bör ses i sitt sammanhang. När John Stuart Mill pläderade för ökad rösträtt, men inte för barbarer, kan det verka omotiverat odemokratiskt, enligt ett inlägg på DNs kultursida. Men Indien på den tid då han mellan klockan 9 och 15 på vardagarna svarade för det brittiska kolonialstyret på East India Office i London – utan att någonsin besöka Indien – var ett land med änkebränning. Inte heller Sverige skulle förmodligen med nivån på kunskaper och attityder i mitten av 1800-talet ha varit moget för fulländat folkstyre.
Finns det någon som tror att ett samhälle med kannibaler skulle bli bättre genom att enbart införa den svenska grundlagen?
Mill pendlade mellan ratio och universalitet, mellan att vilja ge förnuftet största möjliga utrymme och största möjliga folkliga inflytande.
Stora ekonomiska resurser och grupptillhörighet kan även idag undergräva likhet inför lagen. Ett för mig näraliggande exempel är patentlagstiftningen, där innehavaren av ett värdefullt patent inte alltid har råd att beivra patentintrång och därför inte får betalt för sin uppfinning. Talande är, att i t ex USA tjänar jurister mer på patent än innovatörerna. Äganderätt som fungerar bara för de stora och mäktiga är tom liberalism. Där finns växtplats för en kapitalistisk nomenklatura.
Ska vi då ge upp, och låta var och en kalla sig själv och allt annat i politiken för vad som helst? Det vore att totalt avintellektualisera politiken.
Varför inte försöka med följande?
Det är svårt att diskutera färger med en färgblind. Moralblind kan man kalla den som inte ser när en diskussion ytterst handlar om rätt och fel.
Ett specialfall är statsblindhet. Det är när gränsen mellan statens makt och individens frihet inte uppfattas som i grunden etisk, eller ens ha etiska inslag.
Det är lika meningsfullt att diskutera politik med en statsblind som färgval med en färgblind.
Det betyder inte att den som inte är statsblind nödvändigtvis är liberal. Även en taliban har en stark moralisk övertygelse, ehuru grobiös, som jag ser det. Men den som är statsblind förmår inte ens se detta, utan tror att det är blott fråga om någon slags kulturell eller social egenhet.
Den statsblinda västerlänningen, som inte uppfattar varför hon är och varför hon bör vara så fri som hon är, eller friare, hon styrs av en idélös pragmatism och blir lätt ett offer för omständigheterna.
Man behöver inte vara liberal för att fråga om något är lönsamt. Att fråga om någon är liberal kanske inte lönar sig. Men att fråga ”Är du statsblind, min vän?” - det är liberalt.
Carl-Johan Westholm
söndag 21, november 2010