Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
mars 2019 (2) februari 2019 (1) december 2018 (1) november 2018 (2) september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Ordens makt över politiken
Liberal Debatt november 2010 (5/2010)
Politiken har inga definitionsdomstolar, som slår fast vad som är liberalt. Till skillnad mot naturvetenskap, där de aktiva har nytta av att termer och begrepp är entydiga och uppfattas på samma sätt av olika personer, är politiken en kamp om makten och makten över orden.

En gång affischerade folkpartiet om ”Sociala reformer utan socialism”, och betonade sin ”socialliberalism”. När sedan boken ”Imorgon kapitalism” (Ratio) kom ut på svenska 1980, var det som att svära i kyrkan. ”Blandekonomi” var ju den svenska modellens ideal. ”Nyliberalism” blev strax en modeterm, och snart för andra ett skällsord som ersatte ”fascism” när det var bråttom. ”Nyliberalism” kom att beteckna både indraget kommunalt stöd till knattefotboll och stöd till militärjuntan i Chile, samtidigt.

När högerledaren statsvetarprofessorn Gunnar Heckscher 20 år tidigare utfrågats i TV om han var konservativ, svarade han, att han var det i Burkes anda: ”förändra för att bevara”. Men, tillade han, när jag besöker USA kallar jag mig inte konservativ.

Den allra märkligaste förvandling av någon svensk politisk term under de senaste hundra åren har nog ordet ”nysvensk” genomgått. Nysvenska rörelsen var på 30-talet den nationalsocialistiska avläggaren i Sverige. Numera är en nysvensk en invandrare.

Även en idé som uppfattas som evig bör ses i sitt sammanhang. När John Stuart Mill pläderade för ökad rösträtt, men inte för barbarer, kan det verka omotiverat odemokratiskt, enligt ett inlägg på DNs kultursida. Men Indien på den tid då han mellan klockan 9 och 15 på vardagarna svarade för det brittiska kolonialstyret på East India Office i London – utan att någonsin besöka Indien – var ett land med änkebränning. Inte heller Sverige skulle förmodligen med nivån på kunskaper och attityder i mitten av 1800-talet ha varit moget för fulländat folkstyre.

Finns det någon som tror att ett samhälle med kannibaler skulle bli bättre genom att enbart införa den svenska grundlagen?

Mill pendlade mellan ratio och universalitet, mellan att vilja ge förnuftet största möjliga utrymme och största möjliga folkliga inflytande.

Stora ekonomiska resurser och grupptillhörighet kan även idag undergräva likhet inför lagen. Ett för mig näraliggande exempel är patentlagstiftningen, där innehavaren av ett värdefullt patent inte alltid har råd att beivra patentintrång och därför inte får betalt för sin uppfinning. Talande är, att i t ex USA tjänar jurister mer på patent än innovatörerna. Äganderätt som fungerar bara för de stora och mäktiga är tom liberalism. Där finns växtplats för en kapitalistisk nomenklatura.

Ska vi då ge upp, och låta var och en kalla sig själv och allt annat i politiken för vad som helst? Det vore att totalt avintellektualisera politiken.

Varför inte försöka med följande?

Det är svårt att diskutera färger med en färgblind. Moralblind kan man kalla den som inte ser när en diskussion ytterst handlar om rätt och fel.
Ett specialfall är statsblindhet. Det är när gränsen mellan statens makt och individens frihet inte uppfattas som i grunden etisk, eller ens ha etiska inslag.

Det är lika meningsfullt att diskutera politik med en statsblind som färgval med en färgblind.

Det betyder inte att den som inte är statsblind nödvändigtvis är liberal. Även en taliban har en stark moralisk övertygelse, ehuru grobiös, som jag ser det. Men den som är statsblind förmår inte ens se detta, utan tror att det är blott fråga om någon slags kulturell eller social egenhet.

Den statsblinda västerlänningen, som inte uppfattar varför hon är och varför hon bör vara så fri som hon är, eller friare, hon styrs av en idélös pragmatism och blir lätt ett offer för omständigheterna.

Man behöver inte vara liberal för att fråga om något är lönsamt. Att fråga om någon är liberal kanske inte lönar sig. Men att fråga ”Är du statsblind, min vän?” - det är liberalt.
Carl-Johan Westholm