Erik Anners, redaktör och ansvarig utgivare av Svensk Tidskrift 1957-79 – i 22 av dess första 100 år.
-------------------------------------------------------------------------------
Faktaruta (ur Vem är det 1997):
Erik Anners, 1916-1997, var redaktör och ansvarig utgivare för Svensk Tidskrift 1957-79. Han var ordförande i Heimdal 1943-44, i Sveriges Konservativa Studentförbund 1944-48, landstingsman i Uppsala län 1958-63 och ledamot i riksdagens andra kammare 1963-64.
Han var professor i rättshistoria med romersk rätt i Uppsala 1964 och i rättshistoria vid Stockholms universitet 1967-81.
Bland hans utgivna skrifter märks doktorsavhandlingen Hand wahre Hand (1952), Äganderätt och handelsintresse (1960), Den karolinska militärstraffrätten och Peter den stores krigsartiklar (1961), Humanitet och rationalism (1965), Den socialdemokratiska maktapparaten (1976), Den europeiska rättens historia 1-2 (1975, 1980), Från lagtolkning till lagstiftning. Högsta domstolen och godtrosförvärvaren (1989), Istorija Evropei Skogo Prava (1994), Euroopa Öiguse Ajalugu (1995).
-------------------------------------------------------------------------------

Sverige på 1960-talet

När Erik Anners satt i riksdagen i början av 1960-talet hade TV bara en kanal. I en utfrågning före ett val av O-na Orup, Olivecrona och Ortmark hade kommunistledaren Hilding Hagberg på frågan hur han såg på våldet vid Berlinmuren (som hade börjat byggas den 13 augusti 1961) svarat: ”Vilket våld?”
Läget för oppositionen var besvärligt. Det räckte inte med att vinna ett val till andra kammaren. Det eftersläpande valresultat i första kammaren, som förnyades med en åttondel varje år, när landstingen valde ledamöter, gynnade sittande regering, då det största partiet blev något överrepresenterat.
Det var en tid, då inte bara folkpartiledaren professor Bertil Ohlin (titlar användes alltid) undvek ordet ”borgerlig”. Ledarna för ”de icke-socialistiska partierna” ville inte framträda gemensamt på foton i pressen. Så var det inte heller så länge sedan som centerledaren, juris doktor Gunnar Hedlund, avgått som minister i koalitionsregeringen mellan socialdemokrater och bondeförbundare 1957. Ett av de sista handslagen mellan dr Hedlund i Rådom och statsministern gällde pensioner; full statsrådspension infördes och utgick efter sex år. Den röd-gröna koalitionen hade varat 1951-57.
Tage Erlander hade varit statsminister sedan 1946, och skulle avgå först 1969. Det är som om Fredrik Reinfeldt skulle sitta till 2029.
Tjänstepensionsfrågan hade hjälpt socialdemokratin både i folkomröstningen 1957 och i valen 1958, 1960 och 1962 och skrämt de borgerliga partierna till tystnad. Men likt högerledaren Jarl Hjalmarsson, som inte kunde låta bli att diskutera den tabubelagda neutraliteten, och därför förklarades som en säkerhetspolitisk risk av regeringen, kom dennes efterträdare Gunnar Heckscher att trampa i det inrikespolitiska getingboet ATP försommaren 1964. Heckscher aktualiserade en ändrad ATP – och det blev som folkpartiledaren ursinnigt förutspådde i en snabb reaktion: nu skulle hela oppositionen anklagas för att riva upp ATP och försämra för pensionärerna igen. Valet 1964 blev en framgång för regeringen.
”Stärk oppositionen. Välj folkpartiet!” kunde man läsa på en valaffisch 1966 – en uppmaning som omtolkades av DN:s kåsör Red Top till ”Stärk oppositionen. Svälj folkpartiet!” Kommunalvalet 1966 blev en stor framgång för oppositionen – den stärktes.
”Låt dom inte bli för mäktiga” – det var Bertil Ohlins råd till sina valarbetare att använda som främsta argument.
Under åren 1960-80 fördubblades den offentliga sektorns andel av svensk ekonomi från en till två tredjedelar.
Erik Anners var likt ”hr Ohlin” (som också var en möjlig titulatur) professor och politiker. Men han var inte nationalekonom som denne, eller statsvetare, som Heckscher, utan jurist. Och hade inte beteckningen ”utomparlamentariska aktiviteter” fört tanken till stenkastande demonstranter, så hade den passat för det mesta av denne lärde mans politiska insatser. Den kanske viktigaste var som ansvarig utgivare av Svensk Tidskrift i 22 av dess första 100 år.
Tre saker framgår inte av den text som han lät publicera i ”Vem är det 1997”.

Framstegsvänlig konservatism

Han kallade sig gärna för ”socialkonservativ”, inte värdekonservativ, och Svensk Tidskrift hade under sitt namn på omslaget under hans tid som redaktör orden ”Framstegsvänlig konservatism”. Det kunde ju verka som att han tyckte att det också fanns icke framstegsvänlig konservatism, och det var precis vad han tyckte.

Mot Moskva

Det andra som inte står i Vem är det 1997, och länge var fördolt, hänger ihop med samarbetet med fil dr Thede Palm, som en längre tid senare också var med i redaktionen för Svensk Tidskrift. Denne hade 1943 börjat på den militära underrättelsetjänsten, och med Tage Erlanders samtycke och kanske på dennes initiativ blivit dess chef 1946 – Palm var ju Lundastudent liksom Erlander. Thede Palm på T-kontoret (så kom verksamheten att kallas internt, efter chefen Thede) knöt till sig Erik Anners som nära medarbetare under några år. En av Olof Palmes första beslut som statsminister var att avskeda Thede Palm.
En annan av Erik Anners vänner blev Alvar Lindencrona, Thule- (Skandia) chefen, som även hade den hemliga rollen som ansvarig för osynliga ”Stay behind”, den planering av hur näringslivet skulle agera i händelse av en sovjetisk ockupation. Detta ledde till att Erik Anners fick många intressanta internationella kontakter.
”Europatanken” var för honom i tiden och rummet näraliggande. Att Europas stater skulle samarbeta för att förhindra ett nytt krig var det primära, de ekonomiska och politiska skälen kom i andra hand.

Till Moskva

Det tredje som inte heller syns i Vem är det 1997, men som förklarar varför hans rättshistoriska verk också nämns med rysk och estländsk titel, är att han senare fick dessa översatta och utgivna österled. Och inte bara översatta. De lästes, och han blev en auktoritet.
Erik Anners politiska karriär nådde aldrig partiledarnivå, även om han berättade för mig att Marcus Wallenberg (farfar till nuvarande) uppmanat honom att söka bli ledare. I början av 1960-talet framträdde han regelbundet som högerpartiets representant i TV-programmet Nya kammaren, där de andra yngre politikerna var Olof Palme, C H Hermansson, Gunnar Helén och Thorbjörn Fälldin, alla sedan partiledare.
Inte heller kom han att hämtas av några regeringslimousiner i Stockholm. Chaufförerna till dessa öppnade istället dörrarna i Moskva, dit han kallats. Den sista generationens styrande ryska kommunister lyssnade på en som socialdemokrater i Sverige betraktade som ärkereaktionär; de visste var de hade honom. Gorbatjov kunde inte på samma sätt veta vad en socialdemokrat då stod för. Var det ekonomisk demokrati och politisk romantik? Då tog de hellre råd av en rättslärd än av en rättänkande.

Forum för Borgerlig Debatt

Min egen kontakt med Erik Anners och hans verksamhet inträffade för mig så tidigt som omkring år 1963. Någon gång då stack en FPU-ombudsman från Borlänge några A-4 häften i handen på en snart 16-årig ordförande i Liberal ungdom i Orsa. De handlade om aktuella politiska frågor, utgivna av ”Forum för Borgerlig Debatt”.
Jag visste då inte att skrifterna från Forum för Borgerlig Debatt, de första kom ut 1957, hade personalunion med Svensk Tidskrift. Än mindre att skriftserien skulle byta namn 1967 till Forum för Samhällsdebatt, och upphöra 1979, samma år som mannen bakom, Erik Anners, slutade som redaktör och ansvarig utgivare för Svensk Tidskrift (se not).
Jag kom att träffa Erik Anners på 1980-talet. Första gången var troligen när han frågade mig, som då var chef för Näringslivets Ekonomifakta, om Ekonomifakta kunde ge ett bidrag till ett internationellt seminarium om Sovjetunionens ekonomi. Det låg inte i huvudfåran för vårt uppdrag, men i andemeningen. Det kom att hållas en dag i Orangeriet i Linnéträdgården i Uppsala. Erik Anners inledde och sedan talade några ryska ekonomer. Det var inte bara snön i Uppsala som tinade.

Frihet och Framsteg

Vid sidan av skriftutgivning organiserade Erik Anners möten med politiker ur olika läger och med ledande näringslivsföreträdare. Det skedde i regi av Stiftelsen Frihet och Framsteg, som han samlade in pengar till, och som han på slutet bad mig ta över. Han ville att jag (som då var VD i Företagarna) skulle se till att de kvarvarande begränsade medlen (stiftelsekapitalet) användes till tänkta syften, anpassade för den aktuella politiska situationen. Medan Erik hade en friare ställning, och hade en annan position, kom jag att prioritera annat. Stiftelsen finns sovande kvar.
Som några av Eriks sista aktiviteter kommer jag ihåg hur han i olika formationer samlade några yngre politiker, både socialdemokrater och borgerliga i skilda möten, för att diskutera svensk ekonomi och politik. De var inte många men de tillhör idag de ledande, en kom att ingå i den socialdemokratiska regering som tillträdde 1994.
Erik Anners blev upptagen intellektuellt, emotionellt och i handling av Ryssland. Han berättade att privat egendom i västerländsk mening knappast fanns i Ryssland före 1917 heller. Det var staten, tsaren, som ägde marken. Men den svenske juristen var optimistisk. För första gången är det nu en ledare i Kreml som också har juridisk skolning; Gorbatjov fattar det här med egendom och rätt.
Förresten, sa Erik, det finns ett talesätt att komma ihåg. ”I Ryssland är det aldrig så bra som det sägs, men inte heller så dåligt som det påstås”. Det kan man ju säga om varje land, genmälde jag. Visst, sa Erik, men om Ryssland pratas det ofta mer än om andra länder.

”Den socialdemokratiska maktapparaten”

”Vi är emot statlig och privat maktkoncentration” – den formuleringen hörs numera sällan, men den var Thorbjörn Fälldins vinnande budskap mot löntagarfondsförslaget, och som bar honom fram till statsministerposten 1976.
Det var till den valrörelsen som Erik Anners gav ut ”Den socialdemokratiska maktapparaten”, med slående teckningar av Kreabs Jan-Erik Ander. Maktapparaten som en ångvält var så talande att Svenska Arbetsgivareföreningens Sture Eskilsson såg till att en sådan tillverkades och visades runt för allmänheten.
I Storbritannien hade Tories redan under 1950-talet lanserat tankar om ”property owning democracy”, som den svenske högerledaren Jarl Hjalmarsson översatte till ”egendomsägande demokrati” eller ”ägardemokrati”. Det blev en viktig fråga också för Erik Anners, som så sent som 1983 var en av författarna till pamfletten ”Personliga investeringskonton: ett sätt att främja trygghet, valfrihet och jämlikhet”.
En inkomst- och egendomsfördelning som folkflertalet upplever som omotiverad underminerar i längden både ekonomin och demokratin, och det var också en underströmning som så småningom förde upp löntagarfondsförslaget till ytan. Bättre att förekomma än förekommas, menade rättshistorikern.
På Erik Anners politiska agenda fanns både borgerlig samling och samling över blockgränserna. Det kan ju verka märkligt; antingen är man för konfrontation mellan borgare och sossar, eller för konsensus över blocken. Men i ett större perspektiv, och på längre sikt, är det enklare för en betraktare som inte är beroende av ett partimaskineris avlöningskuvert, att se till innehållet och inte till formerna.

Ord som ännu bär

Därför kunde Erik Anners förena rättshistorisk patina med politikens patos. I Svensk Tidskrift skrev han 1982 om Demokratin och rättsstaten (som även ingår i tidskriftens samlingsvolym från detta år ”Demokratins villkor”). Det är ord som fortfarande har sin bäring, och Erik får avsluta denna exposé:
”Parallellen med modern socialistisk skatterätt och skattesystemet i 1600-talets envåldsstat blir än klarare om man erinrar sig att enligt 1600-talets skatterättsliga åskådning skulle skattebonden endast få behålla så mycket av gårdens avkastning att det räckte till nödtorftig försörjning för honom och hans familj.
Vi kanske kommer tillbaka dit igen. För några år sedan framfördes från socialdemokratiskt håll den tanken att grundprincipen för skatterätten borde vara att all inkomst egentligen tillhörde det allmänna och att vad den skattskyldige fick behålla rätteligen var ett medgivande från det allmänna om bidrag till personliga utgifter. Eftersom socialdemokraterna deklarerat att de tänker ta oss ur den nuvarande krisen genom höjda skatter är det inte otroligt att vi får fler hårresande socialistiska principförslag på skattepolitikens områden.
Men kollektivt straff- och skatteansvar, generalklausuler med godtycket i högsätet och skatteuttag till (och över) utplundringens gräns är oförenliga med en rättsstat och undergräver därmed demokratin. Folkstyret måste bygga på medborgarnas frivilliga och spontana lojalitet gentemot det allmänna. Med tvånget som huvudprincip kan demokratin inte fungera. Då förvandlas medborgaren till undersåte – och reagerar därefter.
Det är märkligt att socialdemokraterna med sin en gång starka och levande känsla för demokratins ideal och förutsättningar inte har förstått hur illa den svenska rättsstaten och därmed den svenska demokratins förmåga att fungera skadats genom deras skattepolitik.”
Carl-Johan Westholm

Not. Om Forum för Borgerlig Debatt
Forum för Borgerlig Debatt, FBD, hade ett eget kansli på Drottninggatan, där Carl Swartz var chef. Vi gav ut informationsbrev i olika ämnen och hade ett antal studiegrupper runt om i landet. Dessa sökte vi organisera som "troikor" med företrädare för högern, folkpartiet och centerpartiet. När verksamheten var som mest omfattande 1965-66 fanns grupper på mer än 40 platser. Östen Bohlin, som var verksam där 1963-67, hade som främsta uppgift att rekrytera ledare för dessa grupper och leda diskussioner kring gemensamma borgerliga lösningar. Verksamheten fortsatte på detta sätt, dock med minskade resurser, under resten av 1960- och 1970-talen. I styrelsen fanns företrädare för de tre partierna. 1967 bytte stiftelsen namn till Forum för Samhällsdebatt (FSD). "Borgerlig" borde undvikas som beteckning för verksamheten.

En nystart för FSD kom 1982. Då skrev Erik Anners, Assar Lindbeck och Östen Bohlin om riskerna med löntagarfonder. Efter det årets valförlust startade en aktiv verksamhet i riksdagen. Samtliga borgerliga riksdagsledamöter inbjöds varje riksdagsår till seminarier i aktuella ämnen. Som inledare engagerades ledande ekonomer och samhällsvetare från näringslivet eller universiteten.

Inför varje riksdagsval 1985-1991 redovisades de borgerliga partiernas gemensamma förslag i utskotten. Dessa häften distribuerades till de borgerliga partiernas valarbetare. Kristdemokraterna deltog fr.o.m. 1985 i verksamheten.

Inför 1991 års val, då FSD hade större resurser än tidigare, gjordes utredningar om bl.a. sjukvårds- och bostadspolitik. Under hela denna period samarbetade Erik Anners och Östen Bohlin och en aktiv styrelse med medlemmar från de tre (fyra) borgerliga partierna.

Efter valförlusten 1994 fortsatte verksamheten, nu med viss tyngdpunkt på att summera erfarenheterna från åren 1991-1994.(Uppgifter av Östen Bohlin).