Diskussionen mellan statsminister Reinfeldt och organisationen Svenskt Näringsliv om vem som företräder ett allmänintresse och vem som är ett särintresse har hamnat i en återvändsgränd, delvis beroende på oklarheter vad orden betyder. Dessutom har ”allmänintresse” en positiv klang, medan ”särintresse” låter negativt.

En organisation som företräder en grupp kan inte förneka att den företräder en grupp. Den kan naturligtvis hävda att dess krav är bra även för andra. Men hur ska en näringslivsorganisation kunna göra sig fri från anklagelser om att representera ett särintresse?

Svaret är att skilja mellan gruppintressen och särintressen. Ett gruppintresse företräds av organiserad grupp, som har synpunkter på hur gruppen bör behandlas av lagstiftare och allmänna opinionen. Alla organisationer för särskilda kategorier av verksamheter kan därför sägas vara gruppintressen. Aktiviteter för att företräda den egna gruppen kan variera från det minsta, som en kontaktadress, till att ha en stor organisation med fast anställda lobbyister som bevakar riksdag och regering.

Gruppintressen – och lobbying – är i sig inget vare sig bra eller dåligt, lika litet som t ex att använda telefonen är bra eller dåligt. Allt beror på vad som sägs, dvs innehållet.

En grupp som enbart har som mål att verka för att lagstiftaren inte diskriminerar den egna gruppen, och inte kräver favörer på andra gruppers bekostnad, den är ett gruppintresse, men inget särintresse.
En grupp som däremot kräver privilegier, dvs fördelar som andra betalar genom skatter och lagar, den kan däremot ses som ett speciellt slags gruppintresse: ett särintresse. Ett bevakande Sverige.

Ett exempel är regioner, yrkeskategorier, ålderskategorier, etc och företag eller branscher som kräver statsbidrag eller lägre skatter än andra och där skattelättnaderna inte kan förväntas finansiera sig själva genom att skapa ökade beskattningsbara inkomster. Dessa grupper vill använda statens tvångsmakt för att ge förmåner till sig själva.

Finns det då inga särintressen som är motiverade, dvs av goda skäl får fördelar av staten på andras bekostnad? Jo, grupper som hamnat på livets skuggsida, och som av olika skäl inte kan försörja sig själva, hör dit. Dessa grupper kan heller aldrig av egen kraft tvinga en politisk majoritet att ge dem favörer. De kan inte heller strejka som en nyckelgrupp och lamslå en produktion. De måste lita till flertalets empati.

Flertalets medkänsla med andra är ett uttryck för allmänintresset. På samma sätt som de som motarbetar diskriminering även av den egna gruppen också företräder ett allmänintresse.

Allmänintresset är svårt att entydigt beskriva. Men ofta uppfattas det som självklart av de flesta när det testas i aktuella situationer.

Organiserade gruppintressen är nödvändiga för en fungerande demokrati. De är ett mellanled mellan folket och dess valda representanter. Om de får plats i regering och riksdag på grund av sin position är de uttryck för en informell korporatism, och kan antas driva särintressen. Mussolinis Italien och Francos Spanien hade en konstitutionell korporatism, med särskilda platser i den lagstiftande församlingen reserverade för och utsedda av företagare, fackföreningar m fl.

Näringslivet och dess organisationer kan bäst främja sin sak genom att informera allmänheten om marknadsekonomin och dess principer, tillämpa dem själva, och vara de första som ser svagheter i och möjligheter till förbättringar av regelverket. Då uppfattar de flesta att detta oundvikliga gruppintresse verkar i det möjliga allmänintressets bästa anda. Fri företagsamhet är bra för Sverige, ett skapande Sverige.

Carl-Johan Westholm
Vice ordf i UppfinnarKollegiet, tidigare VD i Ekonomifakta, Företagarna och Svensk Handel