Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
juni 2019 (1) maj 2019 (1) mars 2019 (2) februari 2019 (1) december 2018 (1) november 2018 (2) september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
En from muslim och klar liberal
Recension i Frisinnad Tidskrift 7/2011 av Mustafa Akyol: Islam without Extremes. A Muslim Case for Liberty (Norton, N.Y., London, 2011)
En dag när jag var åtta år, skriver Mustafa Akyol, upptäckte jag i farfars bibliotek en bönbok. Den hade på sin baksida tre citat. De två första från Koranen, varav ett rörde mig mycket: ”Den som gav dig öron och ögon och hjärta, det är inte för mycket begärt att du tackar för det”. Jag förstod för första gången att detta inte var självklart, skriver Mustafa Akyol.

Men det tredje citatet, från Hadith (en slags apokryfer och katekes), störde åttaåringen lika mycket. Där stod: ”Om dina barn inte börjar bedja när de är tio år, slå dem.”

Den åttaårige Mustafa blev förfärad. Hans farfar var en snäll man, och skulle aldrig tala till honom på det sättet. Farfar tröstade honom; det där var bara avsett för ouppfostrade barn, dessutom för deras eget bästa.

Men Mustafa frågade sig varför Gud skulle tvinga människor att lära sig bedja regelbundet, och med slag om det skulle behövas. Det föreföll inte bra grymt utan också oklokt. Att tvinga någon till en religiös handling kan aldrig ge en uppriktig religiositet. Skulle inte en bön bli meningslös om den bads, inte för att skapa kontakt med Gud, utan för att undvika att bli slagen i ansiktet?

Trettio år har passerat sedan den åttaårige Mustafas sommarvistelse hemma hos farfar och dennes bibliotek. Jag ställer mig fortfarande dessa frågor, skriver han i sin uppmärksammade bok Islam without Extremes. Samma frågor gnager idag i sinnena hos miljoner andra muslimer och även hos andra. Är islam en religion av tvång och förtryck? Eller är den förenlig med frihetens idé; att människor har kontroll över sina liv och är fria att vara religiösa, irreligiösa eller vad de nu önskar tro eller inte tro på?

Det finns många goda skäl att ställa sig dessa frågor, menar Mustafa Akyol. Islamiska samhällen idag är inte precis frihetens bålverk. I extrema fall, som Saudi Arabien, finns Mutawwa´i, en religiös polis som patrullerar på gatorna för att förhindra beteenden som de finner o-islamiska. Om du är på gatan vid bönetiderna, och inte är verkar gå till närmaste moské, kan de religiösa poliserna vifta med batonger för att få dig dit. De kan också tvinga saudiska kvinnor att täcka hela sin kropp med kläder, och även avbryta ett vänligt samtal mellan personer av olika kön.

Förnuft kontra rigiditet

Men islam har inte alltid varit så. Enligt Mustafa Akyol var det som hände efter Muhammeds död 632 det avgörande. Det blev då ett medeltida krig mellan idéer. En skola försvarade förnuftets roll; människorna var skapade med förnuft och hade rätt och skyldighet att använda det i tolkningen av Koranen. Andra menade att inget nytt kunde framkomma; det gällde istället att noga följa varenda föreskrift, alla lika viktiga, i Koranen. Det var denna senare rigida riktning som blev dominerande. Ju mer handeln med yttervärlden avtog, desto mer avtog också det självständiga tänkandet.

Det ottomanska imperiets elit – Akyol är turk och bor i Istanbul – började på 1600-talet importera västerländska idéer. Men denna omvärldsorientering nådde aldrig de breda folklagren.

Sharia ursprungligen närmast ett slags rättsvisebegrepp

Akyols bok är en välgörande upplysning för en västerlänning som enbart följer nyheterna, läst delar av Koranen och med ytlig kunskap om islams historia. Shariah t ex, som i media förefaller vara en slags medeltida gammaltestamentlig öga för öga, tand för tand-justis med generellt kvinnoförtryck som religiöst grundat tonläge, är enligt Akyol från början något annat. Det betyder ”vägen” eller ”stigen” och är närmast ett slags rättsvisebegrepp, som utarbetades av lärda och inte av staten. En gång var kvinnornas ställning bättre, och människorna friare där än i de flesta andra länder. Men kulturen har stagnerat, blivit inåtvänd, och fientlig mot allt nytt. Breda folklager har i skräck för religiös förbannelse i en eftervärld skapat ett mindre helvete för alla som vill avvika genom sin individualitet och särart, med sina egna tankar i denna värld. Islam har blivit politik lika mycket som religion, en världsåskådning lika mycket som en livsåskådning.

Renläriga ateister och extremt renläriga religiösa

Men, betonar Mustafa Akyol, en muslim bör skilja mellan föreskrifter som var tidsbundna och de som inte är det. Man skulle kunna tillägga, att religiösa ledare för alla de tre religioner som stammar från Abraham, judendom, kristendom och islam, som främsta uppgift borde markera, att dels erkänna att denna skillnad finns mellan temporära föreskrifter och eviga löften, dels klargöra vad som är det ena och andra. Det är ju detta som förenar de extremt renläriga religiösa med de extrema ateisterna, nämligen att ingendera sidan gör denna skillnad; de förra anser allt lika sant och viktigt, de senare allt lika osant och oviktigt.

Jag kom att lyssna till Mustafa Akyol vid en konferens om nationalism och frihet som Mont Pelerin Society anordnade i Istanbul i början av oktober (ett klassiskt liberalt sällskap startat 1947 av F A Hayek). Mustafa Akyol talade med sällsynt enkelhet, skärpa och sympati. Han är kolumnist för två turkiska dagstidningar och skriver också i ett antal västerländska kvalitetstidningar.

Han ser Turkiet som en brygga till frihet och framtid för folk med islams religiösa tradition. Islam behöver inte vara något extremt. Som det står på försättsbladet, ”övertygande och inspirerande är hans bok en desperat nödvändig intellektuell grund för att förena och försona islam och frihet”.

Mustafa Akyol är en from muslim, och en klar liberal. Hans bok förtjänar att ges ut på svenska.

Carl-Johan Westholm