En dag när jag var åtta år, skriver Mustafa Akyol, upptäckte jag i farfars bibliotek en bönbok. Den hade på sin baksida tre citat. De två första från Koranen, varav ett rörde mig mycket: ”Den som gav dig öron och ögon och hjärta, det är inte för mycket begärt att du tackar för det”. Jag förstod för första gången att detta inte var självklart, skriver Mustafa Akyol.

Men det tredje citatet, från Hadith (en slags apokryfer och katekes), störde åttaåringen lika mycket. Där stod: ”Om dina barn inte börjar bedja när de är tio år, slå dem.”

Den åttaårige Mustafa blev förfärad. Hans farfar var en snäll man, och skulle aldrig tala till honom på det sättet. Farfar tröstade honom; det där var bara avsett för ouppfostrade barn, dessutom för deras eget bästa.

Men Mustafa frågade sig varför Gud skulle tvinga människor att lära sig bedja regelbundet, och med slag om det skulle behövas. Det föreföll inte bra grymt utan också oklokt. Att tvinga någon till en religiös handling kan aldrig ge en uppriktig religiositet. Skulle inte en bön bli meningslös om den bads, inte för att skapa kontakt med Gud, utan för att undvika att bli slagen i ansiktet?

Trettio år har passerat sedan den åttaårige Mustafas sommarvistelse hemma hos farfar och dennes bibliotek. Jag ställer mig fortfarande dessa frågor, skriver han i sin uppmärksammade bok Islam without Extremes. Samma frågor gnager idag i sinnena hos miljoner andra muslimer och även hos andra. Är islam en religion av tvång och förtryck? Eller är den förenlig med frihetens idé; att människor har kontroll över sina liv och är fria att vara religiösa, irreligiösa eller vad de nu önskar tro eller inte tro på?

Det finns många goda skäl att ställa sig dessa frågor, menar Mustafa Akyol. Islamiska samhällen idag är inte precis frihetens bålverk. I extrema fall, som Saudi Arabien, finns Mutawwa´i, en religiös polis som patrullerar på gatorna för att förhindra beteenden som de finner o-islamiska. Om du är på gatan vid bönetiderna, och inte är verkar gå till närmaste moské, kan de religiösa poliserna vifta med batonger för att få dig dit. De kan också tvinga saudiska kvinnor att täcka hela sin kropp med kläder, och även avbryta ett vänligt samtal mellan personer av olika kön.

Förnuft kontra rigiditet

Men islam har inte alltid varit så. Enligt Mustafa Akyol var det som hände efter Muhammeds död 632 det avgörande. Det blev då ett medeltida krig mellan idéer. En skola försvarade förnuftets roll; människorna var skapade med förnuft och hade rätt och skyldighet att använda det i tolkningen av Koranen. Andra menade att inget nytt kunde framkomma; det gällde istället att noga följa varenda föreskrift, alla lika viktiga, i Koranen. Det var denna senare rigida riktning som blev dominerande. Ju mer handeln med yttervärlden avtog, desto mer avtog också det självständiga tänkandet.

Det ottomanska imperiets elit – Akyol är turk och bor i Istanbul – började på 1600-talet importera västerländska idéer. Men denna omvärldsorientering nådde aldrig de breda folklagren.

Sharia ursprungligen närmast ett slags rättsvisebegrepp

Akyols bok är en välgörande upplysning för en västerlänning som enbart följer nyheterna, läst delar av Koranen och med ytlig kunskap om islams historia. Shariah t ex, som i media förefaller vara en slags medeltida gammaltestamentlig öga för öga, tand för tand-justis med generellt kvinnoförtryck som religiöst grundat tonläge, är enligt Akyol från början något annat. Det betyder ”vägen” eller ”stigen” och är närmast ett slags rättsvisebegrepp, som utarbetades av lärda och inte av staten. En gång var kvinnornas ställning bättre, och människorna friare där än i de flesta andra länder. Men kulturen har stagnerat, blivit inåtvänd, och fientlig mot allt nytt. Breda folklager har i skräck för religiös förbannelse i en eftervärld skapat ett mindre helvete för alla som vill avvika genom sin individualitet och särart, med sina egna tankar i denna värld. Islam har blivit politik lika mycket som religion, en världsåskådning lika mycket som en livsåskådning.

Renläriga ateister och extremt renläriga religiösa

Men, betonar Mustafa Akyol, en muslim bör skilja mellan föreskrifter som var tidsbundna och de som inte är det. Man skulle kunna tillägga, att religiösa ledare för alla de tre religioner som stammar från Abraham, judendom, kristendom och islam, som främsta uppgift borde markera, att dels erkänna att denna skillnad finns mellan temporära föreskrifter och eviga löften, dels klargöra vad som är det ena och andra. Det är ju detta som förenar de extremt renläriga religiösa med de extrema ateisterna, nämligen att ingendera sidan gör denna skillnad; de förra anser allt lika sant och viktigt, de senare allt lika osant och oviktigt.

Jag kom att lyssna till Mustafa Akyol vid en konferens om nationalism och frihet som Mont Pelerin Society anordnade i Istanbul i början av oktober (ett klassiskt liberalt sällskap startat 1947 av F A Hayek). Mustafa Akyol talade med sällsynt enkelhet, skärpa och sympati. Han är kolumnist för två turkiska dagstidningar och skriver också i ett antal västerländska kvalitetstidningar.

Han ser Turkiet som en brygga till frihet och framtid för folk med islams religiösa tradition. Islam behöver inte vara något extremt. Som det står på försättsbladet, ”övertygande och inspirerande är hans bok en desperat nödvändig intellektuell grund för att förena och försona islam och frihet”.

Mustafa Akyol är en from muslim, och en klar liberal. Hans bok förtjänar att ges ut på svenska.

Carl-Johan Westholm