Skrivelse 2012-01-18 från UppfinnarKollegiet
Till Näringsminister Annie Lööf
Angående regeringens kommande innovationsproposition


Som ett underlag till regeringens kommande innovationsproposition publicerade Vinnova och PRV i oktober 2011 en rapport, ”Kartläggning och analys av det offentliga stödsystemet för hantering av företags immateriella tillgångar”.

Var uppdraget för Vinnova och PRV rätt formulerat? Upphovsrätt och inte minst patentskyddet är både omdiskuterat (av jurister), ifrågasatt (av fildelare) och ansett otillräckligt (av innovatörer).

Ett bredare grepp behövs. Det är ingen tillfällighet att företag likt IKEA och H&M blivit svenska världssuccéer. Hade de från början krävt om så bara en procent av dagens värde för att kunna testa sina affärsidéer, hade de troligen stupat på kapitalbrist i starten.

TetraPak kunde vara olönsamt i två decennier, därför att en stor familjestyrd bank i Stockholm trodde på ägarna och lånade ut investeringskapital.

För en innovatör, som kan utveckla sin idé under kort tid och till ringa kostnader, är patentsystemet någorlunda effektivt. Problemet uppstår om produkten kräver lång utvecklingstid och stort kapital. Antingen blir idén ett tekniskt misslyckande; ett inte ovanligt öde. Eller så blir produkten en teknisk succé och starkt efterfrågad; då gäller det att ha råd att försvara den mot intrångsmakare, ofta stora företag, som brukar erbjuda en spottstyver, om de inte från början satsat på att innovatören inte har råd med långa dyra civilmål, och därför kan köras över direkt.

Tekniska framsteg blir på så sätt kommersiella framgångar för tillverkare, underlättar vardagen för många, men kan försätta den belånade innovatören i konkurs.

Om detta har PRVs och Vinnovas rapport inte mycket att säga. Än mindre om något för ett litet land ännu allvarligare. Sverige är känt för sina idérika forskare och entreprenörer. Om inte den yppersta eliten av dessa också har rimliga villkor för arbete och kapital, då förlorar vi alla.

En forskare på Nobelpristagarnivå har uppslag, som kan ge miljardinkomster till både forskaren och skatteverket - men dessa inkomster ligger som regel långt framåt i tiden, kanske tio-tjugo år. Det tar tid att arbeta med en idé, för tillverkare att nappa på den, och tid att sälja in den.

Sannolikheten är inte stor att denna forskare kan låna upp pengar på marknaden. Riskkapitalbolag tar ogärna långa risker med andras idéer; de arbetar med färdiga företag som de rationaliserar och sedan säljer efter några få år.

Det blir inte lättare för en forskare som dessutom kan förväntas – om resultaten blir bra – att bli indragen i rättegångar om patentintrång. Här är riskbedömningen enkel: ju värdefullare patent, desto svårare att få betalt. De stora tillverkande företagen i olika länder finner det billigare att processa än att betala innovatörens företag licenspengar. Marknadens osynliga hand (ibland skymtad i karteller) blir som en knytnäve mot innovatören.

Entreprenörer utmärks av att ta risker, heter det ofta. Men verkligheten är att idérikedom inte självklart samvarierar med riskbenägenhet. De mindre riskbenägna innovatörerna drar sig ur på ett tidigt stadium.

Det har talats för mycket om att entreprenörer älskar risker. Alla entreprenörer har idéer och drivkraft, men de flesta tar inte vilka risker som helst.

Företag i Sverige kan alltid vara konkurrenskraftiga. Det är bara att betala löner lägre än omvärldens. Men som framlidne ekonomiprofessorn Erik Dahmén ständigt underströk: det är utvecklingskraften som avgör levnadsstandarden.
Ska svenska löntagare och företagare säkra sin standard, då måste risktagandet minska för lovande men osäkra projekt på högsta teknologiska nivå, som kan värderas först efter stora ekonomiska satsningar efter lång tid.
Det måste vara möjligt och lockande för en forskare att under rimliga villkor kunna utveckla sina idéer utan att vara anställd av staten eller ett storföretag. Utan detta alternativ kommer ett antal idéer, lika sällsynt intressanta som osäkra, aldrig att prövas.
Därför krävs att tidskrävande, tekniskt avancerade och kommersiellt framgångsrika innovationer ger ersättning till skaparen.

Man brukar från tid till annan höra om den ”svenska paradoxen”: att vi i Sverige är bra på innovationer men inte på att tillvarata resultaten. Sverige ligger i topp på innovationer men tyvärr inte på patentförsvar. Patentintrång behandlas uteslutande i kostsamma och påfrestande civilrättsliga processer. Det gör det ofta omöjligt för en resurssvag men idérik forskare eller innovatör att få rätt.

Här måste staten ta sitt ansvar. Att hänvisa till att detta är civilmål och att staten inte ingriper i dessa är ett cirkelresonemang. Bankrånare gör också intrång. Banker skulle ha lättare att fälla bankrånare vid domstol än innovationsföretag att få rätt mot stjälande tillverkare med kassakistor som storbanker. Men mot intrång i banker är polisen inte passiv.

Det är också tankeväckande att staten prioriterar att lagföra ungdomar som piratkopierar men inte företag som stjäl idéer.

Det behövs en översyn av de regelsystem som påverkar utfallet av stora affärsmässiga och tekniska idéer. Om dessa regler skulle få en uppmärksamhet som motsvarade bara en tiondel av arbetslöshetsförsäkringens, då skulle efter några år färre behöva utnyttja denna försäkring.

Innovatörer uppskattas, men deras arbetsvillkor måste uppfattas. Vi hoppas att Regeringens utlovade innovationsproposition 2012 utmärks av nytänkande.

UPPFINNARKOLLEGIET som ovan


Dan Brändström, ordförande

Carl-Johan Westholm, vice ordförande