Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
mars 2019 (2) februari 2019 (1) december 2018 (1) november 2018 (2) september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Det stora tåglånet - räddningen för Sveriges järnvägar
DN Debatt den 25 januari 2012
Järnvägen har grovt eftersatt underhåll och starkt ökad efterfrågan. Nuvarande statsfinansiella regelverk försvårar förbättringar. Det blir många försenade, inställda och även urspårade tåg.

Regering och riksdag borde med ett separat beslut låta finansieringen ske vid sidan av det överskottsmål för Sveriges offentliga finanser (totalbalans) på 1 procent som funnits sedan krisen i början av 1990-talet. SJ och Trafikverket borde få ge ut obligationer för att betala upprustningen.

”Den som är satt i skuld är icke fri” blev ett bevingat uttryck av dåvarande finansminister Göran Persson i mitten av 1990-talet. Det kan vara sant. Men det kan också vara sant att den som aldrig sätter sig i skuld kan begränsa sin frihet.

Det krävs i all ekonomi en ständig avvägning mellan utgifter för konsumtion för dagen, och investeringar för framtiden. Att redovisa var sak efter sin karaktär är inte vänster eller höger. Det handlar om att räkna rätt, innan man beslutar det man tycker är rätt.

Karl XV (1859-72) och Oscar II (1872-1907) hade inte haft många nya järnvägar att inviga, med dagens regler för statsbudgeten. Den liberale finansminister J A Gripenstedt (1856-66) fick 1860 riksdagen att besluta att staten skulle lånefinansiera tillkomsten av ett stambanenät. Lånen togs i utlandet. Under flera år var utgifterna för dessa mer än hälften av alla statsutgifter.

Visserligen var den offentliga sektorn inte stor. Men Sverige var ett av Europas fattigaste länder, med hungersnöd 1868.

Beslutet blev lyckosamt. Sverige fick järnvägar, och utan dessa och den införda näringsfriheten hade Sveriges ekonomiska tillväxt 1870-1970 inte blivit den högsta i världen efter Japan. Som bonus mildrades skuldbördan av valutakursförändringarna kring första världskriget.

Hundra år senare kom den socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng (1955-76) att utsättas för en budgetteknisk kritik i Gripenstedts anda av folkpartiledaren Bertil Ohlin (1944-67).

På Strängs tid var statsbudgeten uppdelad i en driftsida och en kapitalsida, dvs en åtskillnad mellan utgifter för konsumtion och för investeringar. Men Sträng såg allt i ett. Ohlin opponerade. Totalbalanseringen gjorde att statens tillgångar oavbrutet ökade, då investeringarna antogs vara lönsamma. Istället menade Ohlin att investeringar kunde lånefinansieras. Avkastningen på dessa borde bli högre än ränteutgiften, och värdet högre än kostnaden.

På regeringarna Fälldins tid 1976-82, med de ekonomiansvariga ministrarna Gösta Bohman och Ingemar Mundebo, försvann denna uppdelning, men även totalbalanseringen - ett stort underskott accepterades.

Sverige var inte ensamt om att ha budgetproblem. Inflationen i världen gjorde att staternas lån ändå blev lättare att betala
.
När Europa tog fler steg mot ökad integration, reglerades varje lands statsfinanser även på EU-nivå. Maastrichtfördraget, som trädde i kraft 1993 som en grund för valutaunionen, hade fem konvergenskriterier. Bl a får underskottet inte överskrida 3 procent av BNP, och den konsoliderade offentliga bruttoskulden inte överstiga 60 procent av BNP.

Men är det bra att behandla utgifter för investeringar och konsumtion på samma sätt? I ett företag skulle ekonomichefen omedelbart få avgå, om hon inte förstod att investeringar som ökar värdet av den framtida förmögenheten ofta kan lånefinansieras, medan långvarig konsumtion på kredit leder till konkurs.

Dagens statsskulder i Europa och USA har inte byggts upp med framsynta investeringar. Att bevara goda statsfinanser i Sverige är viktigt, men att investera i bra järnvägar leder inte till statsbankrutt.

Försvarsobligationerna, 1940 års obligationslån, gavs ut för att stärka försvaret (marknadsförda bl a genom ”Obligationsmarschen” av Lars-Erik Larsson och DN-medarbetaren Alf Henriksson). Järnvägsobligationer - Det stora tåglånet - skulle kunna bli dagens fredstida motsvarighet.

Om staten inte garanterar lånet, räknas troligen inte skulden in i de konsoliderade offentliga finanserna. Räntan blir lägre om staten ställer garanti. I dessa tider borde statligt garanterade järnvägslån kunna bli särskilt billiga, plus att fler sätts i arbete.

Gunnar Sträng hade och Anders Borg har totalfinansiering som ledstjärna. Skillnaden är att den förre ökade statens förmögenhet, medan Borg säljer.

Ideologier ger politiken riktning. Men lånefinansiering av lönsamma investeringar borde inte vara partiskiljande, vare sig i företag eller i staten. Och Sverige är inte bundet av Maastrichtkriterierna.

Carl-Johan Westholm
Vice ordf i UppfinnarKollegiet, f d VD i Företagarna och Svensk Handel