Finns det någon anledning att fundera över vad John Stuart Mill (1806-1873) skulle ha sagt om dagens EU? Ja, varför inte? Han är tillsammans med Adam Smith liberalismens portalgestalt – även om ingen av dem strödde ordet ”liberal” omkring sig som en besvärjelse.

John Stuart lärde sig grekiska vid 3 års ålder av sin far James, kunde latin som tonåring, var inläst på klassikerna, bodde under flera år i Frankrike. Han brevväxlade med Berlinuniversitets grundare Wilhelm von Humboldt och han var i sitt dagliga arbete upptagen med vad som hände i Indien. Han blev sedan, som fadern en gång, till slut högsta chef för East Indian Company, ett kolonialt konglomerat med 200 000 anställda, varav många soldater. Han besökte aldrig Indien, men det låg nära till hands för honom att jämföra Europa med Indien och Kina.

Vad var det som hindrat Europa från att stelna som Kina, frågade han i On Liberty 1859. Det som utvecklat den europeiska familjen av nationer är inte någon överlägsenhet i sig.

Överlägsenheten är istället effekten av den remarkabla mångfalden i karaktärer och kultur. Individer, klasser, nationer har varit extremt olika varandra; de har valt en mängd olika levnadsstilar, var och en har lett till något värdefullt. Vid varje period har de som gått på olika stigar varit intoleranta mot varandra och var och en har trott att det vore utmärkt om resten gått samma som de själva. Men deras försök att inskränka andras utveckling har inte haft någon varaktig framgång och varje särskild egenart har med tiden lyckats påverka och förbättra andra delar i Europa.

Europa är, skrev Mill, helt och hållet beroende av denna pluralism i olika levnadsvillkor för sin framgång och mångsidiga utveckling, men, tillade han, Europa har redan börjat äga denna fördel i en påtagligt lägre grad.

Man bör vara försiktig att med enstaka citat använda respekterade filosofer för något entydigt politiskt ändamål.

Det är inte enheten och enhetligheten i lagstiftningen som behöver vara fel – om vi ska tolka Mill. Det är istället fråga om enhetligheten är en tvångströja för européerna i deras dagliga liv eller ökar deras individuella frihet.

Mills utgångspunkt återfinns på försättsbladet i On Liberty och är ett citat av Wilhelm von Humboldt: ”mänsklig utveckling i sin rikaste mångfald”.

Dessa ord kan förefalla självklara och enkla att uppfatta, men är det inte. Det handlar om ”mänsklig” utveckling, inte ”omänsklig” – barbarer t ex vore inte välkomna, ej heller allt effektivare koncentrationslägervakter. För Mill är kvalitetsdimensionen alltid närvarande. Det märks också i fortsättningen: det är utveckling i sin ”rikaste” mångfald, inte ”fattigaste”.

Mill skulle med förvåning och kraft vänt sig mot det utbredda och kategoriska talet att mångfald alltid är bra. Ett samhälle med fler slags kriminella och skurkar har mer mångfald än ett med färre och med mestadels hederliga människor, t ex. Det är visserligen inte detta som mångfaldens sympatiska förespråkare menar, men för Mill betydde ord något, och hans delvis samtida Esaias Tegnér – som han troligen inte kände till – hade förvisso i Lund 1820 yttrat att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Skulle Mill ha gillat eller ogillat överstatlighet? Det beror nog på. Om majoriteten är klok, skulle han nog ha gillat det, eller åtminstone resultatet, för klokhet är för Mill just att tillåta tolerans och frihet. Men om majoriteten är oklok, är sannolikheten större att det blir kloka beslut åtminstone i någon del av Europa, om det inte finns tvingande överstatlighet, där minoriteten måste finna sig i majoritetens vilja - till råga på allt, skulle Mill kanske säga, därför att denna tvingande beslutsmekanism av dess anhängare kallas för ”samarbete”.

Mill har ett särskilt resonemang om federalism i Considerations on Representative Government (1861). Det kan sammanfattas som att federalismen kommer av en önskan om militärt samarbete mot en övermakt, men att den kan fungera bra även i andra avseenden, om medborgarna har tillräckligt förtroende för varandra. Därtill underlättar gemensamma bestämmelser för handel och gemensam valuta det ekonomiska utbytet. I brist på ens de enklaste räkneapparater var troligen det senare långt viktigare i varje enskild transaktion än idag; å andra sidan är antalet transaktioner oerhört många fler idag.

I Europa har två världskrig börjat, inte därför att några har velat splittra utan istället velat härska och ena. Harmonisering leder inte nödvändigtvis till harmoni. Det är toleransen och
frihetslidelsen, inte den geografiska enhetens storlek, som avgör om det blir krig eller fred.

Mills analys borde vara mer närvarande i EUs vardag, för en mänsklig utveckling i sin rikaste mångfald. John Stuart var liberal och europavän.

Carl-Johan Westholm
Fil dr i statskunskap 1976 på avhandlingen ”Ratio och universalitet. John Stuart Mill och dagens demokratidebatt” (Uppsala 1976).