Hur kan det komma sig att det tycks OK att slumpen ska få spela så stor roll för vilken regering Sverige får efter nästa val? Är det för att alternativen tycks så besvärliga för alla vanekonservativa partier? Att det är bekvämast att hoppas att turen ska gynna den egna gruppen istället för att göra något konstruktivt åt saken?

För att alliansregeringen ska fortsätta, måste troligen alla dess partier komma in i riksdagen 2014. En del moderater kommer därför att rösta på ett av de tre småpartier som har låga siffror i en opinionsmätning före valet.

Vare sig alliansen får majoritet i riksdagen eller inte, kommer i så fall ett eller ett par av småpartierna att få fler röster än vad väljarna egentligen önskar.

På motsvarande sätt: skulle vänsterpartiet ligga risigt till, kommer det att få socialdemokratiska röster.

Men det är ju inte säkert att stödrösterna räcker. Då kommer många väljare att ha taktikröstat förgäves. Valresultatet har snedvridits, utan avsedd verkan.

Måste slumpen få så stort inflytande? Inte nödvändigtvis. Men tre andra möjligheter bör i så fall övervägas i god tid. Två är välkända varav en av dem är oprövad. En tredje är helt bortglömd. Den kan i ett slag ändra utgångsläget inför valet till något nytt i svensk parlamentarism. Här är de tre vägarna.

Första alternativet, det välkända men oprövade: Regeringspartierna framträder med ett eget program 2014 och bildar en valkartell - vilket har diskuterats före tidigare val, men aldrig praktiserats. De fyra partierna vädjar till väljarna under en och samma beteckning överst på samtliga listor. Varje parti har egna listor under alliansbeteckningen. Fyraprocentsspärren blir ointressant.

Det har två fördelar från representativa utgångspunkter.
1. Oavsett om Alliansen får majoritet bland väljarna eller inte, blir Allianspartierna proportionellt representerade i riksdagen.
2. Regeringsbildningen blir mindre beroende av spelteoretiska spekulationer.

Andra alternativet, välkänt och prövat tidigare: Alla partier går fram med egna program. Sedan förhandlar partierna efter valet utan att binda sig före - om en borgerlig regering, eller en blocköverskridande, eller en socialdemokratisk, eller någonting annat. Så var det i parlamentarismens barndom i Sverige början av 1900-talet och även på 1950-talet.

Det finns emellertid en tredje möjlighet.

Många, inte minst inom näringslivet, tycker att regering och opposition ”ska göra upp”. Underförstått om en politik som företagsledarna och företagarna själv gillar. När tidningar ställer frågor om detta, får svaren drag av politisk naivitet. Finansminister Borg har noterat att det finns liten realism i att förena både skattesänkarpartier och skattehöjarpartier i en gemensam politik.

Men det går också att se det på ett annat sätt. Sverige är ett litet land, med drygt en promille av världens befolkning. Många av dagens partipolitiska motsättningar är skuggor från det förflutna, och entusiasmerar ett fåtal. Dessutom strålar ny makt från Bryssel.

Tredje alternativet, det oprövade och okända: Ett eller flera partier lovar väljarna att ingå i regeringar, men bara sådana som har stöd av minst två tredjedelar av riksdagen, och rösta mot regeringar med svagare parlamentarisk förankring.

Följder:

1. En möjlighet för väljare att rösta för en samlingsregering.

2. Små partier med samling som vallöfte kan få fler röster från oväntat håll.

3. Genom att sätta brett regeringsunderlag som krav, ökar sannolikheten för att ett brett folkflertal får sin politik genomförd.

Det kan räcka att ett parti – som inte behöver vara stort - ställer sig bakom denna breda regeringslösning för att den förverkligas. Den politiska makten i riksdagen balanserar ju på smala majoriteter. I ett slag skulle det parlamentariska utgångsläget förändras.

Oavsett politisk inställning borde de tre alternativen uppmärksammas och granskas i tid. Annars kan kasinodemokratin segra och göra slumpen till regeringsbildare. Skulle inte det kännas snopet?

Carl-Johan Westholm
Fil dr i statskunskap, F d VD i Företagarna och Svensk Handel