”De borgerliga partierna”, yttrade professor Assar Lindbeck i sin beskrivning av svensk ekonomi vid Mont Pelerin Society's konferens i Stockholm 2009. När han hade sagt det tre gånger, brast det för Andrei Illarianov, en gång rådgivare till Putin. ”Det här ordet har jag inte hört i Ryssland efter 1989”, sa han, ”och jag är förvånad av att nu höra det i Sverige”.

Ordet var ”bourgeoisie”, för Illarianov ett kommunistiskt skällsord värre ön "småborgerlig" och "borgarbracka".

Politiskt går det knappast att tala om ”borgare” utan att relatera till det dess motsats ”arbetare”, som enligt originaltexten ska vara proletärer, dvs egendomslösa. Utsugare och utsugna är marxismens verklighetsbild. Att kalla sig icke-socialistisk är att ha socialismen som en utgångspunkt. Även ”borgerlig” har en relation till motståndaren.

- ”Vad borgarklassen framför allt producerar är dess egna dödgrävare. Dess fall och proletariatets seger är bägge lika oundvikliga” (Kommunistiska manifestet, 1848)

När storföretagen i Sverige skulle tas över av löntagarfonder, i slutet av 1970-talet, var läget knepigt för de borgerliga. Många företag hade ”övervinster”, vilket enligt innehavarna av problemformuleringsprivilegiet hotade den s k solidariska lönepolitiken. Som en ödesbestämd förklaring lanserades trestegsteorin. Först genomförde arbetarrörelsen den politiska demokratin, i strid mot de borgerliga. Sedan genomförde arbetarrörelsen den sociala demokratin, i strid mot de borgerliga.

- Nu ska arbetarrörelsen genomföra den ekonomiska demokratin – och liksom tidigare sätter sig de borgerliga till motvärn! Och liksom tidigare kommer de att förlora och i efterhand godta våra reformer.

Om någon påstod att något var orättvist och ojämlikt, då hukade sig ofta företagsamheten och de borgerliga partierna. ”Sänka de 85-procentiga marginalskatterna?” Orättvist! Gynnar de rika!

Jag kallade då detta för borgerlighetens diskreta skam - att inte kunna stå upp för sin sak.

Med etiketter är det i politiken som i diplomatin. Förändringar i ord kan uppmärksammas mer än förändringar i verkligheten. Sveriges alliansfria utrikespolitik är som term oförändrad, men inte som begrepp.

Moderaterna blivit det nya arbetarpartiet. Borgerligheten har börjat kalla sig borgerlig. Återstår då för ”socialdemokratin – framtidsgarantin” (som det stod på dess valaffischer en gång) att bli borgerlig?

Historiens ironi är inte förutbestämd.

Carl-Johan Westholm