Finansministern borde kräva kontant återbäring från EU
Newsmill den 3 november 2012.
"Om författaren: Ordförande i Uppfinnarkollegiet. Tidigare bl a VD i Företagarna och Svensk Handel. Skriver här som privatperson."
Sveriges avgift till EU är i år 32 miljarder kr, dvs 3 500 kr per svensk, baby som hundraåring. För en familj med fyra personer är det 14 000 kr, dvs en dryg tusenlapp per månad.
EU-kommissionen vill nu ha ännu mer från svenska skattebetalare nästa år, vilket regeringen motsätter sig. Vad som blir resultatet beror på hur den svenska regeringen lyckas förhandla med andra regeringar i EU. Men det är läge att ifrågasätta inte bara beloppen utan också metoden.
Medlemsländerna får tillbaka mycket av de inbetalda pengarna, inte minst som stöd till jordbruket, särskilt det franska.
Sättet att få tillbaka pengarna har ofta ett välkänt villkor: det enskilda EU-landets skattebetalare ska betala lika mycket ytterligare som det aktuella EU-stödet uppgår till.
Om EU skulle besluta sig för att stödja t ex putsning av runstenar i Sverige med 1 miljon kr, då måste svenska regeringen satsa lika mycket till, d v s 1 miljon kr. Runstensprojektet får 2 miljoner kr av svenska skattebetalare, varav en miljon gått omvägen över Bryssel.
Skulle svenska regeringen inte satsa 1 miljon kr av skattemedel, då fryser EU-miljonen inne.
Detta välkända EU-krav på samfinansiering för att ett medlemsland ska återfå en del av medlemsavgiften är ett exempel på hur EU kan styra verksamheten i ett enskilt EU-land långt mer än den synliga medlemsavgiften. Redan idag beräknas för övrigt ca 80 procent av lagstiftningen i Sverige vara förankrad i Bryssel.
Det är bra att den svenska regeringen motsätter sig ökade avgifter till EU, kallas t o m budgethök i Bryssel. Men själva villkoren för återbäringen på medlemsavgiften borde vändas om.
Istället för att få återbäring bara om svenska skattebetalare satsar lika mycket på ett aktuellt EU-projekt, borde det vara tvärtom. D v s om regering och riksdag är ointresserade av – eller direkt är emot – ett aktuellt EU-stöd, då borde finansministern istället erhålla EU-stödet tillbaka kontant utan villkor. Ett svenskt nej tack till 1 miljon kr från EU för att putsa runstenar skulle då betyda att denna summa direkt och utan villkor återbetalas till den svenska statskassan. Istället för att frysa inne i Bryssel och användas till något annat EU-projekt, med samma samfinansieringsmetod som idag.
När Sverige gick med i EU 1995, då var ”subsidiaritet” utgångspunkten, d v s beslut skulle fattas så decentraliserat som möjligt. Idag talar allt fler i Bryssel om ”mer Europa”, och med det menar dessa att EU ska få mer makt. Det är som om ju högre skatter den svenska staten tar in, desto ”mer Sverige” får vi.
Carl-Johan Westholm
lördag 03, november 2012