Varför blir vissa länder rika, men inte andra? Grundläggande är – som Uppfinnarkollegiets grundare Curt Nicolin en gång sammanfattade: frihet, kompetens och etik. Finns inte alla tre, blir resultatet magert, eller rent eländigt.

Dagspolitiken kan bedömas också utifrån tre andra närbesläktade villkor:
- Vad som belönas och bestraffas,
- om staten skyddar det enskilda ägandet,
- om människor arbetar med det som var och en är bäst på.

Sedan en tid har ”innovation” blivit modeord. Hur står sig Sverige och Europa utifrån dessa villkor?

Först straff och belöning. Företagare tar risker, heter det – och den som inte tar risker är ingen entreprenör, är slutsatsen – vilket är en halvsanning. Det är sant att den som i Sverige idag har en kommersiell eller teknisk idé, och vill utveckla den, måste ta risker. Nyföretagaren betalar förluster med egna beskattade pengar. Den som redan har en verksamhet som ger vinster, drar däremot av eventuella förluster mot överskott, före skatt.

Det finns ingen ojämlikhet i skattesystemet som är mindre uppmärksammad än denna skillnad mellan etablerade företag och nya. Små företag svarar inte för särskilt mycket av forskning och utveckling. Det är inget att förundras över.

Det andra villkoret gäller äganderätten. Många fattiga länder har inget lantmäteri. Det är svårt att bevisa att man äger den egna jordlotten eller huset, att sälja eller belåna. Det ingen äger vårdas dåligt.

Det människor har ovan axlarna blir allt viktigare än det som finns under fötterna. Men den intellektuella äganderätten har inte ens i de utvecklade industrisamhällena samma skydd som den materiella.

Efter bankrån kommer polis och åklagare. Om någon gör intrång på en patenterad idé, då krävs att den bestulne stämmer tjuven, i ett civilmål.

EU har nyligen infört ett enhetligt europapatent. Tidigare kunde det kosta 300 000 kronor att patentera en uppfinning i de 27 medlemsländerna. Med det nya systemet blir kostnaderna en sjundedel så stora. Det är bra, men avgifterna för riktigt värdefulla patent är en bråkdel av utgifterna.

I verkligheten kan det kosta flera hundra gånger dagens patentavgifter att skydda en uppfinning. Ett storföretag kan utan risk söka ogiltigförklara ett glasklart patent i ett land, därför att ägaren inte kan ställa upp med flera tiotals miljoner kronor i rättegångskostnader. Det blir walk-over.

Patentstrider som är offentliga förs därför nästan bara mellan stora företag, t ex mellan amerikanska Apple och sydkoreanska Samsung. Ofta om tekniska småsaker.

Konkurrensmyndigheterna slår ned på försäljningskarteller. Men inköpskarteller mellan tillverkare som nyttjar ett patent går fria. Även här kommer den lilla företagaren i kläm, som kan ha investerat egna och andras pengar under tiotals år i en osäker men slutligen lyckad uppfinning. Och ju mer snillrik innovation, desto mer tjänar storföretagen på att inte betala.

I regeringens nationella innovationsstrategi står det: ”Företag behöver arbeta på nya sätt för att ta tillvara på immateriella tillgångar och utnyttja dem i sin strategiska affärsutveckling”. Det är en sorglig och sorglös formulering.

Storbritannien halverar nu bolagsskatten på inkomster av patent. Gärna det. Men det hjälper inte de mest innovativa småföretagen med störst utgifter för att försvara sina patent mot konspirerande tillverkare.

Om forskning och utveckling ska kunna ske i nystartade företag mer än idag, då måste skattediskriminering upphöra och patentintrång bekämpas av staten, liksom andra stölder.

Det tredje villkoret, arbetsdelningen, där är glädjande nog Sverige ett föredöme. Genom ROT- och RUT-avdragen kan höga skatters negativa effekter vändas till sin fördel. För alla, som inte har årsinkomster på över en miljon kronor, kan dessa avdrag ge mer än slopad värnskatt.

Till skillnad från t ex slopad värnskatt ökar dessa avdrag särskilt konsumtion av tjänster som produceras inom landet; de är annars också skattediskriminerade jämfört med importerade prylar. Tid är mer än pengar. RUT och ROT skapar mervärden – en riktig politisk innovation.

Carl-Johan Westholm Dan Brändström
Ordförande i Uppfinnarkollegiet Vice ordförande