Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
juni 2019 (1) maj 2019 (1) mars 2019 (2) februari 2019 (1) december 2018 (1) november 2018 (2) september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Är Folkpartiet köpt av näringslivet?
Frisinnad Tidskrift nr 2, maj 2013.

"Det är ett bekymmer om den ledande näringslivsorganisationen, med sina stora ekonomiska resurser, genom Timbro infiltrerar politiska partier genom att ideologiskt bearbeta nyckelgrupper och skapa opinion för en nyliberalism som presenteras som den äkta liberalismen, och som därmed utdefinierar det mesta som svenska liberaler och frisinnade verkat för i 150 år. Varför tiger Folkpartiet om detta generalangrepp på Folkpartiet och Bertil Ohlininstitutet?" skrev Svante Nycander, chefredaktör för Dagens Nyheter 1979-1994, i förra numret av Frisinnad Tidskrift.

Carl-Johan Westholm, fil dr i statskunskap och idag ordförande i Uppfinnarkollegiet, har reagerat på Nycanders artikel:

------------------------------------------------------------
Svante Nycander är i Frisinnad Tidskrift 2013 nr 1 kritisk till hur Folkpartiet och Centern påverkats av näringslivet, särskilt via Timbro.

Låt mig, med erfarenhet av hur Timbro aktiverades 1978 och Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF) kongresser 1977 och 1980, ge min syn på den centrala frågan om finansiering av idéutveckling och opinionsbildning. Det finns mycket att säga; jag begränsar mig till några aspekter.

För femtio år sedan var partierna i Sverige beroende av bidrag från enskilda, fackliga organisationer (S) och företag (Fp och Högern). För Folkpartiet blev läget alltmer besvärande. 1964 utgav Per Ahlmark sin bok ”Vår fattiga politik”, där han pläderade för att staten skulle ge bidrag till partierna, enligt västtyskt mönster.

Statsbidragen infördes några år senare, ungefär samtidigt som SSU köpte en aktie i några av de stora bolagen, och med denna gick till bolagsstämmorna och frågade hur mycket som de borgerliga fick i bidrag. Folkpartiet beslöt snart att avstå från direkta bidrag från företagen.

Sverige var då ett land med ett dominerande parti, en tv-kanal och ett televerk. Snart skulle det tredje steget införas, menade LO: efter den politiska demokratin och den sociala demokratin var det dags för den ekonomiska demokratin. 1968 års studentoroligheter var kulmen på det kollektivistiska opinionsklimatet, inte bara i Sverige.

I SAFs styrelse sades att ”vinst” inte skulle användas som ord. Det var fult. ”Med fonderna tar vi över successivt”, var den löftesrika rubriken i LO-tidningen.

Även folkpartiet sviktade. På ett av de sista landsmöten som Bertil Ohlin bevistade, fann han sig föranlåten att vara den som tydligast varnade för ”Meidnerplanen”.

Går vi fram drygt trettio år till idag, skriver Svante Nycander:

”Det är ett bekymmer om den ledande näringslivsorganisationen, med i praktiken obegränsade resurser, infiltrerar politiska partier genom att ideologiskt bearbeta nyckelgrupper. Detta är något annat än lobbyverksamhet i politiska sakfrågor, där gruppintresset framträder osminkat.”

Var det bättre på gamla Bondeförbundets tid, med ett öre mer för mjölken och en miljon kronor mer från Lantbrukarnas Riksförbund? Är statliga industrisubventioner till uppvaktande krisbranscher att föredra framför dåvarande SAF-ordföranden Curt Nicolins avvisande linje: sådana bidrag är som knark för företagen?

Centerns visionsprogram modell 2013 stod och föll på sin egen amatörmässighet. Timbro har inte gjort rapporter om månggifte - och den fria invandringen var en het ”tycka rätt”-fråga i Folkpartiets Ungdomsförbund redan på 1960-talet.

Det var långt innan Timbro 1978 genom sin akademiska gren Ratio började ge ut F A Hayek m fl, beslutat av dess vetenskapliga råd, där Uppsala universitets just avgångne rektor Torgny Segerstedt blivit ordförande, den likaledes högt respekterade ekonomiprofessorn Erik Dahmén vice ordförande och de likaså lysande professorerna Tor Ragnar Gerholm, Stig Strömholm och Hans L Zetterberg ledamöter – plus jag själv som verkställande ledamot.

Jag är tacksam för att SAF gav oss chansen att, som Nycander skriver, ”påverka politiken i företagens intresse, även när den opinionsbildning man bekostar handlar om abstrakta filosofiska idéer”. Vem skulle annars ha gett oss chansen?

Att det skulle vara fråga om ensidig s k nyliberal inriktning stämmer inte med den intellektuella bredd som denna dåtida elit av Sveriges akademiska liv företrädde. De kände sig trängda i det dåvarande offentliga diskussionsklimatet.

Att Timbros verksamhet idag skulle vara ett ”generalangrepp på Folkpartiet” får Timbros nuvarande ledning kommentera.

Men - och det ger anledning till vissa slutsatser - den tid är uppenbart förbi då ”socialliberalism” är något entydigt eller specifikt folkpartistiskt. Därom vittnar t o m andra artiklar i samma nummer av Frisinnad Tidskrift, av Gabriel Romanus och Jan Ertsborn.

Dessbättre är inte pengar allt i politiken. Här kan Svante Nycander och jag finna viss tröst. Ett exempel är näringslivets investering i folkomröstningen för att få Sverige att införa euron. Eurokampanjen 2003 ”Bättre inne än ute” misslyckades, trots att den troligen kostade näringslivet långt mer än Timbros samtliga aktiviteter fram till dess. I EU-frågan verkar det dessutom vara Folkpartiet och Carl Bildt som drivit näringslivet framför sig.

Jag tillhörde dem som röstade nej, inte så mycket för att jag trodde att det skulle bli allvarliga konsekvenser av en gemensam valuta (där misstog jag mig) utan för att jag inte gillar tanken på Europas Förenta Stater.

Det är tankeväckande att ett parti, som på 1970-talet lanserade ”närdemokratin”, idag är det mest EU-centralistiska i Sverige. Bertil Ohlin-institutet borde göra en genomgång av Bertil Ohlins olika uttalanden och artiklar om Europa. Min minnesbild är att han var tämligen avvaktande.

Timbro har legat lågt i Europadiskussionen, liksom de flesta andra free market think tanks i Europa. Frågan är känslig, nästan icke-existerande. EU-finansierade tankesmedjor öser däremot på med EU-entusiastiska projekt.

En annan fråga, som varken partier, näringslivsorganisationer eller think tanks intresserat sig för, är det expanderande gränslandet mellan statlig och privat företagsamhet. På Hjalmar Brantings och Karl Staaffs tid var socialiserade företag detsamma som nationaliserade företag. Högerpartiets statsminister Arvid Lindman var den som började nationalisera LKAB.

Nästan ett sekel senare kom ett helstatligt företag som Vattenfall (delägare i organisationen Svenskt Näringsliv) att bedriva omfattande verksamhet utanför Sverige, länge utan invändningar. Här syns följderna av frånvaro av diskussion om ”abstrakta filosofiska idéer”. Vattenfall fick på europeisk mark ostört praktisera en ny ideologi, som närmast liknar den kinesiska kommunismkapitalismen.

Det är inget som hindrar ett politiskt parti att använda en del av sina bidrag från skattebetalarna till att ”handla om abstrakta filosofiska idéer”. Men det förefaller som om det växt fram en arbetsfördelning där andra får utveckla idéer och bilda opinion. Partierna får sedan maximera rösterna. Det är måhända olyckligt, men har sin inneboende logik.

Men det vore verkligt olyckligt om företagsamheten skulle söka i stor skala maximera statsbidragen till olika näringar och företag. Bästa spärren mot en sådan ”lobbyverksamhet i politiska sakfrågor”, med sina korrupta frestelser, är ”ökade inslag i den offentliga debatten av fakta, logik och kunskapssökande för att gagna individers självständighet, enskild företagsamhet, fri forskning och teknisk utveckling”, för att citera förlaget Ratios syfte från 1978.

Carl-Johan Westholm