"Det är ett bekymmer om den ledande näringslivsorganisationen, med sina stora ekonomiska resurser, genom Timbro infiltrerar politiska partier genom att ideologiskt bearbeta nyckelgrupper och skapa opinion för en nyliberalism som presenteras som den äkta liberalismen, och som därmed utdefinierar det mesta som svenska liberaler och frisinnade verkat för i 150 år. Varför tiger Folkpartiet om detta generalangrepp på Folkpartiet och Bertil Ohlininstitutet?" skrev Svante Nycander, chefredaktör för Dagens Nyheter 1979-1994, i förra numret av Frisinnad Tidskrift.

Carl-Johan Westholm, fil dr i statskunskap och idag ordförande i Uppfinnarkollegiet, har reagerat på Nycanders artikel:

------------------------------------------------------------
Svante Nycander är i Frisinnad Tidskrift 2013 nr 1 kritisk till hur Folkpartiet och Centern påverkats av näringslivet, särskilt via Timbro.

Låt mig, med erfarenhet av hur Timbro aktiverades 1978 och Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF) kongresser 1977 och 1980, ge min syn på den centrala frågan om finansiering av idéutveckling och opinionsbildning. Det finns mycket att säga; jag begränsar mig till några aspekter.

För femtio år sedan var partierna i Sverige beroende av bidrag från enskilda, fackliga organisationer (S) och företag (Fp och Högern). För Folkpartiet blev läget alltmer besvärande. 1964 utgav Per Ahlmark sin bok ”Vår fattiga politik”, där han pläderade för att staten skulle ge bidrag till partierna, enligt västtyskt mönster.

Statsbidragen infördes några år senare, ungefär samtidigt som SSU köpte en aktie i några av de stora bolagen, och med denna gick till bolagsstämmorna och frågade hur mycket som de borgerliga fick i bidrag. Folkpartiet beslöt snart att avstå från direkta bidrag från företagen.

Sverige var då ett land med ett dominerande parti, en tv-kanal och ett televerk. Snart skulle det tredje steget införas, menade LO: efter den politiska demokratin och den sociala demokratin var det dags för den ekonomiska demokratin. 1968 års studentoroligheter var kulmen på det kollektivistiska opinionsklimatet, inte bara i Sverige.

I SAFs styrelse sades att ”vinst” inte skulle användas som ord. Det var fult. ”Med fonderna tar vi över successivt”, var den löftesrika rubriken i LO-tidningen.

Även folkpartiet sviktade. På ett av de sista landsmöten som Bertil Ohlin bevistade, fann han sig föranlåten att vara den som tydligast varnade för ”Meidnerplanen”.

Går vi fram drygt trettio år till idag, skriver Svante Nycander:

”Det är ett bekymmer om den ledande näringslivsorganisationen, med i praktiken obegränsade resurser, infiltrerar politiska partier genom att ideologiskt bearbeta nyckelgrupper. Detta är något annat än lobbyverksamhet i politiska sakfrågor, där gruppintresset framträder osminkat.”

Var det bättre på gamla Bondeförbundets tid, med ett öre mer för mjölken och en miljon kronor mer från Lantbrukarnas Riksförbund? Är statliga industrisubventioner till uppvaktande krisbranscher att föredra framför dåvarande SAF-ordföranden Curt Nicolins avvisande linje: sådana bidrag är som knark för företagen?

Centerns visionsprogram modell 2013 stod och föll på sin egen amatörmässighet. Timbro har inte gjort rapporter om månggifte - och den fria invandringen var en het ”tycka rätt”-fråga i Folkpartiets Ungdomsförbund redan på 1960-talet.

Det var långt innan Timbro 1978 genom sin akademiska gren Ratio började ge ut F A Hayek m fl, beslutat av dess vetenskapliga råd, där Uppsala universitets just avgångne rektor Torgny Segerstedt blivit ordförande, den likaledes högt respekterade ekonomiprofessorn Erik Dahmén vice ordförande och de likaså lysande professorerna Tor Ragnar Gerholm, Stig Strömholm och Hans L Zetterberg ledamöter – plus jag själv som verkställande ledamot.

Jag är tacksam för att SAF gav oss chansen att, som Nycander skriver, ”påverka politiken i företagens intresse, även när den opinionsbildning man bekostar handlar om abstrakta filosofiska idéer”. Vem skulle annars ha gett oss chansen?

Att det skulle vara fråga om ensidig s k nyliberal inriktning stämmer inte med den intellektuella bredd som denna dåtida elit av Sveriges akademiska liv företrädde. De kände sig trängda i det dåvarande offentliga diskussionsklimatet.

Att Timbros verksamhet idag skulle vara ett ”generalangrepp på Folkpartiet” får Timbros nuvarande ledning kommentera.

Men - och det ger anledning till vissa slutsatser - den tid är uppenbart förbi då ”socialliberalism” är något entydigt eller specifikt folkpartistiskt. Därom vittnar t o m andra artiklar i samma nummer av Frisinnad Tidskrift, av Gabriel Romanus och Jan Ertsborn.

Dessbättre är inte pengar allt i politiken. Här kan Svante Nycander och jag finna viss tröst. Ett exempel är näringslivets investering i folkomröstningen för att få Sverige att införa euron. Eurokampanjen 2003 ”Bättre inne än ute” misslyckades, trots att den troligen kostade näringslivet långt mer än Timbros samtliga aktiviteter fram till dess. I EU-frågan verkar det dessutom vara Folkpartiet och Carl Bildt som drivit näringslivet framför sig.

Jag tillhörde dem som röstade nej, inte så mycket för att jag trodde att det skulle bli allvarliga konsekvenser av en gemensam valuta (där misstog jag mig) utan för att jag inte gillar tanken på Europas Förenta Stater.

Det är tankeväckande att ett parti, som på 1970-talet lanserade ”närdemokratin”, idag är det mest EU-centralistiska i Sverige. Bertil Ohlin-institutet borde göra en genomgång av Bertil Ohlins olika uttalanden och artiklar om Europa. Min minnesbild är att han var tämligen avvaktande.

Timbro har legat lågt i Europadiskussionen, liksom de flesta andra free market think tanks i Europa. Frågan är känslig, nästan icke-existerande. EU-finansierade tankesmedjor öser däremot på med EU-entusiastiska projekt.

En annan fråga, som varken partier, näringslivsorganisationer eller think tanks intresserat sig för, är det expanderande gränslandet mellan statlig och privat företagsamhet. På Hjalmar Brantings och Karl Staaffs tid var socialiserade företag detsamma som nationaliserade företag. Högerpartiets statsminister Arvid Lindman var den som började nationalisera LKAB.

Nästan ett sekel senare kom ett helstatligt företag som Vattenfall (delägare i organisationen Svenskt Näringsliv) att bedriva omfattande verksamhet utanför Sverige, länge utan invändningar. Här syns följderna av frånvaro av diskussion om ”abstrakta filosofiska idéer”. Vattenfall fick på europeisk mark ostört praktisera en ny ideologi, som närmast liknar den kinesiska kommunismkapitalismen.

Det är inget som hindrar ett politiskt parti att använda en del av sina bidrag från skattebetalarna till att ”handla om abstrakta filosofiska idéer”. Men det förefaller som om det växt fram en arbetsfördelning där andra får utveckla idéer och bilda opinion. Partierna får sedan maximera rösterna. Det är måhända olyckligt, men har sin inneboende logik.

Men det vore verkligt olyckligt om företagsamheten skulle söka i stor skala maximera statsbidragen till olika näringar och företag. Bästa spärren mot en sådan ”lobbyverksamhet i politiska sakfrågor”, med sina korrupta frestelser, är ”ökade inslag i den offentliga debatten av fakta, logik och kunskapssökande för att gagna individers självständighet, enskild företagsamhet, fri forskning och teknisk utveckling”, för att citera förlaget Ratios syfte från 1978.

Carl-Johan Westholm