I Ny Teknik nr 19 (8 maj) finns två motstridande uttalanden om uppfinnarnas arbetsvillkor.

Det första kommer från Scanias nye FoU-chef Harald Ludanek, som varit chef för Volkswagens fordonsutveckling. Han hann, innan han lämnade Wolfsburg för Södertälje, lansera bl a den nya Golf som blev årets bil.

Allt det där var lagarbeten, säger han. ”Det är så man måste arbeta idag. Tiden när ensamma genier löser stora teknikproblem är förbi.”

Det andra är en debattartikel av Ylva Berg, Nordenchef i Dassault Systèmes. ”I takt med att alltmer avancerad teknik blir tillgänglig för allt fler blir innovationen på gräsrotsnivå en växande kraft”, skriver hon.

I det första fallet är framtiden alltmer storskalig, i det andra fallet tvärtom.

Bägge påståendena görs med närmast kategorisk giltighet.
Vilken modell kommer att växa mest? Det beror på olika omständigheter.

En uppfinning bör helst ske hemligt, och utvecklas till färdig produkt av idégivaren innan den blir allmänt känd, och sedan marknadsföras brett. Då hinner inte konkurrenter före. Efter en tid har uppfinnaren, om produkten är ovanligt lönsam, så stark ekonomi att det finns egna pengar att försvara ett patent mot intrång från kapitalstarka tillverkare.

Stora företag kan sköta sådant utvecklingsarbete själva, med egen finansiering – de behöver inte fundera på om de kommer att ha resurser att senare försvara patentet.

Det dåliga patentskyddet för den som saknar storföretagens ekonomi gör uttalanden av typ ”ensamma geniers tid är förbi” delvis självuppfyllande. Men inte heller förr i tiden var alla genier ”ensamma”. Många arbetade i nätverk. Thomas Alva Edison grundade General Electric.

Är det någon som kallar bejublade pop-stjärnor för ”ensamma”? De har ungefär samma juridiska och kommersiella relationer till omgivningen som många tekniska genier. Musikaliska genier har automatiskt upphovsrätt; en uppfinnare måste söka och betala för sitt patent, som dessutom gäller färre år.

Att vilja att skattebetalarna ska ge uppfinnare ”innovationslön” är välment. Men skapande människor ser hellre att bidrag är något man ger, inte något man får.

För att kunna ge ett bidrag till utvecklingen, behöver uppfinnaren ha samma skydd av staten för sina idéer som för äganderätten till det egna huset.

Den intellektuella äganderätten är näringspolitikens svaga länk. Den nämns sällan när ansvariga politiker gör utspel om att stärka svenska företags konkurrenskraft.

Men konkurrenskraften kan alltid upprätthållas. Utan framsteg sjunker löner och kronkurs över tiden, liksom levnadsstandarden. Svenska produkter blir billigare, och konkurrerar med priset.

Utvecklingskraften, som professor Erik Dahmén brukade betona, är det viktiga. För den behövs teknologiskt nytänkande, energi och skaparförmåga – och, när resultatet efterfrågas av andra, rätt till avkastning från den egna mödan. Då kan alla njuta frukterna av geniernas arbete, vare sig dessa är anställda i storföretag, offentliganställda forskare – eller företagare med stort nätverk.

Uppfinnaren som själv äger sitt patent är en utrotningshotad grupp, så länge som det kostar så mycket att försvara sig mot patentintrång. I det avseendet är de som är med i denna grupp ensamma, men de är det inte på grund av någon naturlag eller av teknologiska skäl.

Carl-Johan Westholm, ordförande i Uppfinnarkollegiet