Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
juni 2019 (1) maj 2019 (1) mars 2019 (2) februari 2019 (1) december 2018 (1) november 2018 (2) september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Den 4 oktober: Från löntagarfonder till kanelbulle
www.svensktidskrift.se Den 31 maj 2013
Hur ska förslaget om löntagarfonder förklaras? Och hur trygg är äganderätten idag? Här är några spår.

När Tage Erlander med ålderns rätt avgick som statsminister 1969, efter 23 år, fick han frågan vad som sysselsatt honom mest. ”Förhindrat katastrofer” var hans svar.

Hans efterträdare sade istället ”politik är att vilja” - och ”verkligheten är vår största fiende”.

Vad avsåg Olof Palme med ”vår”? Svaret gavs av LO-tidningen i en rubrik på första sidan: ”Med fonderna tar vi över successivt”. ”Vi” var läsarna av tidningen, alltså LO-ombudsmännen.

Palme var, har det sagts, liksom Kjell-Olof Feldt, inte förtjust i tanken på löntagarfonder, en idé som arbetats fram av LO-ekonomen Rudolf Meidner. Men det hade kostat för mycket av intern partipopularitet att förhindra denna katastrof.

LOs förslag 1976 innebar att 20 procent av företagens vinster varje år med statens tvångsmakt skulle överföras till ett antal fonder, genom nya aktier i de vinstgivande företagen. Fonderna skulle styras av fackliga representanter. Facket skulle alltså bli dominerande ägare – ett unikt långtgående socialiseringsförslag i Västeuropa.

Centerpartiets ledare Thorbjörn Fälldin vann valet 1976 på motståndet mot kärnkraften och mot fonderna. Vi är emot all maktkoncentration, privat, statlig som facklig – upprepade han.

När Olof Palme återkom som statsminister hösten 1982, infördes 1983 en beskedlig form av löntagarfonder. Fem fonder skulle vardera inte få äga mer än 8 procent av aktierna i ett företag. Fonderna, finansierade med särskild vinstskatt, skulle förse företagen med riskvilligt kapital. Ett företag blev alltså inte automatiskt uppköpt av facket med sina egna vinster Dessa fonder avskaffades senare av regeringen Bildt 1992.

Assar Lindbeck, nationalekonom och socialdemokrat, gick i media tidigt emot fondförslaget. Lindbeck var därför ”ett arbetarklassens gissel” och en ”oförbätterlig småborgare”. ”Låt oss för framtiden slippa denna gökunge”, krävde en talare på LO-kongressen 1976, som ”applåderade instämmande”, skrev LO-tidningen. Talaren var Horst Tillybs från Grafiska fackförbundet.

Mer lågmälda hade Metallindustriarbetarförbundets ekonomer Per-Olof Edin och Claes Hellgren varit i Dagens Nyheter någon månad tidigare:
”Fackföreningsrörelsen hade hoppats på en bred debatt om hur löntagarmakten skulle utövas. Tyvärr har denna fråga i stort sett bara diskuterats i den egna rörelsen. Vad Meidners kritiker koncentrerat sig på har i stället varit att ifrågasätta löntagarnas rätt (min kurs) att bryta de nuvarande kapitalägarnas makt”.

I en rapport till Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF) kongress 1980 myntade författaren Lars Gustafsson uttrycket ”problemformuleringsprivilegiet” – ett osannolikt ord som blivit en del av det svenska språk, som varje opinionsbildare måste behärska. Och ingenting förklarar bättre löntagarfonderna än frågan: Vad är problemet?

LOs s k solidariska lönepolitik innebar att lönerna skulle var desamma för samma typ av arbete, oavsett lönsamheten i varje företag. En följd blev att vissa företag därmed fick högre vinster än andra. ”Övervinsterna” gav huvudvärk hos de fackliga förhandlarna. Samtidigt blev andra företag inte tillräckligt lönsamma för att dra till sig nytt kapital. Näringslivet led brist på kapital, hette det.

Dessa två problem skulle lösas med löntagarfonder. ”övervinsterna” skulle i fortsättningen tas om hand av fackets ombud i fondstyrelserna. Vinsterna kunde tillåtas öka, då de inte längre tillföll de gamla kapitalägarna.

Sedan länge hade främst högerpartiet varit intresserat av ”egendomsägande demokrati”, en import från Storbritanniens Tories. Folkpartiet blickade på den västtyska ”förmögenhetsbildningen”. Mycket kan sägas om hur bra det är om fler kan bli ägare. Men atmosfären var kollektivistisk, och diskussionen kantrade. Även om Aktiespararnas ordförande Håkan Gergils upprepade gånger fick publicitet för opinionsmätningar, som visade att folkflertalet var emot fonderna.

I det läget kunde plötsligt ”Fri företagsamhet – bra för Sverige” läsas på allt fler bildekaler. ”Satsa på dig själv” stod det i ungdomstidningar. Dagstidningarnas kultursidor rasade. Men svensk företagsamhet, med den lyckosamma konstellationen på SAFs stjärnhimmel av Curt Nicolin och Sture Eskilsson, seglade inte med vinden, utan vände den.

Gunnar Helén, som avgått som folkpartiledare och blivit landshövding i Stockholm, surnade till. Han hade blivit omkörd flera gånger av bilar med symbolen för ”Fri företagsamhet” (som SAF senare slutade med).

Den 4 oktober 1983, dagen då höstriksdagen öppnade, fick en unik folklig förankring. 100 000 fondmotståndare gick från Humlegården till Riksdagshuset. 4 oktoberrörelsens ledare Gunnar Randholm från Eldon i Nässjö lämnade över ett upprop. Sedan sjöngs ”Du gamla, Du fria” - varken förr eller senare i centrala Stockholm från så många med sådant allvar.

En kampanj må ha miljoner och åter miljoner kronor till förfogande. Men slagord som inte säger något utan att någon förklarar innebörden är bortkastade. I längden behövs också verklighetsförankring, intellektuell redlighet och moralisk trovärdighet.

Politiken kan inte lösa alla problem, hur mycket politiska ledare än vill.

Löntagarfondsmotståndet hade verkligheten som sin största vän, eftersom ”Frihet är det bästa ting, som sökas kan, all världen kring”, som Biskop Tomas i Strängnäs skaldade på 1400-talet. Men, som fortsättningen lyder, ”för den Frihet väl kan bära”.

Här finns kanske den fria företagsamhetens största utmaning i vår tid, när Sovjetkommunismen är borta och fondspöket på museum.

Den mänskliga naturen kan utnyttja svagheter i dagens världskapitalism.

Sker ekonomiska framgångar alltför ofta på andras bekostnad? Är skyddet för skapande geniers äganderätt illusoriskt? Kan gigantiska men oöverblickbara finansiella operationer göra historien om mannen som sålde Eiffeltornet till sannsagor i derivatens tid?

Sedan 1999 är i Sverige den 4 oktober kanelbullens dag. Det kunde ha blivit en dag för återkommande regionala konferenser för löntagarfondernas styrelseledamöter.

Vi som var med för 30 år sedan, och alla andra, kan istället denna dag tacksamt lyfta en kanelbulle från den fria företagsamhetens många kakfat. Och gärna tänka på framtiden.

Carl-Johan Westholm
Ordförande i Uppfinnarkollegiet

Källor till citaten finns i boken ”Vi kan ännu välja. Fakta om Meidnerplanen”. Carl-Johan Westholm (red), Hans L Zetterberg, Göran Ohlin, Håkan Gergils, Gustaf Petrén, Stig Strömholm. (Askild & Kärnekull, 1976)