Det ropas mycket om att ”klyftorna har ökat”. Men vilka klyftor? I den offentliga debatten om aktuella fördelningsfrågor förefaller två saker inte ha observerats. Den ena är statistisk, den andra etisk.

Den statistiska är följande. Om en grupp jämförs över tiden, kan inträden och utträden ur gruppen påverka det genomsnittliga resultatet, liksom fördelningen. Om Sveriges rikaste emigrerade, skulle de kvarvarandes ekonomiska nivå bli mer jämlik. ”Klyftorna har minskat”, skulle media kunna rapportera – även om inget annat förändrats. Om ett större antal personer invandrar, och dessa inte bidrar till sin försörjning under mätperioden, eller har låga inkomster, då ”ökar klyftorna”. Att välkomna fattiga invandrare blir med statistikens hjälp till ett bevis på att ”klyftorna ökar” – för övrigt även i skolorna.

Men oavsett vilka resultat som studier av befolkningens inkomster och tillgångar uppvisar, finns en underliggande etisk dimension, som bara delvis skymtar. Är klyftorna bra eller dåliga? Kan de etiskt försvaras? Den som anser att alla olikheter i inkomster och förmögenheter är oacceptabla har det lätt. Likaså den som anser motsatsen. Till grund för de flesta människors ställningstaganden ligger en värdering av om skillnaderna är motiverade eller inte. Men alla skillnader har inte samma ursprung.

Prestationer ska belönas – det tycker troligen de flesta. Zlatans stora inkomster brukar inte kritiseras av första majtalare, för prestationen är offentlig och kan bedömas av den som vill. Han tvingar ingen att betala för det han gör. Gör han en förlustmatch, behöver inte skattebetalarna gå in och täcka mellanskillnaden.

Det är motsatsen till delar av den finansiella sektorn. Genom dess betydelse för en fungerande vardagsekonomi för företag och individer, tillåter inte gärna regeringar i världen att banker går omkull, även om gigantiska förluster skulle var självförvållade. Västvärlden, som anses marknadsekonomisk, har alltså regeringar som kommit att praktisera en ny variant av blandekonomi. Vid vinst utgår bonus till banksystemets ledande aktörer - vid förlust går skattebetalarna in och räddar. Kapitalism vid vinster, kommunism vid förluster. Denna typ av ojämlik fördelning uppfattar troligen många som etiskt tvivelaktig.

När fördelningsfrågor diskuteras i media, tycks det som om alla slags inkomster är lika förtjänta eller oförtjänta. Alla skillnader dras över en kam. Statistiken saknar varje etisk dimension. Frågan är om inte allmänheten uppfattar en del av de ojämlikheter som uppkommit i den nya blandekonomin som just så omotiverade som de är, från marknadsekonomiska och demokratiska utgångspunkter. Men allt fler blir lätt mer oreflekterat kritiska även till skillnader i inkomster och förmögenhet som de – vid närmare precisering – skulle tycka är rimliga.

Denna onyanserade ”klyftdebatt” med massor av statistik och inga etiska omdömen gör troligen allmänheten mer lyhörd för fiskala ingrepp mot all enskild egendom, vare sig den uppkommit genom förtjänst och skicklighet, eller är oförtjänt, och inte bidragit till det allmänna välståndet.

Om denna slutsats stämmer, borde marknadsekonomins vänner i partier och organisationer mer än hittills motarbeta orsakerna till den oförtjänta rikedomen – av självbevarelsedrift. Förutom att det vore rätt i sak.

Det är viktigare att minska fattigdomen än att minska rikedomen. Sant. Men den oförtjänta rikedomen skapar inte välstånd. Den hotar i längden de skapande individerna. Dels genom att belöna fel beteende hos de som söker rikedom. Dels genom politisk bestraffning av alla höga inkomster, oavsett förtjänst. Straff som röstas fram av ett folkflertal, som ser ingen eller obetydlig ekonomisk förbättring för egen del, och som hör att ”klyftorna ökar”.

Carl-Johan Westholm
Ordförande i Uppfinnarkollegiet