I TV2 dokumentär igår (31 oktober) om Håkan Lans och hans patent ”986” intervjuas den amerikanske ekonomiprofessorn Dean Baker. Patent är ett tidsbegränsat monopol, säger han. Och patent är inte marknadsekonomi utan statlig reglering - för att främja innovationer.

Enligt Patent- och registreringsverkets, PRV, hemsida är definitionen:”Patent är en ensamrätt att utnyttja en uppfinning. Det innebär att ingen annan får använda uppfinningen genom att tillverka, sälja eller importera uppfinningen utan patenthavarens tillstånd.”

Är patent ett monopol? I så fall har jag monopol till innehållet i min plånbok. Förvisso sant, men ändå missledande. Monopol inskränker marknaden, äganderätt är en förutsättning.

Ingen säger att äganderätten till en villa med tomt är ett monopol för ägaren – även om ägaren har ensamrätt att disponera och sälja den. En tomträtt är en tidsbegränsad äganderätt, ofta 99 år, följden av ett avtal mellan en offentlig ägare och tomträttsinnehavaren. Ett arrende är ofta på kortare tid, och bekräftat med ett avtal mellan två personer, juridiska eller fysiska.

Att patenträtten skulle vara ett avsteg från marknadsekonomin stämmer bara om statligt skydd för just intellektuell egendom av någon anledning skulle vara anti-marknadsekonomiskt. I själva verket förhåller det sig tvärtom.

Ett avgörande ekonomiskt problem i många u-länder som t ex Egypten, som den peruanske ekonomen Hernando de Soto ständigt betonar, är bristen på lantmäteri, dvs brist på registrerad äganderätt, en brist som gör att hus och jord inte kan förbättras, säljas och belånas rättssäkert. En jordmån för stagnation och korruption.

Allt värdefullare blir inte vad som finns under människornas fötter utan det som finns ovanför axlarna. Dessvärre är äganderätten till tankens frukter även i västvärldens marknadsekonomier inte sällan lika illa skyddad som bondens åkerlapp vid Nilen och köpmannens butik i Kairo.

Som bl a Nobelpristagaren i ekonomi Douglass North visat, var förekomsten av statligt skydd för äganderätten, det legala ramverket, en förutsättning för att västvärlden kunde utvecklas.

I och med det intellektuella arbetets ökande betydelse, märks avsaknaden alltmer av effektiva moderna lagar. Äganderätten är dåligt skyddad, här råder mer av djungelns lag än av lagbunden marknadsekonomi.

Visst kan en idé vara svårare att fastställa än en jordlott. Och många idéer som snabbt och utan höga kostnader kan tas fram och tillämpas skulle troligen förverkligas ändå, utan patentskyddet.

Men långvariga och kostsamma forsknings- och utvecklingsinsatser, kanske tio år eller mer, skulle utan ett patentskydd vara motiverade bara i statens regi eller i stora företag med närmast monopolliknande ställning. Lyckas satsningen, kan en solid patentägare försvara sin rätt till avkastning på sin hjärninvestering.

Annat är det med en uppfinnare, som fått investerares förtroende och skuldsatt sin idé för ett decenniums osäkert arbete. Framgångsrika uppfinnare är inte ensamvargar – en annan missuppfattning – utan samarbetar i nätverk, och köper in dyr kompetens av skilda slag. När sedan idén har testats, och ibland validerats för hundratals miljoner kronor av myndigheter och internationella organ, är det dags att betala av lånen, och därefter få lön för mödan.

Det är då de andra vargarna kan dyka upp, kapitalismen dödgrävare, bärare av välkända företagsnamn som utnyttjar uppfinningen men med juridiska finter vill slippa betala för utvecklingsarbetet.

En bankdirektör ringer polisen när rånaren kommer. En uppfinnare uppsöker en advokatbyrå för att se hur mycket det kostar att försvara sig mot intrångsmakaren.

Patent är inte en inskränkning i marknadsekonomin, men den svaga äganderätten för patentinnehavare är det.

Carl-Johan Westholm
Ordförande i Uppfinnarkollegiet, rådgivare till Håkan Lans