Sverige ska ha EUs lägsta arbetslöshet 2020 – det är det mål som socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven gärna upprepar. Ett mål som blivit ett vallöfte. Dessvärre kan det bli lätt att infria.

Om arbetslösheten stiger i de EU-länder som idag har lägre arbetslöshet än Sverige, kan målet nås utan att det blir färre arbetslösa i Sverige. Det är naturligtvis inte det Löfven vill, men politiska mål där det egna landet jämförs med andra länder är oregerliga.

Partier och näringslivsorganisationer, inte bara i Sverige utan i många andra länder, återkommer ofta till vikten av att det egna näringslivet har konkurrenskraft. Även det kan leda tanken fel.

Som den legendariske nationalekonomen Erik Dahmén, under lång tid professor vid Handelshögskolan och daglig rådgivare till bröderna Wallenberg under flera decennier på 1900-talet, betonade: konkurrenskraft är enkelt för ett land att upprätthålla. Det är bara att se till att lönerna är så låga och valutan så svag att produktionen i landet efterfrågas både hemma och utomlands. Och det är därför inte heller svårt att få ned arbetslösheten till noll. Alla arbetslösa kan få spadar; hälften gräver sedan diken och den andra halvan fyller igen dem.

Nu är det inte detta som någon menar som vill få ned arbetslösheten. Men det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Verkligheten och löftena bör beskrivas korrekt. Det är inte överdriven intellektualism utan underlättar praktisk politik.

Tala inte om konkurrenskraften utan om utvecklingskraften! – manade Erik Dahmén. Den kan inte uppnås med några statistiska knep, men den är en förutsättning för att arbete skapar rikedom.

Tänk bort bara ett fåtal kända uppfinningar, framgångsrika företag och forskningsinsatser – och det funnes ingen Losec, inga datorer med färggrafik, inget Ikea och inget H&M, och inga drycker i pappersförpackning. Svenska Akademien hade aldrig behövt en gång föreslå att det nya ämnet ”plastic” på svenska skulle kallas ”plast”. Världen skulle vara annorlunda, och fattigare.

Över västvärlden går nu en ström av aversion mot ojämlik inkomstfördelning. Men det är få som skulle avstå från internet, bara för att slippa tänka att dess olika innovatörer kan bada i pengar. Dessvärre förväxlas ofta denna förtjänta rikedom med den oförtjänta, den som skapas i gränslandet mellan politik och affärer, där korruption ibland är enda vägen till rikedom. ”Crony capitalism” backas upp av mäktiga intressen i väst, liksom tvillingen statskapitalism i öst.

När ojämlikheten så småningom efter väljarnas vredesutbrott ska beskattas bort, då drabbas alla rika lika. Det hederliga etablerade näringslivet borde därför mer än idag höja rösten mot denna blandekonomins perversion – alltså av rent egenintresse - men främst för att det är rätt.

I läroböcker beskrivs marknadsekonomi som fri konkurrens mellan företag. Och det stämmer. Alternativet till fri konkurrens är fri korruption.

Ändå är detta bara halva bilden. Kapitalismens grund är inte konkurrens, utan avtalsfrihet och äganderätt . Ett avtal kan leda till samarbete, ett uteblivet avtal till konkurrens. Marknadsekonomin är det frivilliga samarbetets ekonomi.

Företag samarbetar genom att köpa och sälja produkter till varandra, konkurrerar om arbetskraft, som sedan samarbetar med sin arbetsgivare. Det enda samarbete mellan företag som inte är bra är det som är ljusskyggt: hemliga karteller som håller uppe priserna mot kunderna alternativt inte betalar en patentinnehavare utan gör gemensamma patentintrång. I det förra fallet är lagstiftarna hårda, om det upptäcks, i det senare fallet handfallna. Här finns en reformpotential för ökad utvecklingskraft.

När företag konkurrerar, kan framgång för ett företag vara tillbakagång för ett annat. Men det är ett vanligt missförstånd att tro att nationer konkurrerar som företag. Om kineserna blir rikare, blir inte svenskarna fattigare. Om Indien sjunker i indiska Oceanen, blir inte Europa rikare. En framgång för Indien kan bli en framgång för Sverige. Färre arbetslösa i Danmark än i Sverige 2020 kan vara bra även för Sverige. Det viktigaste för svenskarna är hur det är norr om Öresund.

Den politiserade planekonomin har också mycket konkurrens. Den sker mellan maktspelarna, den kan vara ohyggligt hård och ful, och är inte fri.

Professor C Northcote Parkinson, en finurlig engelsman som var världskänd under sin livstid men är bortglömd idag, formulerade ett antal lagar som fångade verkligheten i byråkratier och företag. Vid sitt Sverigebesök 1980, då ”full sysselsättning” och AMS var på de flesta politikers läppar, gjorde han följande observation, som han kallade Parkinsons svenska lag:

”Sikta på välstånd och du får sysselsättning. Sikta på sysselsättning, och du får allt annat än välstånd”.

Tänk om partierna och de stora organisationerna på arbetsmarknaden började tala om utvecklingskraft istället för konkurrenskraft. Det vore som ett fönster öppnades för frisk luft. Efter en tid skulle det hända saker.

Carl-Johan Westholm, ordförande i Uppfinnarkollegiet