Statliga Vattenfalls köp av Noun kommer att gå till historien. Men är det största problemet verkligen just själva affären?

Kritiken mot statliga Vattenfalls köp av holländska Nuon, en av som det förefaller sämsta företagsaffärerna någonsin i Sveriges historia, har varit omfattande. Den politiska oppositionen har gnuggat händerna av förtjusning, och undrat varför inte näringsminister Olofsson och statsminister Reinfeldt och bolagsstyrelsen avstyrkte VD:s expansionsplaner. Men Olofsson vill inte berätta något för riksdagsutskottet – antingen för att hon inte minns eller minns alltför väl? Och styrelsen tvår sina händer; den kunde ju inte veta hur framtiden skulle gestalta sig.

Efter att den hårda kritiken från både icke-inblandade politiker och media nu avverkats, är det fortfarande en sak som uppseendeväckande nog ännu inte alls har uppmärksammats, en fråga som borde ha ställts av alla inblandade som en ryggradsreflex före affären, och av alla kritiker i efterhand, nämligen denna:
”Ska svenska statliga företag bedriva verksamhet utanför svenska statens gränser?”

Arvid Lindman och Hjalmar Branting var inte ense om allt – även om det var den förstnämndes högerregering som 1907 lät staten köpa in hälften av privata LKAB, med rätt att senare köpa andra halvan. Men på deras tid, och under lång tid senare, var förstatligande av företag detsamma som nationalisering. Det fanns verksamheter som ansågs skulle bedrivas av staten, eftersom de var av nationellt intresse. Ett sådant exempel var Vattenfall.

När nyheten kom 1956 att Suezkanalen hade nationaliserats, var det självfallet den egyptiska regeringen som antogs ha förstatligat kanalbolaget, inte något annat lands regering.

Det kan finnas ekonomiska fördelar att staten driver vissa verksamheter. Socialister kan tillägga att invånarna därigenom får demokratiskt inflytande över en affärsverksamhet i det egna landet. I bägge fallen framstår t ex brunkolsbrytningen i östra Tyskland, utförd av Vattenfall, ägt av svenska skattebetalare, som en bisarr affärsidé. Inte nog med att inga privata ägare tar risken; då blir det naturliga marknadsekonomiska ägaransvaret svagt. Dessutom har tyska skattebetalare inget inflytande över verksamheten – och vilket demokratiproblem löses med att svenska riksdagsmän kan utfråga företagsledningen i efterhand?

Borde det inte finnas en regel, gärna i grundlagen, som antingen förbjöd svenska statliga företag att driva verksamhet utanför landets gränser, eller åtminstone att varje sådan verksamhet fordrar separat riksdagsbeslut? Se där en fråga med ett tidlöst ideologiskt innehåll! Den borde ha sin givna plats även i den haverikommission som oppositionen kräver.

Carl-Johan Westholm är ordförande i Uppfinnarkollegiet, tidigare VD i Företagarna och Svensk Handel.