Den som lever i ett land med statsreligion och förespråkar religionsfrihet har en uppförsbacke om den personliga tron är densamma som statens. Det är lätt för andra att ifrågasätta tron. ”Du tror inte riktigt för du vill ha religionsfrihet”.

Samma var situationen för helnykterister i Sverige som röstade nej till ett totalförbud 1922 eller ville avskaffa motboken på 1950-talet. De kunde misstänkas för att inte vara ”riktiga” nykterister.

På liknande sätt är det idag med den som inte vill att staten ska könskvotera de publika bolagsstyrelserna. ”Du är i själva verket inte för jämställdhet”.

I alla dessa tre exempel finns staten med – men vad bör staten göra? Denna grundläggande principfråga ignoreras av många feminister. De ser inte att frågan om statens gränser är lika principiell som jämställdheten. Gudrun Schymans Feministiskt initiativ är till sin karaktär en kollektivistisk rörelse (inte att förväxla med kollektiv, vilket varje organiserad grupp är). Finns ett problem, blir lösningen kollektivistisk, tvångsmässig.

Flera av de ledande företrädarna för feminismen i Sverige idag har en kollektivistisk grundsyn, vilket gör att den som har en icke-kollektivistisk, men är för jämställdhet, känner sig obekväm med frågan ”Är du feminist?”. Svaret har utvecklats till en politisk trosbekännelse: ”Är du för eller emot?” Varför inte skilja mellan vad som kan kallas frihetsfeminism och tvångsfeminism?

Andelen kvinnor i bolagsstyrelserna är lägre än andelen i befolkningen. Varför ska för övrigt ägarna utse styrelser, kan en tvångsfeminist logiskt tänka. Ägarna utgör ju bara en liten andel av befolkningen? Och varför ska inte andra grupper också vara proportionellt representerade – som i 1900-talets korporativistiska politiska system i Italien och Spanien?

De årliga tävlingarna att välja ut de aktier som kommer att stiga mest, Börs-SM, har länge haft ännu lägre andel kvinnor som deltagare än andelen i bolagsstyrelserna. Men vem gör något för att öka denna andel – som kan öka på helt frivillig väg?

De flesta män har nog lärt sig att kalla sig feminist, eller diplomatiskt runda av svaret. De flesta styrelser är väl sammansatta för normallägen; då är det komfortabelt att alla är överens - och alla är överens, eftersom de flesta har liknande erfarenheter. I exceptionella lägen tenderar sådana styrelser också att bli överens – och den avvikande, i tid varnande rösten finns inte där.

Styrelsernas alltför enhetliga sammansättning är nog ett större problem för företagen än för jämställdheten. De allra flesta män och kvinnor - mer än 95 procent troligen - kommer aldrig att sitta i någon bolagsstyrelse.

Personligen är jag för kvoterade bolagsstyrelser. Men jag anser att det är ägarna som ska besluta att kvotera, inte staten, och inte bara med hänsyn till kön utan till många olika erfarenheter och egenskaper. Det är tyvärr typiskt att ”kvotering” automatiskt uppfattas som en statlig regel.

Det råder brist på konstruktiva förslag till bättre beslutskompetens i företagen. Tre observationer, som också kan öka antalet kvinnor på ledande poster:

1. En rådgivare till en företagsledning kan ha större inflytande än en styrelse. Rådgivarna borde lyftas fram mer i media och av head-hunters, som jagar styrelseledamöter.

2. De allra bästa personerna kan vara svåra att rekrytera till en styrelse, eftersom de är mycket upptagna. Svenska företag, stora som små, borde i större utsträckning inrätta ”Advisory Boards”, alltså en eller ett par grupper rådgivare, som samlas t ex två gånger per år – och som får information underhand och kan relatera till företaget när olika frågor dyker upp. Sådana styrelseråd skulle med fördel också kunna ta in fler yngre, äldre och kvinnor än dagens styrelser. Uppdragen skulle inte vara tidsödande, men kunna öka kontaktvägarna. Där skulle även kreativa noviser kunna platsa.

3. Bli chef först, sedan väntar styrelseuppdrag, heter det. Chefer jobbar mycket, och det krockar med familjeansvar, trots RUT-avdrag. Men chefsrollen består av många funktioner, och alla behöver inte en chef utöva. En chef har arbetsuppgifter som är delvis ofrånkomliga, delvis valfria. Att många VD-ar i stora företag har tid att sitta i flera andra bolags styrelser ingår inte nödvändigtvis i att vara chef. Men det kan vara berikande, på flera sätt. VD-rollen kan i de fallen påminna om en arbetande styrelseordförande.

En forskare eller författare kan inte överlåta det egna tänkandet och skrivandet till andra – där är halvtid en halv prestation. Men en chef på halvtid kan prestera lika mycket som en chef på heltid, i de fall själva chefsfunktionen är på halvtid; andra halvan kan vara en expertsyssla. Företag och offentlig sektor borde pröva att spalta upp en chefs funktioner i olika delar. Då skulle andelen kvinnor som chefer lätt öka. Med litet fantasi kan en stor del av chefsfunktionerna utföras på deltid, eller delas. Och jämställdheten skulle öka i arbetsliv och familj, utan statens pekpinnar.

Carl-Johan Westholm
Ordförande i Uppfinnarkollegiet, tidigare VD i Företagarna och Svensk Handel