”Tror du att en person kan få det bättre utan att någon annan får det sämre?” Denna fråga fick ett representativt urval svenskar i flera Sifo-undersökningar på 1980-talet. Nej, svarade varannan; en person kan få det bättre bara om det sker på någon annans bekostnad – det trodde hälften. Många har nog denna verklighetsbild fortfarande. ”Förlorar du?” och ”Är du vinnare?” är vanliga löpsedelsrubriker om en ny statsbudget.

Uppfattningen om verkligheten som ett nollsummespel är förödande för en individs självkänsla, vare sig den befinner sig på vad som anses vara samhällets topp eller botten. Den förra får dåligt samvete, den senare blir missunnsam och försöker försämra för andra mer lyckligt lottade. Just ”lyckligt lottade” är liksom uppfattningen om ”nollsummespelet” inte nödvändigtvis felaktiga föreställningar, men just därför extra förrädiska, som alla halvsanningar.

För att lyckas i livet hjälper tur, men det är ingen förutsättning. Däremot kan otur hindra den mest talangfulla. En tegelsten i huvudet – och Albert Einstein och Bill Gates hade varit okända. En halvsanning kan te sig knepig att bestrida, eftersom den ibland visar sig sann. Det går förvisso att få det bättre på andras bekostnad. Två helt skilda exempel är tjuvens egenhändiga sysslor och statens av folkmajoriteten legitimerade omfördelningar av skatter och bidrag mellan olika grupper; det senare ibland i stor, välmotiverad enighet.

Men inte bara en individs självkänsla påverkas av om den ser verkliga förbättringar möjliga bara på andras bekostnad. Det gäller även tillståndet i ett land, ”the mood of the nation”, som det ofta talas om i USA. Är stämningen optimistisk eller pessimistisk? Det är ganska lätt även för en tillfällig besökare att märka stämningen, och omslaget från förra besöket. Blir du artigt bemött? Ger friska plats på bussen för trötta? Uppskattas energi och framåtanda hos individer, eller är det viktigare med kvotering av grupper, så att ingen får det sämre eller bättre än någon annan? Blandar många ihop ”att ta för sig” med att ”företa sig”?

Ledande politiker och andra opinionsbildare är förebilder, medvetet eller ofrivilligt. De kan utnyttja en dålig stämning, eller medverka till en bättre. Just nu uppfattas de dominerande politiska blocken, socialdemokratin och allianspartierna, sakna en tydlig bild av vart Sverige är, och borde vara på väg.

Sverige behöver nu ändra fokus, från bevakande till skapande. En hög ekonomisk tillväxt som övergripande mål, mätbar som växande BNP eller EU:s högsta sysselsättning, kan tyckas ligga nära till hands. Men de är uttryck för ”statistikens” etymologiska släktskap med ”det statiska”, och ”stat”, än som vision av en allmän färdriktning. Enskildas frihet kan inte mätas i ekonomiska tabeller – men frihet att verka ger ändå mer effekt i ekonomin än aldrig så storslagna politiska siffermål.

Ansvariga i partier och organisationer behöver envetet lyfta fram det enskilda initiativets och det frivilliga samarbetets betydelse för allas framgång. Det skapande i ett samhälle gagnar alla, det bevakande gnager på grannen och ger ofta ett minusresultat. Grundläggande är att se skapandet - marknadsekonomin och den lagbundna friheten - som något som ger de största vinsterna - inte för de redan rika utan för de ännu fattiga.


Carl-Johan Westholm, ordförande i Uppfinnarkollegiet