Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
mars 2019 (2) februari 2019 (1) december 2018 (1) november 2018 (2) september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
De glömda inköpskartellerna
Av Mats Olsson och Carl-Johan Westholm
www.svensktidskrift.se - Den 16 januari 2015

"Lägre bolagsskatter och högre statliga forskningsbidrag är ointressanta för de uppfinnare, som fruktar att bli bestulna på resultatet av sina mödor. Lagstiftaren måste sluta blunda för inköpskartellerna."
Karteller är olagliga – och svenska staten och EU kan bestraffa skyldiga företag med flera miljarder kronor i böter, om företagen kommit överens om ett visst försäljningspris.

Men det finns en annan slags kartell än försäljningskartell, där företag kan samarbeta i det fördolda – och om de blir avslöjade inte riskerar några böter. Det handlar om inköpskarteller. Vad är bakgrunden?

För det mesta finns flera tillverkare och leverantörer till en viss tjänst och antalet möjliga affärskombinationer är stort. Men när det finns en enda säljare, och ett antal inte alltför många köpare av en efterfrågad produkt, varav en köpare är marknadsledande, då blir inköpskarteller lockande för köparna – och särskilt för det dominerande företaget.

En enda säljare? – det handlar alltså om ett företag med en produktidé som erhållit patentskydd, som regel i 20 år. Patentet ska ju fungera som ett skydd för framtida intäkter, eftersom dessa inte kan komma förrän utvecklingsarbetet är klart.

Patentägaren har antingen ett eget tillverkande bolag, som konkurrerar med andra. Alternativt har patentägaren ingen tillverkning alls, utan har räknat med att i efterhand kunna betala kostnader för utveckling och eget arbete med enbart försålda licensintäkter.
Tillverkning och försäljning kan följaktligen bli extra lönsam för den som inte betalar licenser till patentägaren och därigenom inte betalar sin del av utvecklingskostnaderna.

Men om en tillverkare gör intrång, det vill säga tillverkar utan licens – då är det väl bara för patentägaren att stämma tjuven, så reder det upp sig? Ja, i teorin, men bara där. (Att ringa polisen, som banken gör vid ett bankrån, är inte att tänka på).

I praktiken kan följande hända:

1. Något av inköpsföretagen söker ogiltigförklara patentet. De juridiska kostnaderna kan bli oöverkomliga för patentägaren, kanske 50 miljoner kronor i ett land. Om det inte räcker – starta om processen i ett grannland…

2. Då är det väl bara för patentägaren att sälja patentet till någon av tillverkarna, om det är så värdefullt? Men de tillverkande företagen ser att de tjänar mest på att inte vara med och betala utvecklingskostnaderna; alltså vägrar de att teckna licenser och betala. De kan i lönndom lova varandra att dela på de juridiska kostnaderna för de av företagen som blir stämda (inköpskartellens andra steg).

3. Ett stort tillverkande företag, helst det marknadsledande, kan teckna en licens, men finna, att andra företag beklagligtvis inte gjort det. ”Vi är diskriminerade”, ropar det marknadsdominerande företagets jurister. ”Vi betalar inte, när våra konkurrenter inte gör det!” – och det marknadsdominerande företaget vet att deras konkurrenter inte kommer att betala, eftersom alla i inköpskartellen tjänar på det. Det verkar inte hjälpa att EU uttalat att andras fuffens inte gör det egna acceptabelt.

4. ”Ni har inte stämt våra konkurrenter!” utbrister sedan det marknadsledande företagets representanter, och pekar finger åt patentägaren. När patentägaren försöker få de andra företagen, ”konkurrenterna” att betala, då möts patentägaren med motargumentet att det marknadsledande företaget minsann inte betalat, ”så varför skulle vi mindre tillverkare göra det?”

Och så kan det hålla på, i 20 år, om patentägaren överlever ekonomiskt så länge – vilket är osäkert, eftersom uppfinnarens finansiärer kan tröttna, eller det egna företagets tillgångar inte räcker för att bekosta både produktutveckling och juridiska processer.

Men, säger många, det här problemet måste väl ändå vara överdrivet? Detta känner vi inte till. Varför har ingen tagit upp inköpskartellerna tidigare – när ”innovationer” är ett måste-ord för en politisk mötestalare?

Svaret är enkelt. Många uppfinnare som fått patent på något extra värdefullt, och som inte från början varit anställda av stat eller storföretag, de har ofta stupat och tystnat innan patenttiden gått ut. Eller så har de, ställda inför utsikten att deras kommande storverk kommer att drabbas av den juridiska iskylan, avstått från att fullfölja skapelsen.

Så länge lagstiftaren blundar för inköpskartellerna, är det kvar ett slukhål i näringslivet. Lägre bolagsskatter och högre statliga forskningsbidrag är ointressanta för de uppfinnare, som fruktar att bli bestulna på resultatet av sina mödor.

Mats Olsson är ordförande i Svenska Uppfinnareföreningen.
Carl-Johan Westholm är ordförande i Uppfinnarkollegiet.