Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
juni 2019 (1) maj 2019 (1) mars 2019 (2) februari 2019 (1) december 2018 (1) november 2018 (2) september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Ordning och reda – med ett obalanserat balansmål?
www.svensktidskrift.se - Den 12 juni 2015
"Sedan några månader förefaller en tämligen bred riksdagsmajoritet vara beredd att överge – eller åtminstone utreda – överskottsmålet för den totala statsbudgeten och ersätta det med ett balansmål. Men förhoppningsvis tittar utredningen också på den uppdelning i en drifts- och en kapitalbudget som gällde från 30-talet och framåt."
”Det var en samling framstående ämbetsmän, de flesta med erfarenhet som statssekreterare i finansdepartementet, Erik Stridsberg och Kurt Bergendal, den nyss avgångne Herman Eriksson och hans efterträdare Dag Hammarskjöld, chefen för riksräkenskapsverket Runemark och riksgäldskontorets ordförande Karl Hildebrand. Därtill en ståtlig rad nationalekonomer, både Cassel och Myrdal och Lindahl och Ohlin. I stort sett nåddes enighet, och till 1937 års riksdag kom förslag om…”

Vad är det den samtida finansministern Ernst Wigforss senare i sina memoarer skriver så högtidligt om? Jo, något som dagens regering och allianspartier verkar eniga om att avvisa:

”… förslag om den uppdelning av riksstaten i en driftbudget och en kapitalbudget, som fortfarande gäller”, mindes Wigforss 1954.
På Gunnar Strängs finansministertid 1955-76 var statsbudgeten ännu uppdelad i en driftsida och en kapitalsida: konsumtion respektive investeringar. Sträng betonade gärna totalsaldot, som helst skulle visa överskott. Bertil Ohlin, folkpartiledare 1944-67, opponerade. Strängs totalbalansering gjorde att statens tillgångar ökade. Ohlin ansåg att investeringar borde lånefinansieras. Avkastningen skulle sedan betala räntor och amorteringar.

Under regeringarna Fälldin 1976-82, med de ekonomiansvariga ministrarna Ingemar Mundebo och Gösta Bohman, försvann denna uppdelning – en slags kodifiering av Strängs praxis under dennes sista finansminstertid.

Det var alltså Dag Hammarskjölds och Bertil Ohlins med fleras linje från 1937, som på den nyligen avslutade socialdemokratiska partikongressen där drevs från vänster, enligt vissa referat. Och som nuvarande statsminister och finansminister med kongressens gillande tillbakavisade.

Sedan några månader förefaller en tämligen bred riksdagsmajoritet vara beredd att överge – eller åtminstone utreda – överskottsmålet för den totala statsbudgeten och ersätta det med ett balansmål. Effekten av en enda budget för konsumtion och investeringar blir dock densamma. En privat investering kan lånefinansieras på kapitalmarknaden utan statsfinansiella effekter medan samma sak, fast statlig, kräver antingen minskade utgifter för statlig konsumtion eller höjda skatter.

Vi får hoppas att den offentliga utredningen kommer att ta ett brett grepp och anknyta till föregångaren från 30-talet.
Den närmast kompakta partipolitiska enigheten om denna norm om en totalbudget har möjligen ett samband, som är politiskt känsligt (det vill säga impopulärt). Det gäller en anpassning till de så kallade Maastrichtkriterierna för en övergång till den gemensamma eurovalutan, där de nationella statsbudgetarna ska hålla sig inom vissa totalramar, utan åtskillnad mellan konsumtion och investering.

En nations – och en valutaunions – statsfinanser kan naturligtvis misskötas, med eller utan lånefinansierade investeringar. En dyr statlig väg eller järnväg med lågt utnyttjande eller statliga snabbtåg till svindlande kostnader drabbar ändå förr eller senare skattebetalarna.

Om en viss investering ska finansieras offentligt och ske i offentlig eller privat regi (i det senare fallet en offentlig upphandling), då kommer totalbalanseringkravet antingen att driva upp skatterna momentant, eller så tvingas staten sänka utgifterna för konsumtion eller andra investeringar. Totalbalanseringsnormen är varken höger eller vänster, men kan dra politiken i en av dessa riktningar, beroende på riksdagsmajoritetens placering på denna skala. Om det råder bred politisk enighet om att en viss typ av investeringar ska offentligfinansieras, då blir det mindre sådana investeringar med denna norm. Likt ett privat företag som skulle tvingas kontantfinansiera sin investeringar.

Att totalbalanseringsnormen blev accepterad och viktig i Maastricht, och till exempel är det i USAs federala budget – fast inte alltid verkställd – verkar bero på politikermajoritetens misstro mot sin egen i vissa länder dokumenterade oförmåga att hålla statens finanser i styr; därför denna tvingande, självpåtagna regel. Genom att kostnaderna för investeringar kontantfinansieras, konkurrerar de hårdare med konsumtionsutgifter, som färre dessbättre vill lånefinansiera, och kan därför hämma väljarfrierier om sänkta ofinansierade skatter eller höjda bidrag.

Sammantaget tror jag att denna totalbalanseringsnorm har gjort de offentliga investeringarna lägre, utan att privata investeringar ökat motsvarande. Efterfrågan på kapital har minskat, räntorna har sjunkit, arbetslösheten blivit högre än ”naturligt” – och penningpolitiken i Europa och USA med låga eller negativa räntor kommit att användas för att i arbetslöshetsbekämpande syfte motverka effekterna av denna praktiserade statsfinansiella redovisningsnorm. Befolkningarna blir fattigare eller ökar sina tillgångar mindre än eljest, arbetslösheten blir högre, och framtida pensioner inte lika stora som tidigare beräknats, då avkastningen sänkts. Med en konstgjort låg ränta kommer därtill ett större antal privata investeringar än vanligt troligen att visa sig olönsamma.

Istället har det gällt för de styrande att få upp inflationen, och bekämpa deflationen – i den utbredda missuppfattningen att deflation alltid betyder depression och att ett stabilt penningvärde hotar välståndsutvecklingen. Samtidigt som realvärdesstegringar inte ingår i det inflationsmått som används: konsumentprisindex.

Vilka slutsatser som ska dras av denna skissartade genomgång är upp till var och en – i en fråga som professionella nationalekonomer tyvärr idag med få undantag inte säger något om i den offentliga debatten.

Det finns vissa tänkvärda historiska jämförelser, till exempel denna:

”I riksdagen yppades inga delade meningar. Inom statsutskottet rådde enhällighet, liksom i kamrarna”, noterade Wigforss om beslutet 1937 om uppdelning av riksstaten i en driftbudget och en kapitalbudget.

Idag råder enighet om att återkommande uttala att det ska vara ”ordning och reda i statsfinanserna”.

Carl-Johan Westholm är fil dr i statskunskap, ordförande i Uppfinnarkollegiet, f d VD i Företagarna och Svensk Handel.