Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
mars 2019 (2) februari 2019 (1) december 2018 (1) november 2018 (2) september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Låt staten gå in som delägare i patent
www.svensktidskrift.se - Den 6 november 2015
Dagens patentsystem är ihåligt, skriver Carl-Johan Westholm och Dan Brändström, som följer upp sin artikel i förra veckans Svensk Tidskrift med förslag på hur patenträtten kan stärkas.

Vad som händer i Sverige när en patenterad idé nyttjas utan licens är följande. Denna idéstöld kallas intrång, och det är ingen mening för den bestulne att ringa polisen – för när det satsade guldet har omvandlats till en uppfinning har också brottet omvandlats till en civilrättslig rättsprocess där en resurssvag uppfinnare ofta inte kan göra annat än att se på. Polisen rycker inte ut. Den bestulne måste själv inför domstol stämma tjuven och bevisa att stöld har begåtts. Tjuven kan då neka, och då ska domstolen kontrollera läget. Tjuven invänder sedan att patentet inte gäller för den tillverkning som tjuven sysslat med. Tjuven begär ogiltigförklaring av patentet.

Skulle ogiltigförklaringen ogillas, och intrång dömas, tvingas tjuven betala licens och egna och troligen även motpartens rättegångskostnad. Men den senare utgiften blir inte så kännbar; den delas ofta med andra tillverkare, som diskret samarbetar i en kartell, i den ursprungliga förhoppningen att alla ska slippa betala licenser.

Den bestulna patentinnehavaren kan få betalt, och möjligen skadestånd – men först efter en lång process, juridiskt, ekonomiskt och mentalt. Och det är alltså det bästa (minst dåliga) utfallet för den som blivit bestulen. Det sämsta utfallet för tjuven är att tvingas betala den ursprungliga avgiften, plus juridiska kostnader – och kanske skadestånd.

Det är alltså lockande att chansa med att göra ett ”intrång” i dyra patent; liten nedsida som är osannolik, stor uppsida, som är sannolik. Tjuven och dennes förtrogna hoppas nämligen under processen att patentägarens pengar ska ta slut, och att processen avslutas utan dom, eller utan juridiska insatser från motparten, som skulle ha kunnat övertyga domstolen.

Olika juridiska knep kan tillgripas av den tillverkare som inte vill betala licenser – allt i syfte att dra ut på processen och tömma patentägarens kassa. En säker vinnare i dagens patentsystem är därför i en del länder juridiska rådgivare; de uttrycker sällan kritik mot hur systemet fungerar. I USA har det uppskattats att amerikanska advokater tjänar dubbelt så mycket på patent som amerikanska uppfinnare. Icke-amerikanska uppfinnare har det ännu värre i The Land of Freedom.

USA är ökänt för sin legalism, sin stämningskultur. Där har fenomenet med så kallade patenttroll uppstått. Ett sådant troll är ett företag som kontaktar en innehavare av ett patent och med allehanda metoder söker pressa ut pengar. Ett sätt är att trollet säger att patentet är ogiltigt och att det tänker söka ogiltigförklara det – och är berett att satsa en viss summa i advokatkostnader för detta. Men om patentinnehavaren betalar till trollet till exempel en tredjedel av dessa kostnader, så kommer trollet att avstå från att agera. Smart, eller hur? Lagligt ja. Etiskt nej. Ett dåligt legalt system? Förvisso.

Tyskland är snarare motsatsen. Där måste två parter, tyska eller utländska, som tvistar om ett patent, intrång eller ogiltigförklaring, börja med att till domstolen ange värdet av vad de tvistar om, det så kallade stridsvärdet (”Streitwert”). Det stora företaget kanske säger 5 miljoner euro, det lilla 3 miljoner, eller avstår; det senare ifall det anser sig ha goda möjligheter att vinna.

Finessen ligger sedan i att domstolen fastslår för det första själva tvistevärdet, vilket ligger till grund för kostnaderna för rättstvisten. Om en av parterna är resurssvag finns för det andra även den principiella möjligheten för en part att begära en asymmetrisk rättegångskostnad med hänsyn tagen till dess finansiella förmåga. Det kan innebära att det stora företaget kan få kvoten 0,9 av tvistevärdet, det lilla 0,1 – som utgift vid förlust för den egna sidan. Vinsten tillfaller vinnaren i form av hela tvistevärdet. På detta sätt är det föga lockande för en finansiellt stark motpart att söka utblotta en svagare genom utdraget processande. I all synnerhet som advokatarvodena i början av processen bestäms som en maximal del av tvistesumman. Skulle någon sida därutöver betala de egna advokaterna mer vid sidan av, skulle det snarast kunna betraktas som muta.

I och med en patentansökan, och ett beviljat patent, får omvärlden en detaljerad beskrivning av en uppfinning. Om denna inte kan försvaras effektivt mot stölder, då är det bättre att inte söka patent. Då tipsas i alla fall inte idétjuvar och konkurrenter.

De som likt Piratpartiet vill avskaffa patentsystemet gör det med argumentet att monopol hämmar utvecklingen. Patentet är ju ett tidsbegränsat monopol. Men monopol när det gäller all äganderätt är ofrånkomligt; det ingår i definitionen av äganderätten. Om en husägare inte har ensamrätt att bruka sitt hus, och en bilägare sin bil – då brakar samhället samman.

Väl fungerande patent är en fråga inte bara för den som överväger att genomföra ett långsiktigt projekt med stora kostnader. Ytterst handlar det om möjligheterna att i Sverige försvara framgångsrika projekt som kan ligga till grund för nya arbetstillfällen.

Den senaste statistiken som publicerats visar att de stora företagen vars huvudkontor flyttat från Sverige efter en tid också tar med sig alltmer av forsknings- och utvecklingsarbetet. Föga överraskande i sig – men fortfarande kan man få intrycket att högsta ansvariga i politik och näringsliv inte ser allvaret.

Sammanfattningsvis. Om en idéägare inte har rätt att få betalt av den som använder ägarens idé, vem vill då satsa tid och pengar på att investera i idéutveckling?

Slutsatsen blir att dagens patentsystem är ihåligt, och erbjuder skydd enbart för dem som har råd att bekosta egna långvariga insatser av väktare och jurister, det vill säga kapitalstarka bolag, privata och statliga. Staterna borde betrakta patentintrång som ekonomisk brottslighet.

Marknaden klarar inte själv av att upprätthålla äganderätten till avkastningen, när den fria konkurrensen är satt ur spel. Stora investerare tvekar att gå in och i efterhand stödja eller köpa in sig hos enskilda patentägare, särskilt om patenten är värdefulla, det vill säga utvecklingskostnaderna har ofta varit höga och licenserna är dyra. Stora investerare känner varandra, och kan ha kartellartade nätverk som belönar samverkan och icke formella men de facto monopol eller oligopolliknande förhållanden.

En dellösning är att staten skulle kunna gå in som delägare i värdefulla patent, och därmed garantera att en juridisk och finansiell utmattning inte är en möjlig vinnarstrategi för tjuvarna. Statsfinansiellt och samhällsekonomiskt skulle en sådan dellösning löna sig, liksom annan brottsbekämpning. Den intellektuella äganderätten har dessutom ett egenvärde, ett omistligt symbolvärde för människans skaparkraft.

Carl-Johan Westholm är ordförande i Uppfinnarkollegiet, fil dr och tidigare VD i Företagarna och Svensk Handel.

Dan Brändström är vice ordförande i Uppfinnarkollegiet, professor och tidigare VD i Riksbankens jubileumsfond.