Blir Sverige mer eller mindre liberalt?
Svenska Dagbladets ledarsida, Op-ed torsdagen den 19 november 2015
I brist på yttre framgångar kan en grupp frestas till ett starkare inre grupptryck – för att åtminstone internt kunna känna segerns sötma genom att votera sig fram genom överväldigande majoritetsbeslut. Denna kollektivismens mekanism kanske delvis kan förklara den rekommendation som folkpartiet liberalernas partistyrelse kommer med till partiets högsta beslutande organ landsmötet den 20-22 november – att byta partinamn till enbart ”Liberalerna”.
Detta namnbyte kan uppfattas som en spark mot andra partier, eftersom folkpartiet inte har monopol på att inspireras av liberala idéer, vilket partiledaren själv underströk nyligen i en DN-artikel. Om det gynnar det namnändrande partiet står skrivet i stjärnorna.
Alldeles avgörande och viktigast är naturligtvis hur det påverkar Sverige. Det är ”bara vårt parti som har liberalismen i vårt dna”, hävdade partiledaren. Idéhistoriskt eller medicinskt terminologiskt är detta felaktigt. Liberalismen sitter numera i generna hos de flesta partier i Sverige, allianspartier och socialdemokratin främst. Men därtill finns en blandning av andra arvegods hos alla, även folkpartiet – en blandning som inte är konstant utan som skiftar efter förändringar i det omgivande samhället och i tankar hos de opinionsbildande inom och utom partierna.
Genom namnbytet gör folkpartiet liberalerna kanske sig själva en otjänst. Av allmänt intresse är att hela Sverige riskerar att bli mindre liberalt, då denna klassiska frihetsådra bör kännas pulsera hos varje regering och riksdag, oavsett om morgondagens arvtagare till dagens folkpartister finns med.
Att dessutom det gamla partiet med det nya namnet ”Liberalerna” upprepade gånger måste förklara att det främst är ett ”socialliberalt” parti – det är också tankeväckande, på flera sätt.
Carl-Johan Westholm
Inte medlem i något parti. Fil dr 1976 på ”Ratio och universalitet. John Stuart Mill och dagens demokratidebatt”.
torsdag 19, november 2015