Den sittande regeringen och den borgerliga oppositionen bedyrar bägge sin trohet mot samma mål: målet om överskott eller åtminstone balans i de offentliga finanserna. Nyligen skrev Alliansens ekonomisk-politiska talespersoner en gemensam artikel (DN 23 maj) där detta framställdes som något värt att nå en bred överenskommelse om.

Stämmer det? Det finns ett starkt skäl för denna hållning, ungefär lika starkt som att staten – för att minska trafikolyckorna - inför högsta tillåtna hastighet för bilar till 30 km i timmen, dock att 40 km i timmen kan tillåtas på vissa raksträckor, om hastigheten i gengäld sänks i farliga kurvor och vid dåligt väglag.

Hur staten redovisar sina finanser är - liksom hur ett företag gör det – inte fråga om vänster eller höger utan om klarhet i framställningen. Glädjande är därför att åtminstone en organisation nu hävt upp sin stämma, i form av en debattartikel i Dagens industri den 24 maj av Dan Andersson, f d chefekonom i LO och LO-ekonomen Sebastian de Toro. De förespråkar att statsbudgeten också får en balansräkning. Då kan t ex inte överföring ur AP-fonderna till statsbudgeten eller försäljning av en statlig bank ensidigt ses som ett beundransvärt utslag av beslutskraft, ordning och reda hos regering och riksdag, än mindre något som automatiskt stärker statens samlade tillgångar.

I Svensk Tidskrift för ett år sedan (12 juni 2015) tog jag under rubriken ”Ordning och reda – med ett obalanserat balansmål”, upp detta ämne, med hänvisning till bl a smått historiska meningsutbyten mellan dåvarande oppositionsledaren Bertil Ohlin och finansministern Gunnar Sträng. Även ekonomiprofessorerna Pontus Braunerhjelm och Johan Eklund vid Entreprenörskapsforum har belyst bristerna i hur dagens statsbudget är redovisad (Di 17 maj 2015).

Med ett års ytterligare perspektiv misstänker jag idag att denna totalbalanseringsnorm för statsbudgeten dessutom har medverkat till en förstärkning av populistpartiernas väljarstöd i flera länder. Den monetära populismen – den nominella negativa räntan – har försvårat och förvirrat även privata investeringsbeslut, och förstärkt den politiska populismen i krisartade ekonomier.

Totalbalanseringsnormen tillkom inte minst för att förhindra att partier med häftiga statsbudgetunderskott som medel skulle kunna fria till missnöjda väljarskaror. Nu har historiens ironi gjort att den framtvingade monetära populismen lett till missnöje med demokratin och dess etablerade partier.

För ett år sedan skrev jag följande:

Sammantaget tror jag att denna totalbalanseringsnorm har gjort de offentliga investeringarna lägre, utan att privata investeringar ökat motsvarande. Efterfrågan på kapital har minskat, räntorna har sjunkit, arbetslösheten blivit högre än ”naturligt” – och penningpolitiken i Europa och USA med låga eller negativa räntor kommit att användas för att i arbetslöshetsbekämpande syfte motverka effekterna av denna praktiserade statsfinansiella redovisningsnorm. Befolkningarna blir fattigare eller ökar sina tillgångar mindre än eljest, arbetslösheten blir högre, och framtida pensioner inte lika stora som tidigare beräknats, då avkastningen sänkts. Med en konstgjort låg ränta kommer därtill ett större antal privata investeringar än vanligt troligen att visa sig olönsamma. (Slut citat)

Möjligen kan man tillägga att storföretagens investeringsnivå globalt visat sig vara och förbli låg, trots denna matematiska stimulans.

LO-ekonomerna är på spåret. Deras rapport har titeln ”Tillbaka till framtiden – hur en bättre redovisning av samhällets tillgångar och skulder kan höja Sveriges välstånd”. De menar i första hand Statens tillgångar, inte Samhällets. Det vore önskvärt om även denna missvisning i politiken äntligen klarades upp.

Carl-Johan Westholm
Ordf i Uppfinnarkollegiet, fil dr, f d VD i Företagarna och Svensk Handel