Förlusträdslan och vinstbegäret
Svenska Dagbladets ledarsida, Op-ed torsdagen den 2 juni 2016
En av de senaste årens viktigaste attitydundersökningar i Sverige, och samtidigt troligen minst uppmärksammade (bortsett från de som inte är offentliga), är denna.
På uppdrag av revisionsföretaget EY Sverige (tidigare Ernst & Young) fann Novus i oktober 2015 följande om allmänhetens inställning till att starta företag. Frågan gällde inte vad som lockade, utan vad som hindrade.
Största hindren för att starta eget företag:
• För hög privatekonomisk risk: 47 %
• Krångliga regler: 43 %
• Otryggt utan fast anställning: 38 %
• Svårigheter med finansiering och att anskaffa kapital: 36 %
• Att det skulle innebära mycket arbete: 28 %
• För dyrt att anställa personal: 22 %
• Att hitta kompetent personal 8 %
• Familjesituationen: 8 %
• Att hitta en bra affärspartner: 7 %
• Annat: 4 %
• Skulle inte uppleva något hinder: 3 %
Den upplevda risken för den egna ekonomin är alltså det hinder som nämns främst av nära hälften, 47 procent.
Jämför denna allmänhetens verklighetsbild med den offentliga diskussionen. Den handlar ensidigt om hur mycket som ägare av icke börsnoterade företag ska skatta av vinsten (avkastningen, utdelningen, värdestegringen). Företagare tycks bara ha vinstbegär, ingen förlusträdsla.
De som gör vinster, ser naturligtvis gärna att skatten på vinster sänks. Men likt sjösäkerheten, så intervjuas inte de som redan drunknat, och sällan de som inte begett sig ut på havet.
Det sägs ofta att verksamma företagare är mer riskbenägna än andra. Det är möjligt. En bidragande onödig orsak är att skattesystemet förstärker denna tendens. Innan en nyföretagare gör sin första vinst, måste eventuella förluster betalas med beskattade pengar.
Har företagaren väl kommit igång med sin verksamhet, och gått med vinst några år, då är det inte längre för familjens ekonomi lika riskabelt att göra nya satsningar. Dessa kan ju ske med det upparbetade kapital som nu finns i företaget, som bara har tunnats ut med en drygt 20-procentig bolagsskatt.
Säg att en person i Sverige har en idé som t ex kostar en miljon kronor att pröva, i ett första steg. En överkomlig summa för ett företag som räknar med att ha tre miljoner kronor över vid årets slut. I stället för att ägaren skattar bort totalt omkring två miljoner och tar ut en miljon i egen inkomst, kan företaget investera en tredjedel av överskottet. Två tredjedelar av denna miljon skulle annars ha gått bort i skatt. Företagaren tar själv ut två tredjedels miljon i egen inkomst efter skatter i stället för en miljon – och kan samtidigt investera för en miljon kronor.
Men om personen med idén inte har ett företag? Ska den potentiella nyföretagaren inteckna villan med (ytterligare) en miljon kronor? Görs det och det går bra, kan den lånade miljonen betalas tillbaka med vinster om dessa före skatter är tre miljoner kronor. Annars kanske villan måste säljas.
Ett bolag som försätts i konkurs eller likvideras är skattemässigt samma sak som att aktierna i bolaget säljs för noll kronor. Förlusten måste dras av samma år. Det året har ägaren troligen inte många andra inkomster att kvitta förlusterna mot, och eventuell kvittning är bara delvis.
Större avdrag eller skattereduktion för förluster i början mot tidigare och kommande inkomster av arbete och kapital för ägarna skulle minska riskerna. Följden? Fler nystartade företag, inte minst sådana där forskning- och utveckling tar flera år, och eventuella inkomster och vinster inte kan komma första året utan först efter en längre tid.
Carl-Johan Westholm
Ordförande i Uppfinnarkollegiet
torsdag 02, juni 2016