”Welfare” är inte riktigt detsamma som motsvarande svenska ”välfärd”. ”Welfare”, särskilt i USA, är mer av det som en gång i Sverige vanligen kallades ”understödstagaranda”. ”Välfärd” är huvudsakligen ett försäkringssystem, socialförsäkringar, som inte bara omfattar arbetslöshetsunderstöd och socialbidrag utan barnbidrag, daghem, kollektivt finansierade välfärdstjänster, ibland utförda av privata vinstdrivande företag mm.

Vad är då det välfärdsindustriella komplexet, som varnas återkommande för i detta forum? Och vad är dess önskvärda motsats? Ofärd? Knappast. Men för mycket och för litet av det mesta skämmer allt.

”Den hjärtlösa välfärdsstaten” heter en bok som Staffan Burenstam Linder utgav på Timbro förlag 1983. Hans poäng var att skilja mellan välfärd i statens regi – och välfärd utanför statsmakterna (inklusive landsting och kommuner), alltså välfärdsstat kontra välfärdssamhälle. Att samhället är större än staten betonades för övrigt i Bildts regeringsdeklaration 1991 – men många ledande politiker, ledarskribenter och journalister säger fortfarande ”samhället” när de menar stat, landsting och kommuner.

Jag tror inte att en marxistisk färgad klassanalys är den bästa förklaringen till välfärdsstatens framväxt. Egendomsägande kan stå mot egendomslösa, och de förra berövas sin egendom av de senare. Problemet blir löst. Klasskampslösningen skapar sedan andra problem. Landsbygdsbefolkning mot stadsbor – vem ska där beröva någon något? Problemet kan inte ens lösas med klasskamp i en första omgång. Höginkomsttagare mot låginkomsttagare – en evig envig. Kvinnor mot män, unga mot gamla osv.

Den mekanism som driver välfärdsstatens framväxt är kampen om statsmakten, det legala våldsmonopolet, och att med demokratiska majoritetsbeslut föra över enskildas inkomster och egendom till kollektiv konsumtion, enligt folkflertalets upplevda och tolkade önskningar. Det behöver inte vara enbart vad som med en bred definition uppfattas som välfärd.

Vad beror det på att staten, inklusive välfärdsstaten, inte tagit hand om hundra procent av alla inkomster? Beror det på upplysning och kampanjer? Säkert, till viss del. Men det sunda förnuftets förekomst, insikten att produktion föregår konsumtion, är i de flesta fall en tillräckligt stark grund mot övertro på statens allmakt.

Stor betydelse har även budgetprocessen i regering, riksdag, landsting och kommuner. Även andra komplex harklar sig och gör sin stämma hörd. Olika fackministrar och departement, liksom olika kommunala nämnder, slåss om samma kaka.

Public choice-teorin förklarar skattetryckets framväxt med att en liten grupp som vill ha statsbidrag kan se det ekonomiskt intressant att lägga ner stor energi för det, medan andra som ska betala för utgiften inte har samma anledning att ägna lika mycket energi åt att säga nej, eftersom kostnaderna slås ut på denna kanske tusen gånger större grupp.

Attityder och institutioner samverkar. ”En ny grundlag” (MOU 1988:1) var – det måste sägas så här i efterhand även av en som var med - en imponerande ambitiös privat utredningsinsats. Den författades av de aktade juristerna Gustav Petrén och Ulf Brunfelter; med i gruppen var också Gunnar Hökmark, Mats Svegfors, Patrik Engellau och jag själv. Min insats var att driva tanken att grundlagen borde ha inskrivet ett högsta tillåtna skattetryck, femtio procent, vilket kom med i 10 Kap Finansmakten, 3 §. För egen del hade jag gärna sett att det hade gällt inte bara på nationell nivå utan också för individers inkomster.

Förslaget väckte, vad jag minns, varken anstöt eller glädje hos folkmassorna eller ledarskribenterna. Det uppfattades nog, av dem som överhuvudtaget uppfattade det, som akademiskt eller bisarrt av de som trodde sig veta vad som passar sig.

Överraskande nog blev tanken delvis förverkligad efter finanskrisen i Sverige 1990-94 genom det finanspolitiska ramverket.

Vissa av reglerna finns i svensk lag, andra i praxis - inget in grundlagen. Men ändå:
Den intressanta regeln här är att riksdagen måste fatta beslut om utgiftstak för de kommande tre åren. Först ska statens utgifter och intäkter fastslås. Därefter beslutas hur pengarna ska fördelas. Kampen om andras pengar betyder därför inte längre andras privata pengar utan redan inbetalade skattepengar. Alltså en kamp mellan statliga utgiftsområden, ett nollsummespel mellan dessa.

Under kulbanan kan de enskilda initiativen tillfälligt, under några år, fredas från ytterligare skatter.

Vi ser här ett exempel på en klassisk maktfördelning mellan statsmakterna och det övriga samhället.

Slutsats: Det räcker inte med att påverka attityderna så att staten, välfärdsstaten, inte tar över samhället och ofärd så småningom blir följden. Den främsta institutionen, grundlagen, behöver mobiliseras, till frihetens och i längden därmed välfärdssamhällets försvar. Ett väl avvägt socialförsäkringssystem kan liksom andra försäkringar inte bygga på större utbetalningar än avgifter eller fungera med ett omfattande missbruk.

Carl-Johan Westholm
Fil dr i statskunskap. Då, 1988, VD i Näringslivets Ekonomifakta (1984-1991), idag ordförande i Uppfinnarkollegiet.