Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Välfärdsstat och välfärdssamhälle
Det Goda Samhället. Inlägg som gästbloggare den 3 augusti 2016
”Welfare” är inte riktigt detsamma som motsvarande svenska ”välfärd”. ”Welfare”, särskilt i USA, är mer av det som en gång i Sverige vanligen kallades ”understödstagaranda”. ”Välfärd” är huvudsakligen ett försäkringssystem, socialförsäkringar, som inte bara omfattar arbetslöshetsunderstöd och socialbidrag utan barnbidrag, daghem, kollektivt finansierade välfärdstjänster, ibland utförda av privata vinstdrivande företag mm.

Vad är då det välfärdsindustriella komplexet, som varnas återkommande för i detta forum? Och vad är dess önskvärda motsats? Ofärd? Knappast. Men för mycket och för litet av det mesta skämmer allt.

”Den hjärtlösa välfärdsstaten” heter en bok som Staffan Burenstam Linder utgav på Timbro förlag 1983. Hans poäng var att skilja mellan välfärd i statens regi – och välfärd utanför statsmakterna (inklusive landsting och kommuner), alltså välfärdsstat kontra välfärdssamhälle. Att samhället är större än staten betonades för övrigt i Bildts regeringsdeklaration 1991 – men många ledande politiker, ledarskribenter och journalister säger fortfarande ”samhället” när de menar stat, landsting och kommuner.

Jag tror inte att en marxistisk färgad klassanalys är den bästa förklaringen till välfärdsstatens framväxt. Egendomsägande kan stå mot egendomslösa, och de förra berövas sin egendom av de senare. Problemet blir löst. Klasskampslösningen skapar sedan andra problem. Landsbygdsbefolkning mot stadsbor – vem ska där beröva någon något? Problemet kan inte ens lösas med klasskamp i en första omgång. Höginkomsttagare mot låginkomsttagare – en evig envig. Kvinnor mot män, unga mot gamla osv.

Den mekanism som driver välfärdsstatens framväxt är kampen om statsmakten, det legala våldsmonopolet, och att med demokratiska majoritetsbeslut föra över enskildas inkomster och egendom till kollektiv konsumtion, enligt folkflertalets upplevda och tolkade önskningar. Det behöver inte vara enbart vad som med en bred definition uppfattas som välfärd.

Vad beror det på att staten, inklusive välfärdsstaten, inte tagit hand om hundra procent av alla inkomster? Beror det på upplysning och kampanjer? Säkert, till viss del. Men det sunda förnuftets förekomst, insikten att produktion föregår konsumtion, är i de flesta fall en tillräckligt stark grund mot övertro på statens allmakt.

Stor betydelse har även budgetprocessen i regering, riksdag, landsting och kommuner. Även andra komplex harklar sig och gör sin stämma hörd. Olika fackministrar och departement, liksom olika kommunala nämnder, slåss om samma kaka.

Public choice-teorin förklarar skattetryckets framväxt med att en liten grupp som vill ha statsbidrag kan se det ekonomiskt intressant att lägga ner stor energi för det, medan andra som ska betala för utgiften inte har samma anledning att ägna lika mycket energi åt att säga nej, eftersom kostnaderna slås ut på denna kanske tusen gånger större grupp.

Attityder och institutioner samverkar. ”En ny grundlag” (MOU 1988:1) var – det måste sägas så här i efterhand även av en som var med - en imponerande ambitiös privat utredningsinsats. Den författades av de aktade juristerna Gustav Petrén och Ulf Brunfelter; med i gruppen var också Gunnar Hökmark, Mats Svegfors, Patrik Engellau och jag själv. Min insats var att driva tanken att grundlagen borde ha inskrivet ett högsta tillåtna skattetryck, femtio procent, vilket kom med i 10 Kap Finansmakten, 3 §. För egen del hade jag gärna sett att det hade gällt inte bara på nationell nivå utan också för individers inkomster.

Förslaget väckte, vad jag minns, varken anstöt eller glädje hos folkmassorna eller ledarskribenterna. Det uppfattades nog, av dem som överhuvudtaget uppfattade det, som akademiskt eller bisarrt av de som trodde sig veta vad som passar sig.

Överraskande nog blev tanken delvis förverkligad efter finanskrisen i Sverige 1990-94 genom det finanspolitiska ramverket.

Vissa av reglerna finns i svensk lag, andra i praxis - inget in grundlagen. Men ändå:
Den intressanta regeln här är att riksdagen måste fatta beslut om utgiftstak för de kommande tre åren. Först ska statens utgifter och intäkter fastslås. Därefter beslutas hur pengarna ska fördelas. Kampen om andras pengar betyder därför inte längre andras privata pengar utan redan inbetalade skattepengar. Alltså en kamp mellan statliga utgiftsområden, ett nollsummespel mellan dessa.

Under kulbanan kan de enskilda initiativen tillfälligt, under några år, fredas från ytterligare skatter.

Vi ser här ett exempel på en klassisk maktfördelning mellan statsmakterna och det övriga samhället.

Slutsats: Det räcker inte med att påverka attityderna så att staten, välfärdsstaten, inte tar över samhället och ofärd så småningom blir följden. Den främsta institutionen, grundlagen, behöver mobiliseras, till frihetens och i längden därmed välfärdssamhällets försvar. Ett väl avvägt socialförsäkringssystem kan liksom andra försäkringar inte bygga på större utbetalningar än avgifter eller fungera med ett omfattande missbruk.

Carl-Johan Westholm
Fil dr i statskunskap. Då, 1988, VD i Näringslivets Ekonomifakta (1984-1991), idag ordförande i Uppfinnarkollegiet.